Ute på en liten tur

Tiden går och försvinner snabbare än vad man inser. Förra sommaren blev det några månaders ofrivilligt uppehåll i mitt fotograferande och ett än längre uppehåll i mitt bildredigeringsarbete. Det är först nu den här hösten som jag återigen har förmått att sätta mig vid datorn och jobba med mina bildfiler. Fotograferat har jag gjort tämligen regelbundet ändå sedan september förra året.

#2

Lusten att sätta mig vid datorn har dock bara inte funnits där. Så här över året efter att jag tog de här bilderna sitter jag och tittar på dem och letar i minnet efter intryck eller det som jag tror kan vara mina intryck från den här fototuren till det här området där jag fotograferat vilda djur förut vid flertalet tillfällen. Andra tankar dyker också upp när sitter och tittar på dem igen.

#3

Jag lämnade i början av det här året fotoklubben jag varit medlem i nästan sedan jag började fotografera. Ett beslut som växte fram under hösten, då det blev allt tydligare att intresset för bilden och fotograferandet försvunnit ur i klubben för att ge företräde åt ett intensivt och tämligen omfattande tävlande. I programmet för våren framkom det tydligt att det numera enbart är tävlandet som gäller i klubben. 

Det har funnits en önskan bland medlemmarna om klubben skulle få igång en tävlingsverksamhet, men var det verkligen på bekostnad av allting annat? Jag vill inte tro det.

Det finns säkert fotoklubbar där tävlingsverksamheten är rik och omfattande och där medlemmarna också utvecklas i sitt fotograferande genom tävlingsverksamheten, men då vill det till att det också finns en tanke bakom det hela. 

Men när det inte gör det? Vad blir det då? Vad lär man sig då? Vad blir behållning då?

#4

Jag deltog i en av de här tävlingarna förra hösten. Utan större entusiasm får jag säga. Mest av nyfikenhet och för att kunna bilda mig en egen uppfattning. För mig har de gånger det givets möjlighet att visa bilder och få se andras bilder i fotoklubbssamanhang varit ett tillfälle att prata om och diskutera bilderna. Nu under den här tävlingen skulle deltagarna rösta på de tre "kort" de tyckte bäst om. Jag säger "kort" eftersom det är vad tävlingsledaren och sedermera klubbens ordförande säger - "kort".

För mig heter det bild och inget annat. Ett kort är något som man tar när man helt oreflekterande slänger upp mobilen och trycker av utan bry sig om vare sig komposition eller teknik utan det enda man är ute efter är att skapa ett slags digitalt minne av något man just för stunden råkar se. En bild däremot är ett medvetet skapande, allt ifrån att man väljer hur man komponerar sitt tilltänkta motiv, till dess att man har gjort den bildbehandling man väljer att göra. Att skapa en bild är en kreativ process. Att "ta ett kort" är reagera på en retning. Jag känner mig törstig och dricker således lite vatten. Detsamma är det med att "ta ett kort" för mig. 

Under den här sagda tävlingen skulle vi således rösta fram de tre "kort" vi gillade mest. Varje "kort" var numrerat. Vi fick totalt ca 30 sekunder på oss att se varje "kort", snabbgenomgången inräknad. Själva visandet av "korten" är också en historia för sig. Ibland gick det inte att se hela "kortet" eftersom bitar av det projicerades på väggen ovanför duken eller under densamma. Några fotografer fick inte ens sina "kort" förevisade trots att de skickat in i tid och till rätt adress.

Nu kanske någon undrar vad det är för "kort" som man röstar på. Jo, det är "kort" som medlemmarna i fotoklubben själva har tagit och skickat in till sagda tävling. Under tävlingen sitter man med andra ord och röstar på varandras "kort". Det är således inte någon utomstående klubbs bildbedömning  som avgör tävlingsresultatet utan det är de därstädes närvarande vid tillfället. 

