Upprepning – en framgångsfaktor

Tänk på ett diskmedel som är ovanligt drygt och effektivt. Förmodligen tänker du på samma diskmedel som mig. Om inte säg No, annars säg Yes! 

Att Yes skulle vara drygare och effektivare än andra diskmedel finns det dock inget som tyder på. Enda skälet till att så många tror det beror snarare på dryg och effektiv reklam, det vill säga ett budskap som har hamrats in under årtionden. 

Vad har då detta med fotografi att göra undrar nu kanske någon. Jo, jag såg en intervju med Anders Petersen på nätet och i den får han en fråga om hur han själv har utvecklats som fotograf genom åren. Han svarar ungefär att han inte har utvecklats alls, istället har han tagit samma bilder om och om igen.

Det slår mig att detta gäller förvånansvärt många stora och berömda fotografer. De gör samma saker om, och om, och om, och om igen. De nöter in sina bilder, sina stilar och sina budskap i det kollektiva medvetandet – ungefär som en väl fungerande diskmedelsreklam. 

Men upprepningsmetoden fungerar också på ett annat plan som handlar om förväntningar. Vi människor vill ju ha vad vi förväntar oss annars blir vi helt enkelt besvikna. Om exempelvis IKEA plötsligt hade börjat sälja bildelar istället för möbler skulle nog många ha reagerat väldigt negativt.   

Samma sak när vi går på en utställning med Anders Petersen. Då vill vi inte att han ska ha bytt stil och börjat fotografera blommor i färg och med softfilter, eller HDR-bilder på övergivna hus. Ja, inte jag i alla fall. 

En sista grej man kan fundera över är vad det är för typ av personer som orkar göra samma sak år ut och år in utan att tröttna? Kan det vara människor som älskar att fördjupa sig och förfina sina tekniker i det oändliga? Jag tror att det kan vara så. 

Själv tillhör jag dock inte den skaran. Istället är jag en otålig typ som ständigt måste hitta nya vägar, testa andra uttryck, och så vidare. Kanske beror det på en slags osäkerhet eller något. Eller också är jag bara en rastlös själ.

Bilderna i det här inlägget är förresten tagna med min Yashica T3 och ingår på sätt och vis i mitt lilla utvecklingslaboratorium som jag startade upp i höstas. Fotograferandet har tagit lite olika riktningar och mer åt det här hållet kan ni se i mitt album En annan verklighet. 

Har du friheten att fotografera det du vill?

Jag läser i Micke Bergs blogg och hamnar i en diskussion om frihet. Friheten att kunna fotografera vad man vill när man vill. Men att uppnå den där friheten är långt ifrån enkelt. Oavsett vilka val man gör i livet så är det alltid något djävulskap som håller en tillbaka. 

Oräkneliga gånger har jag själv suttit på kneget och stirrat in i datorskärmen, knagglat på något menlöst dokument och längtat ut. Ut till friheten, ut i världen. Men samtidigt är det ju jobbet som gör att jag klarar mig. Utan det hade jag fått sova under en tidning i parken.

Därför är det lätt att bli avundsjuk när man läser om fotografer som har möjligheterna att ägna sig åt sitt fotograferande på sina egna villkor. Fotografer som av olika skäl har lyckats skaffa sig den ekonomiska plattformen som behövs för att vara fria i sitt skapande – fria på riktigt.

För övrigt har jag ju återupptagit mitt gatufotoplåtande mera regelbundet den senaste tiden. Tyvärr är jag inte alls särskilt nöjd med vad jag presterar just nu. Allt blir halvdant och sketet som fan, vilket irriterar mig helt kopiöst.

Det jag har märkt är att jag ibland har en förmåga att komponera sönder mina bilder. De blir helt enkelt för tillrättalagda och därmed ganska trista. Jag måste på något sätt försöka ta mig ur detta för att komma vidare.   

Nåväl, jag har i alla fall fått hem tio rullar film och lite soppa från Photax i Nybro, så jag har alla möjligheter i världen att plåta på.

Bilderna i det här inlägget har jag förresten tagit med en rulle T-MAX 400 exponerad efter ISO 200. Resultatet blev ovanligt kontrastrika negativ, kan jag tycka. Är inte helt säker på att jag gillar hur det blev.   

