SE BILDEN: Idag är det Bressons och min födelsedag

Jag misstänker att detta säkert kan framstå som lite löjligt, men idag är det min födelsedag. Men inte bara det, självaste Henri Cartier-Bresson fyllde också år den här dagen på året. Vi är alltså båda födda den 22 augusti. 

Detta kan omöjligen vara en slump, brukar jag tänka när jag höjer ett glas franskt vin till skål under födelsedagsmiddagen. Det måste vara ett tecken från Gud. Vederbörande har skickat en tydlig signal till lilla mig som jag bör beakta seriöst.

Nej, så tänker jag givetvis inte alls. Jag driver med er nu. Fast lite kul är det ändå att dela födelsedag med gatufotografis fader, som han ibland kallas (även om det påståendet inte är helt sant). 

Nåväl, nog om detta!

Under semestern för några veckor sedan hittade jag en skön liten kamera i en second hand-lada utanför Ängelholm. Nämligen en Olympus 35 SP. Ni som kan era gamla klassiska kameror vet direkt att detta är fina grejer.

Vissa menar att det kan vara den bästa mätsökarkameran av det här slaget som någonsin har tillverkats. Om det stämmer eller ej, låter jag vara osagt. Just nu håller jag i alla fall på att testköra kameran och så fort jag har klämt av några rullar återkommer jag med en rapport. 

För övrigt har mitt gatufotograferande gått på sparlåga det här året (därav så få blogginlägg). Framförallt på grund av min lilla son på snart tre år som tar musten ur sin gamla pappa. Jag älskar honom förbehållslöst, men han lämnar helt klart allt för lite energi över till annat här i livet.  

Samtidigt känner jag ändå att fotolusten börjar återvända. Kanske beror det till viss del på köpet av Olympusen. I morgon ska jag exempelvis till Rinkebyfestivalen och knäppa några bilder. Det ska bli intressant. 

P.S. Bilderna i inlägget har inget med texten att göra utan är de få ovisade bilder som jag har lyckats skrapa ihop från senaste året. 

SE BILDEN: I Cartier-Bressons fotspår i Leningrad

Den som kan sin fotohistoria förstår direkt vad ovanstående bild handlar om. I alla fall om detta med gatufoto är av minsta intresse. Bilden är nämligen mitt simpla försök att återskapa ett känt fotografi av Henri Cartier-Bresson som han tog i Leningrad 1973. Alltså i den ryska stad som numera heter Sankt Petersburg. 

Originalet som jag syftar på (se det här) föreställer en flintskallig man som endast iklädd ett par tanga-liknande kalsonger står och solar med ansiktet vänt mot muren. Jag har fascinerats av detta foto ända sedan jag såg det första gången för många år sedan. Det är något väldigt bisarrt med mannens pose. Hur han vinklar fötterna, hur han håller händerna och hur han står lite snett för att så mycket som möjligt exponera baksidan av kroppen mot solen. Ja, och så är det såklart de där tangakalsongerna också... 

Platsen som bilden är tagen på heter Peter-Paulfästningen. Det är en försvarsanläggning från 1700-talet som ligger på en ö i floden Neva, mitt i centrala Sankt Petersburg. Här finns mängder med historiska sevärdheter, men också en promenadväg och en populär badstrand. Det var säkert av den enkla anledningen som Cartier-Bresson gick omkring just här under sitt besök i staden.

Cartier-Bresson är för övrigt känd för att han helst plåtade med 50-millimetersglugg på sin Leica. Något som sägs ha präglat hans fotografiska uttryck i hög utsträckning. Jag insåg dock snabbt att den här bilden absolut inte kunde ha varit tagen med den brännvidden. Till min förvåning gick det upp för mig att han måste ha använt ett 28-millimetersobjektiv, vilket kändes som väldigt mycket vidvinkel för att stämma överens med min uppfattning av Cartier-Bressons fotostil. Så bilden högst upp är därför tagen med motsvarande brännvidd på min Fujifilm X-Pro2.

Men, jag hade fel. När jag efteråt granskade min egen bild och jämförde den med Cartier-Bressons version insåg jag att det omöjligen kunde stämma. Han hade trots allt inte använt ett 28-millimetersobjektiv. Dessutom saknades ett brovalv till höger i min egen bild. Så inte bara hade jag misstagit mig angående brännvidden, jag hade också slarvat med både placering och komposition. Därför består bilden högst upp av två olika exponeringar som jag snabbt har monterat ihop för att få till något som åtminstone är i närheten av originalet. Så titta inte alltför noga, för då lär du upptäcka diverse konstigheter. 

Men det var mer som inte gick ihop. Ett par dagar senare återvände jag därför till strandpromenaden för göra ett nytt försök. Dagen till ära var det blåsigt och regnigt. Ett för staden inte helt ovanligt väder som i Sankt Petersburg kallas för Dostojevskijväder eftersom författaren Fjodor Dostojevskij beskrivit det så inlevelsefullt i sina böcker.  

Tyvärr var det inte bara vädret som var en besvikelse den dagen. På platsen hade några gubbar parkerat en mindre lastbil och börjat gräva upp några stenar. Jag svor ve och förbannelse över dessa satans marodörer men bestämde mig ändå för att försöka komponera bilden så nära Cartier-Bressons original som det bara var möjligt. Männen undrade säkert vad det var för en ensam galning som stod där insvept i en mintgrön och halvt genomskinlig engångsregnkappa. Ömsom stirrandes i sin kamera och ömsom på deras anskrämliga bil.  

Vid det här laget stod det i alla fall klart för mig att Cartier-Bresson hade kört med en 35:a när han tog sin bild. Tveklöst var det så. Men han hade gjort en sak till. Medan jag på mitt första försök reflexmässigt hade använt de horisontella skarvarna mellan murens stenar för att positionera horisontlinjen (se översta bilden), hade Cartier-Bresson gått efter murens fundament och bron i bakgrunden. Det säger en hel del om hans förmåga att se och hur han måste ha synat hela kompositionen och bildens olika lager innan han tryckte på avtryckaren.  

När jag insåg det föll allt på plats och jag satte bilden här ovanför som jag menar nästan är ett identiskt utsnitt jämfört med det som Cartier-Bresson tog den där majdagen 1973. 

Jag själv i egen hög person på samma plats som mannen stod. Får nog erkänna att min egen säckiga akterspegel inte riktigt kan mäta sig med den solandes mannens fasta och runda bakdel.