Usch för gatubilder i färg!

Svårt att låta bli att ibland använda färg. Principen att alltid köra svartvitt vid gatufotografering måste utmanas. Kanske en struntsak för många. För mig är det en stor grej.

Flera duktiga gatufotografer utnyttjar ljuset och starka kontraster i sina gatubilder. Det här är nedgången till tunnelbanan i Leicester Square i London. Som svartvit bild rätt ointressant. Men bättre i det starka solskenet. Tog mig tid med bildkompositionen och exponering.

"Leicester Square Station"

Märkliga färger Mac Donald använder. En höftbild när jag passerade killen som delade ut reklam.

"Mac Donald is near"

På en liten gata i Soho stod det uppklädda människor och väntade. Förmodligen skådespelare. Ställde mig på andra sidan gatan, tog mig tid att följa dem och fick en rad bilder.  Inga brydde sig konstigt nog. Det brukar dyka upp säkerhetspersonal vid filminspelningar när någon fotograferar.

"Ain´t she sweet"

Kanske ska kostymeringen användas i något som utspelar sig vid tiden för andra världskriget? Använde man verkligen så här mycket färger i klädseln då?  Damerna skulle i varje fall ha breda axlar.

"Join the Army"

Nästa blogginlägg blir med hederliga svartvita bilder.

Gammal eller modern kamerautrustning vid gatufotografering av teaterbesökare

Med en Leica M4 smög en gubbe omkring bland teaterbesökarna. Det verkade  jobbigt att va gammaldags gatufotograf. Han böt ofta  objektiv med stora åthävor och kollade oupphörligt sin exponeringsmätare. Mycket fibblande med den manuella tekniken.

Varje gång han kikade i kameran grinade han illa. Det blev inte många bilder. Kanske han var sparsam med film.  Sån är ju ett dyrbar till skillnad från den digitala motsvarigheten.

Emellanåt stötte vi ihop och växlade några ord. Med min Canon 5DMarkII och zoomobjektiv behövde jag inte bråka med tekniken. Kunde rörda mig smidigt bland teaterbesökarna. Jobbade som vanligt med höftskott utan större åthävor. 

Vid ett tillfälle berättade den gammeldags gatufotografen att han skaffat sin Leica för att kunna fota obemärkt med lätt utrustning. Jag tror ingen av teaterbesökarna tog någon notis om oss gatufotografer. Dom hade kul och var upptagna av varandras sällskap.

Efter en stund var teaterpausen över. Besökarna lämnade trottoaren och gick tillbaka in i teatern. Vi två gatufotografer vandrade vidare åt var sitt håll i  folkvimlet i London. Hoppas han fick fina bilder.

 Så här blev mina bilder. Det var väldigt trevliga besökare och stämningen var hög.

Ibland noterades olika gatufotografer i Londonvimlet.  En fotograf hade en DSLR kamera med två blixtar monterade för gatufoto i bästa Bruce Gilden stil. Jag såg honom göra ett utfall mot en passerande buss och fotade en ung dam i ett fönster. Men det blev inga bilder på människor på gatan  där mötet kunde ske på jämbördig nivå.  Fotografen var en ung man och lite osäker på sig själv. Hoppas han kunde få bra bilder så att fotostilen inte bara var en tuff grej.

Mångfalden i sättet att ta gatubilder är glädjande. Det gäller att exprimentare sig fram. Man behöver inte vara duktigt på en gång. Sånt tar tid.

Bland undergångsprofeter och helare i Speakers corner

Förklarade den äldre mannen i basker för två lyssnande poliser. En vacker vårdag i en välkänd park i London - Speakers corner. Trots bloggar och Facebook lever den engelska traditionen här vidare.

Som tillfällig åhörare var det inte lätt att få ett grepp om de olika talarnas budskap. Men jag gjorde ett tappert försök. Med mina sparsamma språkkunskaper var det inte att tänka på göra inlägg i någon debatt.

Här en närbild . Jag förstod att det i framtiden skulle bli mycket, mycket värre än idag. 

Den här talaren hade en trevlig dialekt som var lite svår att uppfatta.  Dröjde mig kvar en stund för att lära mig något.

Största åhörarskaran hade denna man. Ämnet rörde amerikansk inrikespolitik. Han var kunnig, vältalig och förde en fin dialog med sina lyssnare. En verkligt snygg uppvisning.

