Morups tånge

Gul fetknopp

I somras (2025) kom min fru och jag att tillbringa några kvällar vid Morups tånge. Min fru för att fotografera martorn, som växer i ganska rikliga mängder där. Hon tänkte använda bilderna i ett projekt för utbildningen - Visuell gestalning - som hon hade blivit antagen till. 

#2

Martorn

Jag gick mest runt och försökte hitta några kaniner att fota. Dock utan större lycka. De var som bortblåsta. Istället fotade jag så småningom också lite martorn.

#3

Martorn

Precis som min fru skulle ge sig i kast med att börja fotografera martornen gick det förbi två stycken väderbitna damer i övre medelåldern.

"Man ska visst kunna äta de här."

"Jaså!?"

"De ser inte mycket ut för världen, men ätbara är de."

Då jag känner min fru kände jag som genom ett sjätte sinne hennes tanke:

"Ni skulle bara våga sätta i er mitt fotoprojekt era skator!!"

#4

Martorn

#5

Martorn

#6

Martorn

TheInvisibleJackal

Öland i svartvitt

Jag brukar många gånger konvertera en del av mina bilder till svartvitt. Mest av pur nyfikenhet. Här är en del av de bilder från årets (2025) Ölandstur, som jag konverterat.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

TheInvisibleJackal

Vallmo - Öland X

Redan första ölandsdagen såg jag ett träd där det växte vallmo nedanför. Det där kan bli en bild tänkte jag och la trädet i minnet utifall vädret skulle bättra sig ity då jag la mina ögon på scenen var vädret som man säger - en smula trist. Nu var vädret bättre även om det blåste en del, men lite blåst gör inte så mycket, bara det inte regnar eller är helt igenmulet. 

#2

#3

Och detta blev den sista bilden från Öland för den här gången (2025). 

TheInvisibleJackal

Får - Öland IX

I trakterna av årets (2025) boende på solen- och vindarnas ö fanns det gott om får. Nu kan jag inte precis påstå att dagligdags lägger benen på ryggen och hastar iväg för att fota får, men jag får tillstå att säga att fåren kändes som fotogeniskt trivsamma motiv. Dessutom är de bra mycket mindre än kossor. Fast horn har de likt förbannat och jag tror mig ana att en välriktad fåranick i sittfläsket också kan få ens jag att högljutt utveckla en strid ström av invektiv. 

#2

Nu umgicks jag ingalunda med några tankar på att kliva in i hagen och krama ett får eller två som en senkommet tack för alla varma, sköna ulltröjor.

#3

Jag har en känsla av att sådant tack icke skulle ses med blida ögon av tackan, som med stor säkert skulle bjuda upp till hornvals.

#4

Tror för delen att fårabonden icke heller skulle se från den positiva sidan.

"Märta! Nu ä de' en så'n däringa tocken te' sate i hagen igen."

"Ä de' e stockhôlmare..!?"

"De' vete fan! Ja' ska jädrar i mig ge'n ett par saltskott att minnas...! Komma här å vänslas me' söerna mina! Tvi!"

#5

För att undvika närkontakter med lokalbefolkningens vredesmod betraktar jag fåren på behörig avstånd. Vinkar lite lätt och viskar -

"Tack för tröjan! Den värmde gott i vintras.

#6

#7

#8

Så kommer de tuffa lammen in på scenen. De har varit borta i andra änden av hagen och sett på film hos grannen Per-Anders. Han är galen i film. Han har en hundratummare. Idag var det The Wild One med Marlon Brando.

#9

Lammen rusar runt.

#10

Uppträder stöddigt och bräker mer än nödvändigt.

#11

"Så gör man inte!"

#12

"Jag ska berätta för mor!"

#13

"Din syster tar uppgiften som ordningslamm på fullaste allvar."

#14

"Kilar du ner åt Per-Andersa och fixar en öl till din gamla mor, hjärtat mitt?"

#15

"Visst, kära mor. Vill du ha lite koks också."

"Nej, tack. Det är bra, men dra en lina du, om du känner."

#16

"Jädra fjäskis. Tror inte att hennes svarta själ syns för den vita ullen."

TheInvisibleJackal

Lita allt möjligt - Öland VIII

Vid mina besök på Öland riktar jag mestadels objektivet mot det som är i ankelhöjd eller däromkring. Ibland känns det som jag tillbringar mer tid liggande på mage när jag är på Öland än  vad jag står upprätt och fotograferar. Något jag tänkt råda bot på den här turen till Öland och rikta mitt objektiv hitan och ditan. Kanske mest ditan. 

Likt Stagnelius har och jag sett älvorna dansa i den öländska gryningen. Aldrig har jag dock hört näckens polska - halvdöv som jag är. Kanhända har det möjligen dränkts i brölet från månghundrahövdade koflockar som smyger runt i markerna och skrämmer intet ont anande fotografer till spotantarmtömningar. 

#2

Här syns tre bockarna Bruses bohålor. Hålor de skuttade ut ur för att stånga trollet åt fanders ity han hade icke avlagt vederbörlig broavgift. Eller var det tvärtom. Minnet är som en oslipat sten. Lite kantigt, oformlig och svårt att få grepp om emellanåt.

#3

Hur ofta är inte de stunder då jag funnit mig själv stå och fotografera olika små utsnitt i en gammal stenmur.  

#4

#5

#6

#7

"I see a red door and I want it painted black..." 

#8

Grindslantens ungar glömde att stänga grinden efter sig och nu är de spridda för vinden. 

#9

Vad är det att pynta sitt boende? Måste man det? Jag ställer det där. 

#10

Här stod jag framför en rödfärgad trävägg och funderade på ormen Ouroboros. 

#11

Till attack hävde jag upp min stämma likt riddaren av den sorgliga skepnaden och rusade mot de mångarmade jättarna. Barnfamiljen som skulle till att börja fika flydde hals över huvud över åker och äng. 

"...akta grödan..." försökte jag lite försiktigt...

Men det var för sent. En jättelik kålfjäril rövade bort dem en efter en och flög med dem till häcklefjäll.

Som sagt det är aldrig tråkigt på Öland.

#12

Skulle jag gå upp eller ner. 

Det var frågan.

Istället gick jag runt.

#13

Där borta låg fastlandet. Platsen vi själva stod på rörde sig i såväl tiden som rummet. Det var så vi ville ha det.

#14

Med ett väldigt slag i nacken fällde jätten mig till backen och på nära håll jag fick se myror släpa sina överfulla matkassar till stacken.

TheInvisibleJackal