- Joakim K E Johansson -

SE BILDEN: Jag njuter av coronatillståndet



Många människor lider i dessa coronatider.
Inte nödvändigtvis för att de har blivit sjuka, utan för att de inte står ut med den sociala distanseringen och allt annat som har följt i virusets spår. De känner sig rastlösa, längtar iväg och vill att allt ska bli precis som vanligt igen. Helst igår. 

Jag är inte direkt en av dem. Personligen tycker jag till och med att det här lugnet som har infunnit sig är ganska behagligt. På sätt och vis har det haft en helande effekt på mig som kan jobba hemifrån. Att slippa stressa iväg tidigt på morgonen för att åka till kneget och att slippa komma hem sent har fått mig att inse hur mycket arbetsvardagen faktiskt sliter på en. 

För mig är det heller inte alls plågsamt att ha fyra säten för mig själv i tunnelbanan. Eller att det är glest mellan borden på uteserveringen. Eller att folk håller avståndet i butiken. Eller att det är lite tunnsått med människor på stan. Inte ens ur ett gatufotoperspektiv stör det mig särskilt mycket. Jag fotade i många år i en småstad där det i normalläget är mindre folk i omlopp än i Stockholm under covid19. Det gick det också. 



Så, det är inte synd om mig. Däremot tycker jag synd om alla som har blivit sjuka och alla som har förlorat någon närstående. Eller människor som befinner sig i riskgrupperna och som därför har fog för att vara rädda och som på riktigt blir isolerade. Liksom alla som förlorat jobb och inkomst. Och man behöver knappas vara något geni för att räkna ut att de långsiktiga konsekvenserna av detta kan bli riktigt obehagliga. 

Men, just nu, ur mitt högst egoistiska och navelskådande perspektiv så tycker jag mest att det är skönt. Kanske kommer jag till och med att nostalgiskt titta tillbaka på den här tiden när allt detta är över. Tänka att det var en ganska härlig och fridfull känsla ändå. Att det gick att leva utan hets och stress, ständiga måsten och ett ekorrhjul som bara tycks snurra snabbare och snabbare.  

Samtidig vet jag att så fort detta är över kommer i stort sett alla att tjurrusa ut och trampa igång hjulen så snabbt som de bara hinner. Plötsligt sitter man i en fullpackad tunnelbanevagn på väg till jobbet igen och allt är precis som vanligt. Så funkar vi människor. 



Nåväl, bilderna i den här bloggposten har jag tagit här hemma i Akalla och i krokarna runtikring. Jag utnyttjar den extra tid som jag nu har fått till mitt förfogande för att gå omkring och fota enligt principen en kamera, ett objektiv, en film. Jag lär helt säkert återkomma till den saken. Förmodligen i en ny video. 

Inlagt 2020-05-19 18:28 | Läst 691 ggr. | Permalink

Fotosidan uppskattar att du diskuterar våra artiklar. Håll en god ton och håll dig till ämnet för ett bra debattklimat.



Logga in för att kommentera

Tre underbar bilder. Till synes enkelt tagna, men med ett mycket intressant innehåll. Bra skriven text. Tankvärt.
Svar från Joakim K E Johansson 2020-05-20 09:46
Tack, Magnus! Kul att du tycker det.
Gillar bilderna! Särskilt på hon som famnar ett paket stort som en människa. Och tredje bilden, armlängds avstånd och väl det!

Extremt bra teknisk kvalité. Syns bäst efter förstoring.

Bra text. Jag tröstar mig med att komma ut och fotografera naturreservat åt Wikipedia. På helgerna kan det vara mer folk där än i stan, men i veckorna kan naturens lugn ta över.
Svar från Joakim K E Johansson 2020-05-20 09:48
Tack för kommentaren, Måns!

Ja, det är viktigt att komma ut och röra på sig. Har också märkt att det är mycket folk som ger sig ut i naturen. Det är fler människor där än i tunnelbanan, känns det som.