Leica är sämre - så det så!

Achtung meine damen und herrn! Om ni tillhör den förtjänstfulla skaran som älskar Leicakameror över allt annat här på jorden så ber jag er sitta ner när ni läser detta inlägg. Ha gärna något lugnande i närheten eller i alla fall en kär person att hålla i handen. Jag säger detta av högsta välmening eftersom jag gillar er.

För ett tag sedan hade jag fått för mig att jag absolut skulle ha en M-Leica. Men eftersom pengarna inte räckte till blev det en Canon 7 istället. Nu, efter ett antal månader har jag haft förmånen att jämföra min ”sjua” med flera M-Leicor och min slutsats är följande: M-Leica är en sämre kamera.

Om du är Leicafan och fortfarande läser detta så tänk nu på hur mycket annat som är fint och viktigt här i livet. Kameror är inte allt. Såja, ta nu ett djupt andetag…

Vad menar jag då med detta ofattbara påstående (för Leicaägare)? Jo, trots att sökaren anses vara Leicas stora styrka har jag jämfört sökaren på min Canon 7 från 1961 med den på en M6 från 2001. De är utan tvekan fullt jämförbara. Fan vet om det inte till och med är lättare att ställa skärpan på min Canon 7.

Men inte bara det. På min japanare har jag ljusmätare. Jämfört med en M3 eller en M2 från samma period så är det inte dåligt.  Och så har vi det där med att byta film. När konstruktörerna på Leica bestämde hur det skulle funka var de förmodligen höga på opium. För något så förvirrat har väl kameravärlden aldrig skådat varken förr eller senare.

Nej. Det blir ingen Leica för min del.En Canon 7 med ett par budgetgluggar från Sovjetunionen är lika bra. Ja, till och med bättre och dessutom bara en tiondel så kostsamt. För det sämsta med Leica är ändå priset. Som när någon utan att skämmas vill ha sju-åtta tusen för en gammal bucklig M2. Det är dom inte värda någon dag i veckan.

Slutligen. Till er Leicaägare som fortfarande läser och inte ligger på golvet i fosterställning eller googlar efter en tillgänglig lönnmördare. Jag menar inte att Leica är en dålig kamera, absolut inte! Bara att en Canon 7 är mycket bättre! Se bara på dessa bilder hur bra de är:

OBS: inlägget kan innehålla en viss mängd ironi! ;-)

Första testskotten med min Canon 7

När man precis har köpt sig en ny kamera vill man ju gärna testa den så fort som möjligt. Därför har undertecknad sedan igår eftermiddag i ljusets hastighet jagat en rulle film genom sin Canon 7. Allt för att kolla upp att kameran funkar som den ska. 

Jag kan därför meddela att utfallet är positivt. Min Canon fungerar kanon. Den gamla ljusmätaren som brukar balla ur på dessa modeller mäter faktiskt utmärkt. Slutartiderna verkar stämma och det hela ser alltså bra ut. Det enda felet som jag har upptäckt är att bildräknaren (eller vad fasiken den heter) inte rör på sig. 

Utöver kameran beställde jag två högkvalitativa ryska gluggar också. En Jupiter 12 och en Jupiter 8. Den förstnämnda har jag inte testat ännu utan det var den berömda åttan som fick sitta fastgängad på kameran hela rullen igenom. 

Turligt nog verkar det som de sovjetiska optiktillverkarna höll sig nyktra just den dagen mitt exemplar byggdes. För bilderna är väldigt skarpa och fina. Ja, jag skulle faktiskt vilja säga att jag blev imponerad till och med. Skål för det! 

Det enda smolket i glädjebägaren den här gången var filmen. En snäll kollega på jobbet gav mig nämligen några rullar Ilford Delta 400 från 2005. Men trots att han har förvarat filmerna i frysen verkar de inte ha klarat sig. För negativen blev onaturligt grådaskiga och grovkorninga trots att jag framkallade enligt konstens alla regler. 

Å så en liten bonusbild föreställande min tomatplanta. Jag vill bara visa hur det ser ut när man fotar med Jupiter 8 på full glugg - alltså bländare 2. Inte så dåligt faktiskt. 

Bokupplägg, japansk mätsökare och "from russia with love"!

När man ska göra något för första gången är det aldrig fel att spana in hur andra har gjort tidigare. Just därför håller jag för tillfället på och kollar hur andra fotografer har lagt upp sina fotoböcker. Det är både lärorikt, inspirerande och kul.

I nuläget tittar jag främst på fyra fotoböcker som jag har här hemma. Ni kan se vilka de är på bilden ovan.  Här under delar jag med mig av några reflektioner kring hur dessa böcker är gjorda. Det jag funderar på är alltså hur jag ska utfoma min egen bok som jag håller på med. 

The Americans är en av fotohistoriens allra mest berömda fotoböcker. Upplägget består av en bild per uppslag. Det är avskalat, rent och väldigt bildmässigt. På bildens motsatta sida finns en kort beskrivning av var bilden är tagen. Förutom inledningen är det den enda texten i boken.

Apartures bok med Henri Cartier-Bressons bilder påminner mycket om The Americans. Men Bresson körde med det man kallar för råkant – alltså en svart kant runt bilderna som visar att de inte är beskurna. Även om flera bilder faktiskt är beskurna och har fejkad råkant så är det trots allt väldigt snyggt. Enda texten i boken är för övrigt den mycket korta inledningen.

