Minst en bild per rulle måste vara bra - annars kan man lägga av

För ganska många år sedan läste jag ett småprovocerande uttalande i en engelsk fototidning. Det var en fotograf som sa ungefär att minst en bild per rulle måste vara en ”keeper”, annars är det lika bra att lägga av.

Jag minns att uttalandet satte sig i skallen på mig och ända sedan dess har det varit ett riktmärke när det kommer till mitt analoga plåtande. Åtminstone en ruta på varje rulle måste helt enkelt vara tillräckligt bra för att kvala in bland mina bättre bilder. Annars är jag inte nöjd.

Att sätta upp den här sortens mål är något jag tror väldigt starkt på. Det hjälper till att bibehålla fokus och hålla slentrianknäppandet borta. Vid flera tillfällen har jag skärpt mig ordentligt tack vare den här principen. Den har alltså funkat - för mig.

Men visst, självklart händer det att en och annan nyframkallad rulle inte innehåller en enda vettig bild. Fast de tillhör faktiskt undantagen, tack och lov.

Slutligen så märks det att vi nu är inne i den mörka perioden på året. När jag var ute och fotograferade igår mitt på dagen fick jag köra på en 125-dels sekund och bländare 4 med ISO 800-film i burken. Visserligen var det mulet, men samtidigt ska det bli ännu lite mörkare innan det vänder.

En 125-dels sekund är i långsammaste laget för gatufoto. Exempelvis uppstår rörelseoskärpa i bilderna när någon går fortare än promenadtakt. Men skam den som ger sig. Det får bli till att pressa filmen ytterligare ett steg.

En bra svartvit bild har täckning i både låg- och högdagrar

Nuförtiden är det rätt så populärt med kraftiga kontraster i svartvita bilder. Det är igensotade skuggpartier och till och med urblåsta högdagrar ibland. Förmodligen kan man skylla denna trend på fotografer som Anders Petersen som mer eller mindre har gjort den djupa svärtan till sitt signum. 

Personligen har jag haft svårt för att anamma detta brutala förfarande. Så fort jag börjar dra för hårt i spakarna hör jag en inre röst som skriker i mitt huvud; nej, nej, nej – du ska ha täckning i både de ljusa och de mörka partierna. Förstör inte din bild! 

Detta låter säkert aningen oroande – och det är oroande. För tänk om det rösten säger stämmer? Är det helt enkelt viktigt att bilder har täckning i både låg- och högdagrar? Nja, egentligen inte, allt handlar såklart om tycke och smak. 

Men var har jag och många med mig fått denna försiktiga hållning ifrån? Tja, det verkar vara en ganska gammal tradition. När jag till exempel besökte bibblan för ett tag sedan bläddrade jag i en bok från 1970-talet som handlade om svartvittekniker. Där framgick det att man borde exponera, framkalla och kopiera med målet att få maximal täckning. 

Å visst låter det som zonsystemet? Precis! Det leder oss i sin tur till fotoikonen Ansel Adams som blev världsberömd på grund av sina fotografier med stort kontrastomfång och som redan på 1930-talet var en föregångare när det gällde HDR-bilder. Så säkert kommer mycket från honom.

Fast själv har jag med tiden hamnat i ett slags mellanläge vilket innebär att det får bli så där lite lagom mycket kontrast. Och förmodligen är det väl så de flesta av oss tänker. Det kan helt enkelt vara risky business att ta ut svängarna för mycket åt både det ena eller andra hållet. Någon kan ju ta illa upp...

Därför känns analoga bilder värdefullare än digitala

Det finns ett knep i försäljningssammanhang som är väldigt effektivt. Ni har alla sett det och tveklöst gått i fällan mer än en gång. Knepet går ut på att lägga många varor av samma sort i en stor hög. Något som nästan alltid får oss att handla mer än vad vi egentligen behöver. 

Mekanismerna bakom är helt och hållet psykologiska. När det finns mycket av en viss produkt upplever vi nämligen att värdet sjunker. Vi tycker det verkar billigt och tror oss göra ett kap. I själva verket kan priset vara detsamma som tidigare, eller till och med dyrare. Men vi blir lurade av smarta marknadsförare. 

