SE BILDEN: Gatufotopodden är tillbaka med nytt namn

Nu på torsdag är det dags för ett nytt poddavsnitt från min sida. Men den här gången blir det under nytt namn. Gatufotopodden har helt enkelt ersatts av "Se Bilden Podd". Jag insåg att det blev för smalt med bara gatufoto som tema. Det var inte helt lätt att komma på ämnen och hitta intervjupersoner så att det blev dynamiskt och varierat. 

Med det nya namnet är målet att bredda mig så att podden helt enkelt kommer att handla om foto i det stora hela. Jag tänker helt enkelt ge mig i kast med det mesta som jag tycker är intressant i fotosvängen. Det kan med andra ord bli både högt och lågt. 

Det är hela nio månader sedan förra avsnittet kom, men nu hoppas jag att jag ska få upp farten igen. Jag har ett antal spännande intervjupersoner och ämnen på lut. Och om du har tips på kul och intressant innehåll så tar jag tacksamt emot det. 

Eftersom jag gör podden helt själv på min fritid vid sidan av heltidsjobb och annat så har jag också insett att jag måste anpassa nivån efter vad jag hinner och orkar med. Så ni kan räkna med ungefär ett avsnitt i månaden. Hur många det blir i slutändan vet jag inte i nuläget. Men jag siktar på minst ett tiotal nu i höst och vinter. 

I det kommande avsnittet intervjuar jag fotografen Jens Olof Lasthein. Här under har ni en liten försmak från podden där han berättar om ett av sina fotografier. 

SE BILDEN: Nu lägger jag ner mina sociala medier

Det här blogginlägget kommer jag inte att kunna dela på Facebook som jag ofta gör. Mitt konto är nämligen inaktiverat sedan igår. Samma sak med Instagram och Flickr. Det förstnämnda har jag tagit bort och det sistnämnda har jag gjort så osynligt som det bara går. Dessutom har jag avinstallerat apparna från min telefon. 

Det hela är ett experiment. Jag vill se hur det känns att stänga av det ständiga flödet av information som strömmar emot mig via sociala medier. De eviga notifieringarna, plingandet, vibrerandet. Allt det där som stjäl så mycket fokus och som tar sådan tid i anspråk. Samtidigt som jag inte riktigt kan se nyttan med att ständigt bli påmind om omvärldens förehavanden. 

Men det finns också ett annat skäl. Jag tvivlar nämligen starkt på att sociala medier har någon positiv inverkan på mitt fotograferande. Tvärtom så tror jag att de gör mig sämre. Det blir en hets och en stress som är dålig för mitt eget skapande. För mycket jämförande och för många bilder som slängs upp utan att egentligen hålla måttet.

Tanken är att detta nu ska frigöra tid och göra det lättare för mig att fokusera på rätt saker. Resultatet hoppas jag ska bli mer fotograferande, att jag inte påverkas lika mycket av andra och att jag blir mer restriktiv med vad jag visar upp. Vi får se om det blir så och hur länge jag klarar av att hålla mig borta. För jag är väl medveten om att det kommer att bli tufft. Därför tänker jag i alla fall vara kvar här på Fotosidan för säkerhets skull. 

SE BILDEN: Är du en framgångsrik fotograf? Då har du mest haft tur

Hur mycket kan vi som individer egentligen påverka framgångarna i våra liv? Det är en fråga som har intresserat åtskilliga genom historien. Just nu läser jag en intressant bok som tar upp ämnet. Den heter "Outliers" och är skriven av Malcolm Gladwell.

Ordet "outliers" betyder ungefär "utöver det vanliga". Alltså någon eller något som höjer sig över mängden. I boken handlar det framförallt om människor som har lyckats bli framstående på olika sätt. Allt från forskare och industrimagnater till idrottare och musiker. 

Det författaren genom att hänvisa till forskning, studier och egna undersökningar kommer fram till är att alla som lyckas exceptionellt väl i livet gör det tack vare framförallt två faktorer: turen och andra människors stöd och hjälp. Ingen som når riktigt långt gör det på egen hand. Ingen.

På sätt och viss går dessa slutsatser tvärs emot vår tids "sanningar". Inte minst den populära uppfattningen om att du är "din egen lyckas smed" och att den som anstränger sig och tror på sig själv kan lyckas med precis vad som helst i livet. På ytan kan det kanske verka så, men om man likt författaren gräver på djupet framstår den inställningen som lovligt naiv och okunnig.

För hur mycket vi än kämpar är vi nämligen fast i ett större sammanhang som vi inte kan påverka. Det handlar såklart om vilka våra föräldrar är, i vilket land vi är födda, om vi är fattiga eller rika, och så vidare. Men ännu intressantare är att det också handlar om betydligt större skeenden i världen. Alltså vilken tid vi lever i, det politiska läget, globala händelser, med mera. 