Sune Jonssons bok Byn med det blå huset är en svensk klassiker. Här är det bilder på uppslagens båda sidor och de skiljer sig väldigt mycket i storlek och format. Bilderna är beskurna på många olika sätt och placerade i överflöd på vissa sidor. Boken innehåller också mycket text. 

Boken Retro av Micke Berg är som ett mellanting mellan Henri Cartier-Bressons bok och Byn med det blå huset. Precis som Bresson kör Micke Berg här med råkant. Bilderna är också placerade på ett liknande sätt. Däremot är det precis som i Byn med det blå huset bilder på uppslagens båda sidor, även om Micke Berg bara kör med en bild per sida. Boken innehåller också flera sidor text. 

För min egen del lutar det åt en slags kombination mellan Micke Bergs bok och The Americans. Jag kommer nog att köra med bilder på uppslagens båda sidor, men utan råkant och bara en bild per sida. Textmässigt blir det förmodligen bara en inledning och inget mer. Sedan får bilderna tala för sig. 

Men, jag ska såklart kolla upp fler fotoböcker. Inget är på långa vägar spikat ännu. 

Så var det ju det där med mitt planerade inköp av en analog mätsökare också. Ja, det blev en Canon 7 som ni ser på bilden. Jag hittade nämligen ett synnerligen välskött exemplar som är i fånigt fint skick. Kameran kan i ärlighetens namn inte ha använts särskilt mycket under årens lopp. 

Utöver det beställde jag ett Jupiter 8 och ett Jupiter 12. Den sistnämnda gluggen går utan problem att skruva fast i huset även om det inte riktigt ska gå. Men jag ska se om jag hittar ett Canon originalobjektiv också. För hur balla dessa ryska linser än är så kan man knappast påstå att finishen är den ultimata.

Jag tackar förresten för alla råd och tips som jag har fått när det gäller detta. Men någonstans hade jag redan bestämt mig för en Canon 7 från allra första början. Fast Leica är definitivt inte ute ur bilden. Hitttar jag ett prisvärt exemplar så slår jag till utan tvekan. 

Mätsökarjakten pågår - och är det analoga på väg tillbaka?

Min nuvarande gatufotoutrustning. Canon Canonet och T-MAX 400. 

Ibland är man sådär lagom naiv och okunnig om hur verkligheten förhåller sig. Det har jag insett i min jakt efter en bättre mätsökare än min Canonet QL17. Jag trodde nämligen att jag skulle kunna hitta en gammal schyst sextiotalare med utbytbar optik för ett par tusenlappar eller så. 

Det sket sig dock kraftfullt skulle man kunna säga. Ja, nu beror det såklart på var man lägger ribban. Men om vi föreställer oss en förbättring jämfört med min Canonet och inte en försämring. Då sket det sig även om det går att hitta mätsökare för tvåhundra spänn.

Självklart har jag också blivit inspirerad av alla Leicagubbs här på fotosidan. Men Leicakameror är löjligt dyra. En gammal M2 från 60-talet kan kosta uppemot 10 000 kr. Och då talar jag alltså inte om ett samlarobjekt. De billigaste som jag har hittat ligger på runt 5 – 6000 spänn. Det är ganska saftigt för så pass gamla kameror.

Ändå verkar det just nu som det blir en Leica trots allt. För om man vill ha en välbyggd begagnad mätsökare som håller år ut och år in så är dessa tyska järnspisar förmodligen allra bäst. Det är svårt att komma ifrån. Sedan tycker jag ändå att priset är jävligt överdrivet. 

Pentax MX är en kul kamera från 70-talet som man fortfarande kan komma över väldigt billigt.

Det jag har märkt när jag har surfat runt på nätet och spanat är också att många analoga kameror har stigit i pris sedan jag kollade förra året. Om jag skulle våga mig på en liten spådom så tror jag att det analoga är på väg att bli populärt igen. Man får i alla fall den känslan. 

Kanske kommer vi att få se nytillverkade analoga kameror i framtiden. Det skulle faktiskt inte förvåna mig ett dugg. Men då tror jag att det handlar om nya versioner av klassiska modeller från 60- och 70-talet, eller något liknande. Alltså inga analoga 90-talskopior med full automatik och tusenmiljoner funktioner. 

Ska jag ersätta min Canonet med en Canon 7s?

Ni som följer min blogg vet att jag köpte en Canon Canonet QL17 G III i vintras. En klassisk analog mätsökarkamera från 70-talet som man kan hitta för några hundralappar på eBay. En struntsumma för en så pass kompetent och rolig kamera, tycker jag.

Från början hade jag bara tänkt testa det där med mätsökare som jag egentligen inte trodde var min grej. Men resultatet blev istället att jag omgående gick ner mig i träsket. Mätsökarkameror har helt enkelt något som passar mig och min fotografiska stil som handen i handsken.

Men hur begeistrad jag än är i min Canonet QL17 så har den några begränsningar. Förutom att man inte kan byta glugg så är den snabbaste slutartiden bara en 500-dels sekund, vilket inte alltid räcker för att frysa rörelser när man gatufotar. Och ju mer jag håller på, ju mer känner jag att dessa faktorer begränsar mig.

Därför har jag nu tagit sikte på att försöka hitta en Canon 7s. Också det en klassisk mätsökare, fast från 60-talet. Jag tror en sådan skulle passa mig väldigt bra. Så om ni äger en som ni vill sälja, eller vet var jag kan hitta en. Hör av er! :-)

Ni får såklart gärna komma med synpunkter på mitt val också. Har jag tagit rätt beslut? ;-)