I ett idealt scenario ska varje bild få lika stor exponering för den tilltänkta gruppen röstande. Och det är väl därför varje bild visas för publiken i totalt ca 30 sekunder, men eftersom man inte lyckades projicera varje bild lika faller det redan där. Lägg därtill att om en eller flera av de tävlande är så att säga "vän" med flertalet ur den röstande publiken på sociala medier och är själv flitigt med att lägga ut sina bilder där. Samma bilder som sedan även används i tävlingssammanhanget där flertalet av "vännerna" från sociala medier ingår som röstande. Är inte det då att jämställa med yttre påverkan på röstresultatet? Är inte risken överhängande att man röstar på en bild som man redan har gillat på sociala medier? Det kanske till och med är så att man egentligen inte gillar bilden för kompositionen är helt åt skogen, bildbehandlingen så överdriven att man inte vet vad man ska tro, färgerna så grälla och uppskruvade att det mer påminner om färg-tv:ns barndom - "Är det färg, ska det minsann synas också" -,men man gillar bilden eftersom det gör andra och man vill vara som de andra, man vill vara en i gänget, man vill tillhöra gänget. Man vill inte sticka ut. 

Får då verkligen alla de tävlande bilderna samma exponering för de som ska rösta? Svaret blir självklart nej. Lägg därtill att anonymiteten hos bildernas upphovsman har flugit ut genom fönstret. Att en fotoklubb skickar de tävlandes bilder till en annan fotoklubb för bedömning är just för att anonymiteten ska vara en form av garant för en likvärdig bedömning. 

I en klubb är det dessutom alltid ett begränsat antal som är aktiva och efterhand lär de känna varandras bildstilar, vilket med tiden troligen ökar förekomsten av ett strategiskt röstningsförfarande - man röstar inte nödvändigtvis på de bilder som är bäst sett till komposition, bildbehandling, motivbehandling o s v, man röstar på de bilder som man tror utgör minst hot i tävlingssammanhanget mot en själv i slutändan. Samtidigt sker en förändring av ens egen bildstil till något mer publikfriande för locka till sig så många likes/röster som möjligt. I slutändan blir det bilder vars enda avsikt är att de ska konsumeras inte väcka frågor eller funderingar. Inte få en att stanna upp. Titta. Verkligen titta.

#5

Den gången jag var med har för mig att man skulle skicka in tre stycken "kort". Jag minns inte det totala antalet "kort" som visades med tog nog nästan en timme att visa alla. Under själva visningen säger ingen något. Inte så konstigt kanske om det nu är en tävling där man ska rösta på varandras "kort". Inget säger dock något efteråt heller, ingen får chansen att säga eller berätta något efteråt för när poängen är klara och satta är det klart och blicken riktas mot nästa tävling. Vad bilderna vill säga eller hur deras upphovspersoner tänkt och annat är ovidkommande, det intressanta är poängen, inte bilderna. Och ju fler bilder desto bättre, kvantitet är det allena rådande.

Blir man framröstad som etta får man 5p, 3p om man blir två och 2p om man blir tre. Dessutom får alla de som deltar 1p och man behöver inte ens delta med bilder har det visat sig utan det räcker att man är där och röstar. Det kan hända att man inte ens behöver det. De här tävlingarna ska enligt utsago också ligga till grund när klubben utser klubbmästare efter årets slut. Teoretiskt innebär det att man kan bli klubbmästare utan man en enda gång har placerats sig på pallen eller ens ha haft med bilder. Det räcker med att man deltar. 

Det är inte längre en fråga om bilddiskussioner utan en jakt på "likes".

Jag valde således att gå ur klubben. Det här är inget för mig.  Att sitta och scrolla  och gilla bilder i tystnad och mörker kan jag göra på dass med Instagram . 

#6

Även om jag på något sätt har sörjt att min tid fotoklubben är förbi och kanske även känt en del bitterhet och smula frustration över hur det blivit känner jag att det var rätt beslut att gå ur. 

Ja, det här inlägget har väl inte direkt handlat så mycket om den fototuren jag var ute på. Jag kan väl säga att det inte riktigt gav den utdelning som jag kanske förväntade mig. Rådjursbilderna är de på de rådjur jag såg. 

Innan jag begav mig hemåt ställde jag bilen vid en liten luckan i vägkanten för att ta mig en macka. Efter några minuter förnimmer jag en rörelse i bland träden på andra sidan. En älg. Och den är på väg ut över fältet. Jag sitter på förarsidan, som vid det här tillfället är den jobbiga sidan, eftersom jag inte kan utnyttja bildörren som stöd. Hukande smyger jag ut ur bilden. Vilar objektivet mot motorhuven. Älgen har nu kommit så nära att den nära upptar hela bildytan. Innan jag förbannat färdigt att jag inte har en zoom är det hela förbi. Jag har fått en serie med fem bilder där älgen finns med. En av dessa fem blder blir jag nöjd med.