En gång i tiden var jag elitfotograf

Vintermörkret har kommit och jag sitter och plöjer igenom bildarkivet. Plötsligt får jag se mig själv som 21-åring. Iklädd flottans arbetsuniform står jag och gör mig till belamrad med en massa kameror. På axeln håller jag en bladare med ett 500-mm teleobjektiv. Det ser mer ut som en granatkastare än en kamera. Vilket såklart var meningen.

Detta är i begynnelsen, inser jag. Jag hade visserligen fotat ganska flitigt i flera år redan då. Men det var som fotograf på marinens fotodetalj i Karlskrona jag för första gången var tvungen att ta mitt fotograferande på allvar. Det var här jag fick min grundläggande fotografiska skolning i början av 1990-talet.

När vi värnpliktiga fotografer snackade med de hårdkokta röjdykarna och basförsvararna brukade vi skoja till det och säga att vi var elitfotografer. Men i själva verket tillhörde vi ett malajkompani med vaktmästare, postutdelare och sopgubbar. Fast jag klagade inte. Medan de förstnämnda exercerade i timmar oavsett väder satt jag inne på kontoret, drack kaffe och fingrade på en bladare. Det gjorde inte ont. 

Hursomhelst. Här kommer några bilder från min tid som elitfotograf. 

Mitt kompani hette 12:4. Bilden är tagen med en 500 C efter att vi hade slagit elitförbanden i en fotbollsturnering. De blev rätt snopna.  

Min fotokollega Jörgen Harre sitter och printar ut ID-bilder. Vi var bland de första som började köra med digitalkameror. Det var Kodak som tillverkade dessa platta och lite udda apparater. Du ser kameran sticka fram till höger om monitorn som i sin tur står på skrivaren. Kvalitén var ganska usel men det gick i alla fall "snabbt". 

Som värnpliktig fotograf blev det mycket plåtande av nyinryckta, muckarfoton och gruppbilder på nyexaminerade kadetter. Tyvärr tog jag inte särskilt många bilder på mina lumparpolare och livet på luckan. Något jag ångrar så här i efterhand. 

Men jag hittade i alla fall de här bilderna i en pärm. Visserligen var det förbjudet att ha fest på logementet. Det var dock något som mina lumparpolare alltid sket i. De både rökte och söp så mycket de ville. Typiska friheter malajer brukade ta sig. 

Tyvärr var negativen i riktigt dåligt skick.  

Året var 1994.

Jag är glad att jag inte blev fotograf

Alla gör vi val här i livet som vi sedan får ta konsekvenserna av. Ett av mina livsval har varit att inte blir fotograf på heltid utan att istället ha det som hobby och extraknäck vid sidan av ett annat jobb. Ett beslut som jag tog på allvar för några år sedan efter att ha frilansat i ett par omgångar.

Baksidan är att längtan efter att få komma ut och fotografera kan bli väldigt stark ibland. Det river och sliter i sinnet och det kliar retfullt i avtryckarfingret. Men samtidigt känner jag ett antal personer som har satsat på att bli heltidsfotografer och de har det inte lätt. Mellan de sura uppstötningarna blir den ständiga desperationen och frustrationen uppenbar.

Att få ekonomin att gå ihop är helt enkelt en evig kamp för den självanställde bildnissen. Ett missat jobb kan innebära en smärre katastrof. Och medan jag tar ut mina semesterveckor eller sitter och latar mig en lördag är de i full gång. Men visst, det finns ju såklart undantag. Fotografer som klarar sig riktigt bra på sitt plåtande - för att inte säga extremt bra. Fast jag bedömer dessa som få i det stora hela.

Jag är med andra ord inte avundsjuk. Även om det hade varit kul att kunna lämna kontoret ibland, ta sin kamera och sticka iväg någonstans…

För övrigt så måste jag nog fixa en ny skanner framöver. Min gamla HP s20 från typ 1998 håller helt enkelt inte måttet längre (inte så förvånande kanske?). Visserligen skannar den förvånansvärt bra, men om jag ska ställa ut mina bilder behöver jag ändå en bättre.

