Till solens och vindarnas Ö än en gång.

Efter att fått lite blodad tand av att fota backsipporna i Grevie backar sa jag till min fru att det finns ytterligare en hårig sippa - fältsippan. När blommar den frågade hon. Den blommar nu sa jag. Var? På Öland. Vi sticker dit. Sagt och gjort. Vi bokade en boende som vi haft en gång tidigare. Det ligger perfekt i förhållande till de örtersrika markerna på Öland. Efter jobben på fredagen körde vi de ca 25 milen till vår favoritö ännu en vårhelg.

I en bok över botaniska sevärdheter för Öland hade jag läst att Gårdby Sandhed var en säker plats att kunna få se fältsippor. Jag kan inte säga att vi steg upp med tuppen, men det nya dygnet gnuggade alltjämt sömnen ur ögonen när vi satte oss i bilen. Det tog inte lång tid för oss att köra till Gårdby Sandhed. Vi hittade en plats att parkera och steg ur. Samlade ihop vår packning och steg förväntansfulla ut i den öländska naturmorgonen. Det första som möte mitt öga var en solitär tall ståendes ut på heden.  Det var oundvikligt att jag skulle ta en bild på den. Frågan som dock uppstod sedan var åt vilket håll vi skulle gå för att få se fältsippor. Svaret kom snabbt. Bara två meter från bilen såg jag den första fältsippan och sedan ytterligare en och ännu en. De hade inte synts förrän nu när ljuset föll på dem. De var mindre och spädare än backsipporna.  På håll kunde vi se allt fler. Vi bestämde oss för att gå sakta söderut på en liten grusväg som fortsatte utmed sandheden. Med jämna mellanrum fanns det stättor att ta sig över och ut på heden. 

#2

Efter ett tag tyckte vi att här blir det bra. Vid den här stättan kliver vi över och in på sandheden. Mängden fältsippor blev bara större allt längre vi gick på grusvägen. Att försöka fånga mängden på bilden är inte det lättaste. Det måste snarare upplevas. Precis som när jag fotograferade backsipporna var det enskilda sippor eller grupper av sippor jag letade efter. Sippor som jag tyckte hade karaktär eller på vilket ljuset i visst läge föll intressant.

#3

Som jag säkert nämnt tidigare äger jag inget renodlar makroobjektiv utan fotograferar s k närbilder på växter och annat med min 100-400:a. Närgränsen på detta objektiv ligger under metern, vilket gör att det i fullt inzoomat läge närapå är som ett makro. Det blir i varje fullt möjligt att ta närbilder i den utsträckningen att jag känner mig till freds. Oftast tar jag fler bilder på olika brännvidder och börjar därför många gånger med just kanske 100mm för att sedan zooma in till brännvidder som jag tror och tycker passar motivet. För att förhindra skakningar och annat som kan ge upphov till rörelseoskärpa fotograferar jag med stativ och trådutlösare. Stativet sätter jag i spagatläge, vilket ofta blir för mig tillräckligt lågt. Inget av mina stativ har mittpelare kan påpekas. Precis som alla andra inställningar fokuserar jag manuellt. Tycker att jag har mer kontroll då när jag fotograferar blommor.  Även om jag ibland tycker att mina ögon spelar mig ett spratt.

Bilden ovan var den andra bilden jag tog på fältsippor den här morgonen. Det brukliga är att först tar man de säkra bilderna, de artdokumentära bilderna och sedan kan man släppa loss och experimentera lite. Fast när jag i sökaren såg den här bilden tänkte jag - "åt fanders med artdokumentationen, den här bilden gillar jag, jag tar den."

#4

#5

Fältsippan blev ganska omgående en favorit av den håriga sipporna jag fotograferat den här våren. Mycket beroende på att ingen blomma tycktes den andra lik. Spröten eller vad nu man kan kalla det såg olika ut från blomma till blomma. Det gav blommorna inte bara spännande och intressanta karaktärer utan gjorde dem även till enskilda individer.