#7

Jag konverterar bilden på älgen till svartvitt, men jag tror nog att jag föredrar färgbilden. Eller vad säger ni?

TheInvisibleJackal

Ibland tar det lite tid

Tuvull

Det slet och drog i fototarmen och jag ville helst av allt få möjlighet att fota lite djur. Jag har en runda som jag brukar köra vid sådana tillfällen. Den brukar allt som oftast ge utdelning. På vägen dit tog jag en annan väg än jag brukar och körde förbi lite myrmark där solen lyste upp tuvullen. Jag var bara tvungen att stanna. I vägrenen såg jag spår av klövar - vildsvin. Kanske skulle jag ta den här vägen hem också. Med lite tur kunde jag kanske få syn på vildsvin.

#2

Trana

På det första fältet såg  jag ett tranpar. Det är sällan några djur här. Vet inte om det ligger för nära bebyggelse eller vad det är. Tranor, gäss och sångsvan ser jag tämligen ofta här däremot.

#3

Trana

#4

Fälthare

Även om de får ses som väldigt vanliga är alltid lika kul att få syn på en hare. 

#5

Rådjur

Jag had kört en stund och tagit mig förbi de flesta platser längs min runda där jag genom åren sett olika djur, men ikväll verkar det som förgjort. Inte en skymt av något hitintills. Möjligen är jag ute något för tidigt. Den här råbocken, alltjämt delvis i vinterpäls är den första jag ser.

#6

Varfågel

Jag kör sakta vidare. Har rutorna nervevade. Gruset knastrat om däcken. Koltrasten sjunger. I en grantopp ser jag liten fågel sitta. Jag stannar försiktigt och stänger av motorn. Det är en varfågel. Den sitter på fel sida fotohanteringsmässigt. Jag får fota åt passagerarsäteshållet. Det går, men jag känner mig väldigt otymplig. Svårt att hitta ett bra stöd utan att väsnas för mycket. 

#7

Rådjur

På det andra varvet på min runda ser jag ytterligare ett rådjur. Dock bara det andra för kvällen. Jag funderar på att ge upp och köra hemåt istället.

#8

Rådjur

Lite smolk i bägaren är det att inteknappt ha fått sett något. Jag tänker att jag kör åt ett håll jag sällan kör. Mest som en vild chansning. Brukar i princip nästan aldrig se något den här sträckan. Den här gången ser jag på en liten maskrosprydd äng hela sex stycken rådjur. De befinner sig dessutom på rätt sida och därmed smidiga att fotografera. Jag stannar vid vägkanten och hoppas att det inte ska komma någon så att behöver flytta på mig. Det kommer ingen som tur var. Och under en trekvart sitter jag och fotar dem tills jag känner att nu är det dags att lämna dem ifred och köra hemåt.

#9

Rådjur

#10

Rådjur

#11

Rådjur

#12

Rådjur

#13

Rådjur

#14

Rådjur

#15

Rådjur

#16

Rådjur

#17

Rådjur

#18

Rådjur

#19

Rådjur

En äldre råbock undervisar en yngre i stångandets ädla konst.

#20

Rådjur

"Det är i nacken allt sitter förstår du" Nacken ska du hålla rak och glöm inte att spänna nackmusklerna."

#21

Rådjur

#22

Rådjur

#23

Rådjur

#24

Vildsvin

Jag kör samma väg hem som tog hit och jag har inte mer än svängt in på den här grusvägen när några vildsvin - tre vuxna och kultingar - springer över vägen och in i snåren på andra sidan. Det hela går så fort att jag bara hinner få några suddiga grisrumpor mellan granruskorna. Det finns definitivt vildsvin i de här skogarna och enligt rapporter ska det även finns ett vargrevir i närheten också. 

Jag fortsätter sakta min färd hemåt. Beredd på det mesta. Inte långt ifrån där jag fotade tuvullen ser jag hur något rör sig ute på mossen. Det är en stort svin som rör sig över mossen. Jag stannar. Kliver ur och använder biltaket som stöd. Tyvärr hade jag glömt att skruva upp ISO:t tidigare, varför bilderna innehåller en hel del rörelseoskärpa. De flesta är oanvändbara. 