Ta exempelvis den världsberömda dokumentärfotografen Henri Cartier-Bresson. Född i en rik familj med enorma möjligheter att redan i början av 1900-talet kunna fotografera praktiskt taget hur mycket han ville. Han var verksam under fotografins storhetstid och innan teve slog igenom. Liksom under en period i historien när världen genomgick enorma och dramatiska förändringar. Det hade kanske räckt med att en av dessa parametrar saknats och vi hade aldrig hört talas om Henri Cartier-Bresson. 

Boken ger en intressant inblick i vilka mekanismer som styr en människas öde och att framgång inte minst beror på en rejäl dos med ren och skär tur. En bister lärdom blir också att en människa kan göra precis allting "rätt" och ändå misslyckas livet igenom. En tröst i sammanhanget är möjligen då att den som misslyckas inte behöver ta på sig hela skulden själv. Det är okej att säga: "jag gjorde mitt allra bästa men hade helt enkelt otur".

SE BILDEN: Begränsningar gynnar kreativiteten

För ett tag sedan bestämde jag mig för att köpa en chokladkaka att gotta mig med en lördagskväll. Det skulle jag inte ha gjort. För min ytligt sett väldigt simpla uppgift förvandlades snabbt till en lång stund av ångest och kval bland butikshyllorna. Numera finns det nämligen ett oändligt antal varianter att välja mellan.

Det är choklad med kex, bär och nötter i alla dess smaker och kombinationer. Det är mörk, ljus, vit, mittemellan, hård, mjuk, söt, bitter, med likörer, whiskey, creme, havssalt, ingefära och så vidare i all oändlighet. Vad jag än bestämde mig för att ta gnagde känslan att jag förmodligen missade chokladkakan som egentligen var allra godast.

Ungefär så tror jag att det funkar för oss fotografer när vi sitter på våra gigantiska utrustningsberg. Varje gång vi ska ut och plåta står vi och ältar vilka grejer som passar bäst. I värsta fall släpar vi med oss allt vi äger och har för att inte missa något fantastiskt fototillfälle som möjligen kan dyka upp. Ändå är vi inte helt säkra, kanske borde vi köpt den där senaste prylen också.

Men istället blir resultatet inte sällan det motsatta. Det blir jobbigt, meckigt och fotoglädjen försvinner. Efter ett par gånger blir det inte kul längre att kånka omkring på stativet, dubbla kamerahusen, hela registret av gluggar och fotoväskan i storlek XXL. Mankemanget med alla grejer tar mer tid och energi än det som var själva syftet – att fotografera.

Personligen tror jag därför det är oändligt mycket bättre att skala ner och våga välja bort. Men inte bara det, forskning tyder på att begränsningar faktiskt gynnar kreativiteten. Det tvingar oss att bibehålla fokus, söka nya lösningar och verkligen jobba med det vi har. Så att begränsa sig för att bli mera kreativ och därmed en bättre fotograf är nog inte så dumt som det möjligen låter.

Här är förresten ett underhållande TED-talk om hur det kan gå när vi människor erbjuds för många valmöjligheter: The paradox och choice.

En annan grej. I helgen var ju kungaparet på besök här i Karlskrona vilket gav mig idén att härma vad Henri Cartier-Bresson gjorde när han blev skickad till London för att plåta George VI:s kröning 1937. Det han gjorde var alltså att han  inte tog en endaste bild på kungligheterna utan bara på publiken.

Nu fick jag väl knappast till någon bild av HCB:s kaliber kan man ganska lugnt säga, men här ovanför ser ni i alla fall ett exempel. Hursomhelst så var det riktigt kul att vända kameran mot folket när alla andra vände sina kameror mot kungaparet.

Slutligen kan jag också säga att jag i det här bloggilägget medvetet har låtit bli att visa mina bästa bilder som jag nu har börjat spara inför min planerade bok. Men jag får nog erkänna att det var sjukt jobbigt att inte slänga med de där skotten som jag är allra mest nöjd med. Man vill ju liksom hela tiden visa vad man går för. Fånigt men sant. 

SE BILDEN: Sälj dina kameror och bli en bättre fotograf

Det finns en slags levnadsfilosofi som jag sympatiserar väldigt starkt med. Den är långt ifrån ny och ni lär säkert känna igen resonemanget som går ut på att allt för många ägodelar tar bort fokus från det som verkligen är viktigt i tillvaron. Ägodelar tynger helt enkelt ner våra liv, gör oss ofria och inte sällan skuldsatta.