#6

#7

Det händer ibland att jag ser något mer än bara några blommor tillsammans. I den här bilden ser jag i de tre blommorna bilden av en familj, där ett barn just håller att förmedla något till en av sina föräldrar. En önskan, en begäran om uppmärksamhet eller en undran om något.

#8

#9

#10

I en sandgrop hittade jag de här tre fältsipporna. Jag kröp ner till dem och gjorde mig så platt jag förmådde.

#11

#12

Bäst jag låg där i sanden kom det en humla och avla visit hos fältsippan.

#13

#14

Jag tackade den solitären tallen för dess marker med alla fina fältsippor. Det hade varit en mycket trevlig morgon i deras sällskap.

TheInvisibleJackal

I sippornas tidevarv II

I april kom  jag och min fru tillsammans med en del fotovänner i fotoklubben att besöka Grevie backar beläget på Hallandsåsens sydsluttning. Området är känt för sina backsippor och det var just dessa som var vårt mål med den här lilla turen. 

Parkering var denna fina aprildag fylld till bristningsgränsen. Vi hade dock den enorma turen att när vi svängde in på parkeringen var det en bil som gav upp sin plats. De hade förmodligen fått nog av backsippor och blå himmel och bestämt sig för att köra hem och lyssna på gamla repriser av radioprogrammet Bisarra Bitar Från Förr. Lyckans blinda gudinna kastade således sin blick på vårt fordon och uppenbarade en ypperlig plats att parkera bilen.

#2

Grevie backar är som namnet skvallrar om ordentligt kuperat. På håll såg kullarna tämligen tomma ut, förutom gräs då. Fast då vi närmade oss dem, kunde vi till en början ana en svagt lila skimmer som låg över kullarna.

#3

Och ju närmre vi kom desto tydligare syntes det att backarna var nerlusade med backsippor. Backarna lyste nu lila. Jag tror aldrig jag har sett så många backsippor. Det måste ha varit tusentals plantor om inte ännu fler. Lyckliga som barn som fått tillåtelse att fylla varsin kundvagn till brädden med godis, gav vi oss kast med våra kameror och objektiv för att fota backsippor.

Jag kom på mig själv med att Julie Andrewskt svänga på höfterna och vifta med armarna och gnola https://open.spotify.com/track/1O6e8ewSwx8ijeMoVUrW5I?si=2dd08a0ff41f4788

Ehuru med min sångartalang lätt det troligen mer som https://open.spotify.com/track/15jIoM8a0XhUixOX4oLBtZ?si=f120711247c84a60 

#4

Frågan som uppstår när det är en sådan mängd är vad man fotar? Mängden eller enskilda plantor. Jag valde att välja ut plantor som jag tyckte hade en viss karaktär och som låg aningens mer lite för sig själv eller som genom att jag placerade mig på ett visst vis kunde isolera dem från andra plantor i tillräcklig grad för att de skulle kunna uppfattas som solitärer. Vissa plantor blev därför fotade i närmast motljus och åter andra i sin tur i medljus.

#5

Desto högre upp på kullen man gick desto mer kände man av vinden. För det var ingalunda en vindstilla dag. Genom att gå ner en bit och försöka lägga sig så att en närliggande kulle fungerade som ett slags vindskydd gick det bra att sänka ISO:t för att därigenom inte behöva ha så snabba slutartider. Minns inte riktigt tiderna jag hade till en början men har för mig att det kan har rört sig om 1/3200 s för att minimera rörelseoskärpa som vinden gav upphov till i blommor och blad.

#6

#7

#8

Ljuset hade stor inverkan på hur kronbladens färg tedde sig. Från motljusets svagt rosatonade till medljusets kraftig lilafärgade kronblad. Hade inte blad och behåring var lika hade de kunnat tas för olika arter.

#9

#10

På det hela taget var det här en trevlig fototur och efter att nu även ha fotat backsippor började ett visst sug skapas efter att fota fler sippor. Mer om det i kommande inlägg.