TheIvisibleJackal

Längtan ut om våren

Vår! Vad snackar karln om, undrar månde de lärde. Hösten håller så sakteliga ta över. Jo, det är sant och riktigt. Fast jag är alltjämt kvar i maj beträffande mitt bildredigeringsarbete. Det beror på tvenne ting. Min nya bildredigeringsprocess tar för det första lite längre tid och för den andra har jag haft otroligt svårt att sätta mig vid datorn och arbeta med bilder utan gjort allt annat istället. 

#2

I maj var jag ute och körde en sväng. En tur som har visat sig vara ganska så säker vad gäller möjligheterna att få syn på en del vilt. Brukar vara rätt trevligt att tuffa fram på den här rundan i sakta mak med rutorna nedvevade. Har märkt att många djur inte uppskattar ljudet när rutorna åker ner och har dem istället nedvevande från början när jag närmar mig områden där jag ofta tidigare sett ett eller annat. 

#3

För mig är det inte viktigt att komma supernära, även om jag givetvis uppskattar det när det händer. Jag uppskattar lika mycket om jag kan få bilder på ett djur i dess miljö.

#4

Fast ibland blir det ett snabbt höftskott, för plötsligt händer det bara.

#5

Bilen uppfattar de säkerligen inte som något större hot, däremot undrar de och är lite på sin vakt vad gäller slutarljudet. Min slutare låter en del även i så kallat tyst läge. Därför använder jag ytterst sällan mig av seriebildstagning när jag fotar djur. Det låter nämligen som rena maskingeväret. 

#6

#7

#8

#9

På hemvägen får jag syn på en räv en bit ut i en trädodling. 

ThenvisibleJackal

Viltsafari i Esmared

Efter att ha fotograferat vildsvin tidigare på kvällen hade jag fått blodad tand. Jag ville ha mer. Och jag visste en tur som skulle kunna ge mig mer. Kanske inte direkt vildsvin, men mycket väl rådjur och kanske även älg. Jag lämnade således de numera frånvarande vildsvinen på fältet och cyklade hem. Packade in i bilen. Det mesta var packat sedan tidigare. Jag kompletterade med lite fika och handkikaren. Den är bra att med sig på sådan här turer.

#2

Efter de inledande tranorna dök det inte upp någonting förrän jag fick syn på den här haren som satt och gottade sig i kvällssolen.

#3

Jag gjorde även av annan beskärning av bilden på haren. Fast jag tycker nog ändå bättre om den första där haren mer blir en del av miljön.

#4

Strax efter haren kom den första råbocken gående på ett fält. Han lämnade mig inte utan uppsikt.

#5

I skogsbryn stod en råget och följde mina förehavanden. Slutarljudet på kameran låter som om jag använder ett äldre automatvapen även i det så kallade tysta läget.

#6

#7

#8

Alla djur på turen vad dock icke av de vilda slaget. De injagade ändå mer skräck i mig. Som tur var de inhägnade.

#9

När mörkret hade blivit så pass att det började blir svårt att urskilja saker och ting fick jag syn en trio med dovhjortar. En av dem ville ställa upp på bild medan de andra drog till skogs direkt när jag stannade bilen.

#10

När det blir mörkare vågar sig också en älg sig ut ur skogen.

#11

Ett sista rådjur blev den också innan det blev för mörkt.

TheInvisibleJackal

Plötsligt händer det

Jag är ute och kör för att se om jag kan få syn på lite djur att fotografera. Jag krypkör i ca 25- 30 km/h och spanar på de ställen längs vägen där jag misstänker att där kan det kanske stå en älg, ett rådjur. I knät ligger kameran med stora telet, kikaren och en annan kamera med en telezoom ligger i den öppna kameraryggsäcken placerad i passagersätet.  Jag är redo för action.

Ändå ser jag inget. Jag kör min vanliga runda, som  brukar var säker när det gäller att få syn på både ena och det andra, men den här gången vill det sig inte. Jodå, jag ser ett och annat rådjur, ett 70-tal tranor och dussinet sångsvanar, men allt är aningens för långt bort för att det ska vara mödan värt. Tidpunkten är av vikt det vet jag och kanske har jag varit ute någon halvtimme för tidigt.

Två varv kör jag min runda och sen tänker jag att det här går inte. Antingen kör jag ut till stora vägen igen och kör hemåt eller också kör jag sakta på lite andra småvägar hemåt. 

