SE BILDEN: En kamera, ett objektiv - en film

Idag öppnade nöjesparken Gröna Lund i Stockholm för säsongen. Jag knatade dit för att hänga med ett par fotokompisar och såklart också för att knäppa några bilder. Med mig hade jag som vanligt min Fujifilm X100s som har blivit min främsta gatufotokamera. 

När jag gick omkring där så tänkte jag på Fotosidans senaste podcast och några av de efterföljande blogginläggen om detta med hur många objektiv en fotograf behöver. Ett ganska intressant och lite underskattat ämne, kan jag tycka. Inte minst eftersom vi fotografer har så lätt för att drabbas av prylsjukan.

För mig personligen är det i alla fall mycket enkelt. Ju färre objektiv (och kameror) jag har, desto bättre är det för mig. Något som jag insåg för ganska många år sedan när jag kunde konstatera att jag tog cirka 99 procent av mina bilder med samma objektiv. Visserligen ett zoomobjektiv, men ändå.

Förutom att jag stenhårt tror på ett minimalistiskt förhållningssätt med få ägodelar över huvud taget så är jag också ganska säker på att begränsningar gynnar kreativiteten - liksom skickligheten. Förr i tiden brukade ju fotograferna till och med prata om "en kamera, ett objektiv - en film". Alltså att köra in sig på en specifik uppsättning tills den satt i ryggmärgen. 

Ett stort urval av prylar gör oss dessutom mindre lyckliga enligt forskningen. Det kallas för "the paradox of choice". Ju fler val vi har, desto osäkrare är vi på att vi har valt rätt. Kanske har du själv varit med om detta när du ska ut och fotografera och helt enkelt stått och velat fram och tillbaka över vilka grejer du ska ta med dig och vilka du ska lämna hemma. 

Du blir alltså inte en bättre fotograf ju fler objektiv du har, sannolikheten är faktiskt större att du blir en sämre fotograf. Inte blir du lyckligare heller, utan snarare olyckligare - och fattigare, såklart.

På vägen hem var jag såklart tvungen att gå förbi Kungsträdgården och fotografera de japanska körsbärsträden som nu står i full blom. Nästan ett slags måste ifall man bor i huvudstaden. 

Egen fotostil – är det överskattat?

I många år kämpade jag frenetiskt för att hitta min personliga fotostil. Man kan lugnt säga att det gick väldigt trögt. Hur mycket jag än grubblade på saken trillade polletten inte riktigt ner. Jag såg inte den röda tråden.

Men så slog det mig för ett par år sedan att fotografisk stil egentligen handlar om en enda sak; att vara konsekvent. Att ständigt hoppa mellan olika tekniker, genrer och bildlösningar är det sämsta du kan göra i sammanhanget. Håller du däremot fast vid en och samma grej utvecklas din stil av sig självt.

Under en period fotograferade jag nästan bara den här sortens motiv. Det var miljöer, landskap och natur. Jag strävade efter vackra bilder som skulle vara tekniskt bra, ha  fin komposition och de innehöll nästan aldrig några människor. Men jag tröttnade efter ett par år och idag tar jag mycket sällan bilder av det här slaget.

Men, hur viktigt är detta med att hitta sin personliga fotografiska stil egentligen? Frågan dök upp i mitt huvud när jag häromkvällen tittade på den trevliga dokumentären om Lennart Nilsson. I filmen påstods nämligen en sak som fångade mitt intresse, och det var att Lennart Nilsson inte har någon speciell stil som fotograf.

Det hela är väldigt intressant med tanke på att Lennart Nilsson är en av Sveriges mest framgångsrika och berömda fotografer genom tiderna. Det som har karakteriserat honom genom åren är snarare motsatsen till att hitta en fotografisk stil. Han har hoppat friskt mellan tekniker, genrer, olika bildlösningar och ständigt kastat sig in i nya projekt där det ena inte alltid varit likt det andra.

Jag var en av dom som för några år sedan föll med huvudet före ner i strobistträsket. Ett tag kunde jag i praktiken inte ta en endaste bild utan att först rigga upp ett gäng med blixtar. 

Sedan blev det livstilsbilder, bröllop och reportage för hela slanten. Mycket beroende på att jag jobbade som frilansande fotograf just då.

Kan det rent av vara så att det inte alls på något sätt är ett givet framgångsrecept att odla fram en allt för tydlig egen stil?  Är det hela egentligen överskattat och en sådan där typisk ”sanning” som bara uppkommit för att det låter bra? Räcker det egentligen inte med att vara en skicklig fotograf som är kunnig på sitt hantverk?

Jag vet inte riktigt svaret på den frågan men en sak vet jag. Det är att ju mera du odlar fram din fotografiska stil, ju smalare blir du som fotograf. Frågan är om det i alla lägen är något som gynnar ens möjligheter att lyckas - om det nu är vad man vill? 

Nu är det gatufoto som gäller och det känns svårt att återvända till det jag gjort tidigare. Möjligtvis kan jag tänka mig en kombination mellan gatufoto, reportage och livsstil.