Istället för att odla våra relationer, lära oss nya saker och samla på oss spännande upplevelser upptas vi istället av våra prylar, eller av att införskaffa ännu flera. Det tragiska i kråksången är att detta varken är något som gör oss särskilt lyckliga eller mera tillfredställda med våra liv. I alla fall inte om vi redan har täckt in våra grundläggande behov, vilket de flesta av oss trots allt har gjort.

Om man översätter tankegångarna till den fotografiska sfären så blir jakten på kameraprylar något som tar fokus från det som faktiskt kan göra verklig skillnad – alltså att utveckla sig och bli en duktig fotograf. Prylfixeringen gör oss istället missnöjda med det vi har och tid och energi läggs på att hitta och köpa de där nya grejerna som ska hjälpa oss att ta bättre bilder.

Problemet är att tankemodellen är fullständigt korrupt. Därför är min fasta övertygelse att mer eller mindre alla fotografer skulle tjäna på att skala ner sin utrustning kraftigt till exakt de saker som de verkligen behöver och sedan göra sig av med resten. Inte minst amatörer och entusiaster som knappast behöver sitta på proffsutrustningar men som förvånansvärt ofta gör det.

I grunden handlar det om att programmera om sig själv mentalt för att se de möjligheter som redan existerar istället för de ”hinder” och "behov" som man tror finns. Detta tillsammans med att frigöra värdefull tid, möjligheter och ekonomiska förutsättningar för att utvecklas på olika fronter.  Exempelvis genom att resa, förkovra sig eller ro iland egna fotoprojekt.

Jag har därför gjort en sammanställning av den här filosofin vilken jag själv delvis har försökt följa i några år nu och som jag tänker hålla mig till ännu striktare framöver. Den innehåller följande sju punkter:

- Fundera djupt och riktigt noga på vilken utrustning du verkligen använder och har nytta av – sälj resten. Var stenhård mot dig själv. Att gå halva vägen är meningslöst. Frigör dig från dina onödiga kameraprylar och njut sedan av lättnadskänslan. Du kommer att inse hur få grejer du verkligen behöver, på riktigt. 

- Köp bara nytt om det du har går sönder eller om förhållandena plötsligt ändras så radikalt att du verkligen måste. Återigen, var rejält tuff mot dig själv. Ju mer energi du lägger på att skaffa nya prylar, ju mindre tid och kraft har du att fokusera på ditt fotograferande. Varje onödigt inköp innebär inget annat än att du motarbetar din egen utveckling.

- Istället för att lägga pengar på nya kameragrejer lägg dina pengar på fotoböcker, workshops, projekt, resor eller annat som ger dig bildning, utmaningar och berikande upplevelser. För priset av ett nytt objektiv kan du få en weekend i Paris eller Berlin. För priset av en ny kamera kan du delta i en givande workshop.

- Sluta slösa din tid med att surfa runt på frestande bloggar och säljsidor som har som enda syfte att du ska göra av med dina pengar. Det gör dig bara missnöjd med det du har och suger energi från sådant som verkligen är betydelsefullt. Rikta om din mentala kapacitet och spendera den tiden på ditt fotograferande istället. Låt dig inte luras av marknadsförarna.

- Lyssna aldrig på dina fotovänner som hela tiden pratar om prylar och som gör dig osäker på dina egna grejer. Att bara snacka utrustning är ett svaghetstecken och inget att eftersträva. Pixel peeping, ältande av kameratester och ständig ångest för att man inte har senaste modellen leder ingen vart. Det är en återvändsgränd. Din skicklighet mäts heller inte i hur dyr eller omfattande din utrustning är.

- Kom ihåg att för många valmöjligheter i form av kameror och annat rent av kan göra dig till en betydligt sämre fotograf. Du blir splittrad och ständigt osäker på om du tagit rätt beslut. Det i sin tur riskerar att göra dig bildmässigt svajig. Att hålla sig till en begränsad utrustning gör dig däremot säker och konsekvent. Det klassiska påståendet "en kamera, ett objektiv, en film" har inte kommit till av en slump.

- Tänk story istället för utrustning. Vad vill du berätta? Vad är det du vill visa omgivningen med dina bilder? För sanningen är denna: det spelar ingen roll hur fina, nya och dyra kameror du har om du inte har något att berätta.  Det är inte din utrustning som gör dina bilder bra och intressanta – det är din förmåga att förmedla ett talande innehåll.

Slutligen, om du tvekar och tycker att det känns jobbigt, fundera då på vad du kommer att ångra den dagen du ligger på din dödsbädd. Var det att du inte köpte den där senaste kameramodellen 2013? Eller att du inte utvecklade din fulla potential och gjorde det du drömde om?