Jag valde det senare alternativet. Krypkörandes med rutan nervevad hör jag ljudet från gruset när bildäcken rullar över det. Ett hemtrevligt ljud. Jag kör så pass sakta att jag kan höra koltrastarnas sång. En morkulla flyger förbi. Plötsligt händer det. En Råbock kliver upp på vägen och stannar där. Tittar och mitt håll. Försiktigt stänger jag av motorn och lägger tyst, tyst i handbromsen. Jag lutar mig sakta ut genom fönstret med telet. Lyckas undvika backspegeln. Väljer ett stående format för att försöka få fram hur ett rådjur både syns och inte syns. 

När bocken gått över vägen kör jag sakta vidare. Det kan kanske bli något ändå den här turen.

#2

Inte långt efter bockens övergång ser jag en råget ligga stilla vid kanten av skogen. I det höga gräset är det inte mycket av henne som syns. Hade jag kört tiotalet kilometer fortare hade jag kanske inte upptäckt henne där hon ligger. Hon känner sig säker där hon ligger med den skyddande skogen strax inpå. 

#3

Jag sitter stilla i bilen och väntar på att rågeten kanske ska resa på sig. Under tiden har en hare kommit fram och sitter nästan bredvid bilen. Jag vinklar sakta och försiktigt telet mot haren. Jag får inte med hela. Då får jag troligen ändra sittställning och vinkla objektivet än mer med risk att den löper iväg. Den lyssnar men sitter alltjämt kvar. Jag har satt kameran i tyst seriebildsläge. Det låter fortfarande, men det är ändå betydande skillnad mot om jag inte skulle använda det tysta läget. Då låter mer som från ett maskingevär om kameran då den rasslar iväg sina 14 bilder/s. 

#4

På en liten upphöjning står en annan råget. Pälsen är ännu vintergrå. Det är som denna långa kalla vår som dragit ut på blomningstider för vitsippor och annat även fått rådjurets grå päls att sitta kvar längre fastan det snart är juni.

#5

Mittemot rågeten på upphöjningen sticker huvudet från en råbock upp. 

#6

Plötsligt reser sig bocken upp gräset och väl hemma vid datorn igen ser jag att jag fångat mer än bara råbocken på bild.

#7

En ung slank råget stiger försiktigt genom gräset. Kanske det är ett fjolårskid som står på egna ben nu. 

#8

På ett nytt ställe kom jag att ha tre råbockar på samma ställe. Ett av dem vände sig om och spanade åt mitt håll.

#9

Ett annat letade efter något ätbart. En råbock som med sin grå vinterpäls kunde tas för en gråsten tänkte jag när jag såg hur han gick där nära en stor gråsten.

#10

Som om bocken kunnat läsa mina tankar reste han huvudet såg nästan överseende åt mitt håll. 

"Om du inte kan skilja på rådjur och gråsten kanske du borde skaffa starkare glasögon." syntes den vilja förmedla en fotograf.

#11

Jag kunde inte få till det att alla tre råbockarna höll sig intill varandra, men två av dem ställde i varje fall upp på en gruppbild. Impalor uppträder i flockar med enbart hannar, s k bachelor heards. Gör rådjur likadant tro eller var det en tillfällighet det här med tre hannar på samma ställe.

#12

Den tredje råbocken höll sig vid sin gran. Avvaktade. Lite osäker på varför jag var där och gick så småningom bortåt skogen.

#13

De andra två var kvar. Jag beslöt mig för att försiktig smyga ur bilen och hukande tog jag fram till bilens bakände. Kikade fram med kameran så stilla och tyst jag kunde. Råbocken slickade sig om munnen. Var det så att skillnaden mellan rådjur och rovdjur inte stort sett var men än fonetisk. Jag drog mig tillbaka in i bilen.

#14

Efter att kört en bit vände jag sedan tillbaka. Vet inte riktigt varför. Det kändes bara rätt att göra det. På ett fält där det tidigare inte synts till något liv. Stod nu en råget med nästan generation. Vi tittade på varandra en stund innan jag så omärkligt som möjligt rullade vidare. Man vill ju inte störa allt för mycket i maten.

#15

Den sista råbocken jag såg var den här stiliga herrn ute i ett fält. 

The InvisibleJackal