Detta slog mig när jag satt och grubblade på varför jag så ofta tycker att mina analoga bilder känns värdefullare än mina digitala. Kan det rent av vara samma slags psykologi bakom den känslan? Handlar det om en så enkel sak som mängden bilder? 

Jag tror faktiskt det. För medan jag lätt kan ta tusentals bilder under en dags fotograferande med digitalkameran kanske jag bara gör av med ett par rullar när jag plåtar analogt. Resultatet blir att när jag sedan ska gå igenom mina digitala foton så har jag ett överflöd av bilder och inte minst massvis med upprepningar. 

Sedan finns det en faktor till som jag misstänker påverkar. Nämligen att ju enklare något är, desto slarvigare tenderar man att bli. Personligen öser jag ofta på med exponeringar när jag fotar digitalt och inte sällan utan att kolla kamerans inställningar hela tiden. Jag slarvar mera. Men saken är den att ju mer tankemöda och energi du lägger ner på något du gör, desto värdefullare upplever du slutresultatet. Så funkar också människans psykologi. 

Just det ja! I förra veckan köpte jag en silvrig Leica M6 på ebay. Jag hoppas den dyker upp i veckan. Sedan tillhör även jag Leicagubbsen här på fotosidan ;-)

Att ge hård kritik är en svår balansgång

”Om du ska ge kritik, ge först rejält med beröm och avsluta sedan med ännu mera beröm”. Så sa en gång en konsult som jag lyssnade till under en föreläsningsdag på jobbet. 

Det är svårt att säga emot eftersom påståendet låter så godhjärtat på många sätt och vis. Samtidigt går det att ha synpunkter på ett sådant förhållningssätt också hur snällt och trevligt det än verkar vara. 

Ibland behöver man helt enkelt höra den osminkade sanningen även om den känns tuff och orättvis i ögonblicket. Själv har jag mer än en gång insett att de där åsikterna som jag egentligen inte ville veta av var de som verkligen gjorde skillnad i slutändan. De tände en eld av revanschlusta och en stark vilja att göra bättre ifrån mig. 

Men det är tveklöst en svår balansgång. För tuff kritik handlar inte enbart om att panga på hur som helst. Den måste samtidigt vara konstruktiv och innehålla genomtänkta åsikter. Kanske är det där den hårda kritiken oftast misslyckas. Det vill säga när den bara blir ett fult påhopp och inget annat. 

Det man inte ska glömma är ju att det finns en annan människa på andra sidan. En person som faktiskt kan gå sönder av det du säger. Och vad är din kritik värd i det läget. Ingenting, skulle jag vilja påstå. 

Slutligen ett citat till: ”ge beröm inför många – men kritik inför få”.  

P.S. Inlägget är en spontan reflektion kring diverse diskussioner bland annat här på fotosidan om vem gör bra respektive dåliga saker. 

Viktigt är väl viktigt, eller är det egentligen av vikt?

Det var en gång en man som uppfann fotografin. Ett och ett halvt sekel senare pratade en massa människor om allt som var så viktigt med detta. Fast är det egentligen inte så att allt det där som är så viktigt bara är något vi själva har hittat på? Eller?

Ja, så brukar jag tänka i mina mest cyniska stunder. För om det är något vi människor är väldigt bra på så är det att göra saker så himla viktiga. Det kan vara den där överambitiösa kollegan på jobbet som tycker det är viktigt att ett speciellt dokument kommer till – annars är det katastrof. Om några år kommer den personen att ligga och ruttna i sin grav. Vad är vikigt då?

Samma sak med foto. Det om något kan vara extremt vikigt. Ett faktum varje fotograf måste känna och förstå ända in i märgen. Men hur har människan klarat sig i UTAN fotografi i 125 000 år? Det kan man verkligen undra. Fast det verkar ha gått alldeles utmärkt. Faktiskt!

Nåväl, nåväl. I det här blogginlägget kan ni se ett par bilder från min senaste rulle. De är såklart extremt viktiga. Helt avgörande för mänskligheten…

Jag slänger med ett par arty farty-bilder också när jag ändå är i gång. Det var länge sedan nu. Man kan säga att det är växttema.