En slag helare som inte var någon större talare och  intresserade bara någon enstaka person.Till skaran talare kan också räknas ett par muslimska predikanter.

Till sist gick jag ut i Hyde Park och sträckte ut mig på gräsmattan bland alla söndagslediga som kopplade av i vårvärmen. Och nästan somnade.

Är färg möjligt i gatufoto?

Många tycker så - men inte jag. Trots mina udda preferenser prövade jag ändå på färgstuket i London. Nu gäller det bara några få bilder. Och det av lite speciella skäl.

Konst kan vara en utmattande erfarenhet. Det visar besökarna på National Gallery. Blå färger av det här slaget måste framhållas i färg, tänkte jag redan när jag tog bilden.

"Every little moment is a gift. Celebrate them all" är budskapet. Gubben som drog halsbloss gav en ny dimension åt det hela. Eller - om man börjar med att suga på en melonskiva så slutar det kanske med att man suger på en cigarett.

Det var svårt att få fram alla detaljer i bilden i svartvitt. Det fick bli färg.

Tidig fredag kväll. Skulle handla lite mat där jag bodde vid Brick Lane (ett välbesökt festområde i London). Den unge mannen satt på trottoaren och rökte. Någon stannade till och frågade om allt var OK - han nickade.

Jag passerade samtidigt som den här mannen gick fram, lyfte upp honom och släpade iväg honom. När jag lite senare kom ut från affären upptäckte jag de hade gått runt hörnet bort från huvudgatan. Jag förstod att han fick hjälp att ringa efter en taxi för att komma hem välbehållen. Ibland möter man en förbluffande vänlighet och omtänksamhet i London.

Givetvis ville jag att bilden skulle vara svartvit. Men reflexerna i skyltfönstret gjorde det svårt.

Det kanske blir lite mer färgbilder framöver.

Hur bär man sig åt att gatufota när det regnar?

Att fota i regn är svårt. Jag vet inte hur andra gör för att hålla både sig själva och en kamera någorlunda torra. Mitt enda regnskydd  brukar vara ett litet hopfällbart paraply och en plastkasse virad runt kameran. Man kan fatta posto i skydd av utskjutande tak av olika slag där människor är i rörelse. När jag rusar mellan olika tak är kameran nedstoppad i plastkassen.  

Därför har jag undvikit regnfoto. Det är kallt, blött och tröstlöst. Vid senaste turen i Rom upptäckte jag att folk verkade gilla regn på något sätt här och att de höll humöret uppe. Gatulivet rullade på som vanligt. Det påverkade även mig att försöka ta lite bilder.

En inkastare till en restaurang måste jobba i alla väder. Här försöker en sådan att locka någon med lunch. När han i nästa stund upptäckte att han blev fotograferad så fyrade han bländande leenden och stora gester åt mitt håll.  Inte för att få in mig på restuaranten utan bara för att showa.  Sånt kan man ju inte visa på ett gatufoto.

Några meter därifrån en bild på den här damen. Tydligen kom det fram någon solglimt mellan molnen i alla fall.

Ännu en en bild på samma plats. På Campi di Fiori där man säljer blommor, frukt och grönsaker. råder full aktivitetet oavsett väderlek.  Visste faktiskt inte man kunde använda paraply som regnskydd under färd på motorcykel.

Så blev det lite uppehåll i regnandet och folk går runt med paraplyerna hopfällda men beredda.  Gillar att gubbarna i Rom ofta klär sig städat som man gjorde i Sverige för länge sen. Keps, skjorta med slips, slipover och sånt.

En annan dag, som det regnademötte jag den här damen invid Peterskyrkan.

En rad nunnor som nog skulle hälsa på påven i Peterskyrkan. Den sista nunnan har just upptäckt mig och är i färd att börja le och vinka. Spontana leenden och vinkanden visar nästan alltid nunnor upp när dom upptäcker de blir fotade.

Till sist en trött paraplyvakt utanför Peterskyrkan. Jag kunde nästan luta mig över henne för att ta den här bilden. De jättelika köerna utanför kyrkan är lika omfattande oavsett väderlek.  

Skrymmande regnplagg är ju inget man vill släpa på när man är ute och reser. Så det är improvisationer som gäller för att skydda sig. Har nästan alltid tur med vädret så det är sällan jag behöver regnfota.