TheInvisibleJackal

I sippornas tidevarv

Den senaste gången jag såg en mosippa var tiden jag gick i kortbyxor, fick ha med mig egen morakniv ut i skogen. Fästingar fanns blott i sagorna trots att vi levde i ett; vad det sades redan då, av de fästingstäta områdena i landet. Fast med benen fulla av upptäckarglädje hann de väl aldrig sätta sig.  

Jag har ett tag gått och längtat efter att få se dem. En längtan som kanske samtidigt är en förklädd nostalgisk dröm över en barndom som ter sig alltmer avlägsen för varje år. Minnet av barndomens mosippor kan kan ha klättrar upp ur minnets brunn då jag i vår har firat min 60-årsdag. Att fylla 60 var inget jag såg framemot precis. Att fylla 50 var inga problem. Snarare var jag lite stolt över att bli 50, men 60, där dyker den riktige gubben med hatt upp och spökar vid min sida. Vad jag märkt är det många som på något sätt känt något liknande inför just att fylla 60. Tillsammans med en vän som fyllde 60 i höstas kom jag fram till att vi i och med 60 fyllde numera tillhör den övre medelåldern. Låter lite distinkt och värdigt på ett punchverandesätt. Våra fruar däremot tycker däremot att vi definitivt nu är att betrakta som gubbar.

Tvekade länge huruvida jag skulle fira den dagen överhuvudtaget, men valde till sist ändå att göra det. Vilket jag inte ångrar. Det blev mycket trevligt och jag är glad att jag gjorde det. Och så här på andra sidan gränsen att säga känner jag mig fortfarande som blott 32, fast jag har blivit fan så mycket ovigare när det kommer till att klättra i trän. 

Genom att studera vad som kunde tänkas växa på lite olika lokaler på Botaniska föreningens hemsida såg jag att det växte mosippor på en lokal inte allt för långt hemifrån. Vi körde dit förhållandevis tidigt för att kunna utnyttja morgonljuset. Väl framme var det redan en del andra bilar. Då jag kände igen av förarna gick jag fram och sporde om han också var här för mosipporna. Det var dock icke fallet. Han var på lokalen för hjälpa till  med den årliga bränningen på lokalen, men ville vi fotografera mosippor kunde vi följa efter en man som hade koll på var de växte. Just där mosipporna bland annat skulle man vattna rikligt så att inte elden skulle kunna få fäste. Vi hade verkligen tur. Guidad tur till mosipporna och sedan 45 minuters fototid innan det var dags för bevattning och sedan eld. Det blev dock inga bilder på elden. 

#2

TheInvisibleJackal

Blåsippor

Så här dagen före midsommar kan jag med fog säga att det har varit en blomsterrik vår även om maj månad var alldeles för varm och skyndande på blomningen, vilket kom många blommor att blomma över snabbare än väntat. Lite trist kan jag tycka. Hellre en lagom varm maj som ger upphov till många kontakter med vår flora. Nu hann jag i en del fall inte ens med att fotografera en del arter för att de redan hunnit blomma över. 

Bilderna i det här inlägget är ifrån april och då stod blåsippor på tapeten. Jag känner till ett par ställen hemmavid där man har chansen att få se de små blå stå ute i backarna.

#2

En av de platserna är Biskopstorps naturreservat någon mil norr om Halmstad. Och jag måste säga att på den platsen växte det sådana mängder med blåsippor. Jag tror aldrig jag har sett så många. Helt magiskt.  

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal

Skogspromenad

Både jag och min fru var sugna på att ge oss ut i det snölandskapet som skogen kunde uppvisa. Jag såg framför mig att jag stod och fotograferade snötyngda träd. Björkelund fick det därmed bli. Väl på plats kom blicken istället att falla på det som befann sig i kängskaftshöjd eller lägre. Där ser man hur ett förföreställt fokus skiftar till ett annat när man är på plats. Fast det är så jag gillar att fotografera. Att följa den ingivelse jag får när är på en plats i stället för att slaviskt följa och försöka få fatt en bild jag skapat i mitt sinne. Improvisera som det heter. Något som jag gillar att göra och antagligen en del i att jag uppskattar jazz.

#2

#3

#4

#5

TheInvisibleJackal