Förutom att den är slö som Skalman på sömnpiller så har den inte minst problem med damm. Hela tiden fastnar dammkorn i skannern som sedan släpas över negativen. Den oönskade effekten blir fula breda ränder på bilderna.

Jag funderar dessutom på att börja plåta lite mellanformat, så en skanner som kan ta större negativ blir ju i så fall nödvändig. Tipsa gärna! :-)

Webb, bok eller utställning – vilken är bästa kanalen?

Att som fotograf försöka göra sig ett namn via diverse communities och sociala medier är väldigt populärt just nu. Det formligen dräller av bloggar och sajter som talar om hur enkelt och lätt det är att ta steget från okänd knäppare till beundrad och erkänd fotograf. Det går snabbt och är dessutom nästan helt gratis.

Men kan det vara så att nätet är överskattat för fotografer som på allvar vill etablera sig och bli uppmärksammade för sitt bildskapande? Kan det rent av vara så att de traditionella metoderna som handlar om att regelbundet göra genomtänkta böcker och utställningar är betydligt bättre?

Detta har jag funderat på en hel del den senaste tiden och jag tror mig dessutom veta svaret på min egen fråga: Ja, böcker och utställningar smäller högre. Nätet är faktiskt väldigt överskattat i sammanhanget.  Och med det menar jag inte att det är dåligt eller onödigt att synas på webben. Bara att det är överskattat, som sagt.

Vad har jag då för täckning för detta påstående?

Förutom att jag dagligen jobbar med webben och strategisk marknadsföring i sociala medier och tror mig kunna dess mekanismer ganska väl så handlar det främst om några enkla slutsatser.

Betänk följande:

1. När såg du senast en seriös recension av några bilder på nätet?

2. Vad känns mest på allvar – en bild i en bok eller på en utställning, kontra en på webben?

3. Vad kommer att finnas kvar om 25 år – en fotobok eller en fotoblogg?

4. Hur många av våra mest framgångsrika fotografer har ett bildflöde på exempelvis flickr?

5. Hur många av våra mest framgångsrika fotografer gör regelbundet böcker och utställningar?

6. Vilka är det främst som håller till på diverse fotocommunities?

Jag tänker återigen svara på mina egna frågor:

1. Jag har aldrig sett någon, har du?

2. Personligen föredrar jag bilder på papper.

3. Jag sätter en månadslön på fotoboken.

4. Väldigt få. Ja, försvinnande få. För att inte säga nästan inga alls.

5. Väldigt många. Ja, förvånansvärt många. För att inte säga nästan alla.

6. Andra fotointresserade – främst hobbyfotografer.

Den sista frågan är kanske den intressantaste egentligen eftersom den handlar om målgrupper. Klassiskt tänk inom marknadsföring. Om du vill bli uppmärksammad och etablerad, se till att vara synlig där din målgrupp kan se dig. Tyvärr är de flesta fotocommunities på nätet främst klubbar för inbördes beundran mellan fotografer. Inte minst flickr. Många skulle nog också bli väldigt  förvånade om de insåg hur okänt flickr är utanför fotonördkretsar.

Dessutom orkar få fotokonnässörer plöja igenom det enorma bildflödet på webben. Just dina alster riskerar därför att drunkna i en stormflod av bilder. För att vara någorlunda synlig måste du lägga ner ett enormt engagemang på att ständigt ladda upp bilder, sökordsoptimera och inte minst nätverka med andra. Ett evigt slit som ger mycket klen utdelning för de flesta. Tiden kan helt enkelt förvaltas avsevärt bättre.

Så om du verkligen vill etablera dig som fotograf, göra dig ett namn, förmedla något och sätta avtryck. Gör böcker och utställningar. Skicka ut pressmeddelande till medierna och berätta vad du håller på med. För det är faktiskt så att en artikel i lokalpressen fortfarande kommer att göra dig betydligt mera känd än flera hundra kommentarer på flickr. Men ha för all del gärna en blogg och några bilder på webben som folk kan söka på - när dom har sett dig i tidningen, tittat i din bok, eller varit på din utställning.

Ja, detta är i alla fall mina slutsatser. Håller du med?