Öland IX - Seby läge

Efter att ha intagit lunch i Södra Lunden vid Ottenby ställde vi färden åter mot norr. Vi stannade till vid Seby läge, som ligger på Ölands västsida. Vi hade varit där ett tidigare år och tyckte att det var en trevlig plats och tänkte att det kunde nog vara trevligt att göra ett återbesök.

Vi märkte nästan omgående att det var fler än vi som hade målet inställt på Seby. Den lilla parkeringen var inte full, men det var inte långt ifrån. Det visade sig att Seby var en fin plats för rastande vadare. Något jag inte alls kände till. Där av kom det sig att det var många skådare, men även en och annan fotograf på plats.

Vid sådana här platser ser man ibland par. Där man oftast ser en manlig part som intensivt utövar sitt skådande medan frun/flickvännen står bredvid och antingen tittar beundrande eller lite mer så där lite lagom uttråkat funderande på när de ska åka till den där lilla mysiga restaurangen de såg tidigare.

"Så många svanar det är Arne."

"Knölsvan."

"De är fina tycker jag"

"Hm."

"Kan jag få titta på dem kikaren?"

"Va!? Nej, det går inte. Inte just nu iallafall. Det är kustsnäppor där ute och..."

Jag märker att jag dras med i de andra fotografernas strävan att försöka fånga de flygande vadarna som drar tätt över vattenytan precis vid strandlinjen. Jag har inte telet med till Öland utan "bara" mitt 70 - 200, men avståndet är för långt för att det ska kunna bli några intressanta bilder. Jag lägger ganska snabbt ner tanken på att kunna ta några intressanta bilder på vadarna, men det är ingen idé att gråta över spilld mjölk utan istället vänder jag objektivet ner mot det närmaste jag har framför framför mina fötter. Hittar mina motiv där.

#2

#3

#4

#5

#6

De riktiga rävarna vet dock hur man skådar behagligt. Det enda jag undrar över är varför han har kameran så långt bort? Vad är det löna med det?

TheInvisibleJackal

Öland IV - Trollskogen

Ölands norra udde är egentligen två. På den ena udden, den västra stoltserar fyren Långe Erik och på den andra finns den s k Trollskogen. En skog bestående av knotiga tallar och andra träd. Det är gott om murgröna som slingrar sig uppför olika träd och sakta kramar musten ur dem. Dessutom vandrar det runt lösa kor i skogen. En riktig utmaning för den med koskräck.

Ett fint Naturum ligger vid ingången till själva skogen. På de bord och bänkar som är utsatta i närheten intog vi vår lunch innan vi begav oss in i trollskogen och vad den hade att erbjuda i fotoväg.

#2

Efter någon kilometer kommer man fram till skeppsvraket Swix. En åländsk skonare som förliste i mitten av 1920-talet. Ett populärt mål för många fotografer och även andra som går runt i trollskogen. Jag har sett en del tidigare bilder på Swix och jämfört med de jag tog nu, ser man hur vraket sakta bryts ner av väder och vind. Om något hundratal år ligger det endast en liten brädlapp kvar kanske.

#3

Rundar man Swix och vänder blicken norrut längs stranden får man den här vyn. Inte kanske direkt någon badstrand, men man får ändå en känsla av söderhav eller något.

#4

Ytterligare en bit in i trollskogen stöter man på Trolleken. Det är Ölands äldsta ek och har en uppskattad ålder på mellan 800 - 900 år. Att åldersbestämma gamla ekar är vanskligt eftersom deras innandöme oftast är ihåligt och därmed finns det inga årsringar kvar från trädets begynnelse. Är man intresserad gamla träd kan jag varmt rekommendera Gert Olssons bok - Möten med jättar.

TheInvisibleJackal

Öland III - Långe Erik

Då vi befann oss på norra delen av ön var ett besök vid Långe Erik bara ett måste. Något som vi inte var ensamma om att tänka. Jag skulle tro att man åker till Öland så blir det med stor säkerhet att man väljer att besöka antingen Långe Erik i norr eller Långe Jan i Söder. Vi kom att besöka båda. Mer om det i ett inlägg framöver.

Det fanns möjligt att gå upp i fyren och få en storslagen utsikt över området. Allt corona-anpassat såklart. Jag avstod p g a en viss höjdskräck som jag behäftats med på äldre dar. Annat var det i ungdomens flydda dar då jag och några kamrater kilade likt ekorrar uppför utsidan på det gamla fågeltornet i Store Mosse till exkursionsledaren i fältbiologernas stora förskräckelse.

Eftersom inte fyren i sig själv inte lockade till ett besök gick vi istället runt i omgivningarna. Rätt trevligt.

#2

Då träds former och struktur tilltalar mig mycket kan jag självklart inte låta bli att fotografera dem när tillfälle bjuds.

#3

#4

#5

#6

#7

Det är sällan jag har med människor i mina bilder, men ibland händer det. De här tre nästan "uniformsmässigt" klädda personerna fångade mitt intresse. Jag fick lite vibbar av "Mästarnas mästare" och liknande TV-program. Förmodligen var de egentligen fyra i sin lilla grupp. Den fjärde personen hade säkert precis kilat illa kvickt uppför trapporna upp i fyren. väl däruppe ska han eller hon bara ihop rätt sång med Lux Interior med rätt album.

TheInvisibleJackal

Återbesök

En morgon i juni återvände jag och min fru till Gårdshults Naturreservat. Det första besöket hade gett mersmak. Då hade det mest rört sig om försöka fotografera ett litet vattenfall med långa slutartider. Sedan det tillfället hade flödet till ån Assman tilltaget så pass mycket att de stenar som jag använde sist för att kunna ta mig över Assman, nu inte längre var synliga. Den fanns en tredje sten, som var lite längre bort. Med lite sats och god vilja hade jag nog kunnat hoppa ut till den, men jag litade inte helt på att den var tillräckligt torr för att kunna landa på tillfredställande efter ett hopp. Dessutom litade jag inte helt på min idrottsliga förmåga i fråga om längdhopp. Jag närde ingen större längtan att trilla i Assman med kamerautrustning och allt. Nej, det fick bli andra motiv den här gången.

Det var bara att gilla läget och försöka göra det bästa av situationen. Jag började därför traska runt lite planlöst till en början på jakt efter något som kunde tilltala mig att fotografera. Jag försökte hålla sinnet öppet för möjligheter. Ibland kan det dyka upp motiv som inte ens la märke till från början. Det är lite spännande på något sätt. 

#2

#3

#4

#5

Min fru som jag ofta är ute och fotar tillsammans med är inne på makro. Hon blir ofta liggandes i en dikesren, på en äng etc medan jag rör mig runt i omgivningarna. Ibland kan hennes makrointresse smitta av sig på mig och jag börjar fota, kanske inte direkt makro i egentlig mening utan mer närbildsfoto. Jag har haft ett makroobjektiv, men jag sålde det efter att konstaterat att makro inte är något för mig. När det händer att min frus makroentusiasm smittar av sig brukar jag istället för ett renodlat makroobjektiv använda mig av antingen mitt 24 - 70 som har ett s k makroläge eller 70 - 200 som har en bra närgräns. Båda duger gott för mig när det kommer till närbildsfotografering. Det är också  de två objektiv som jag oftast brukar ha med mig ut för lite all möjlig typ av fotografering. Med dem klarar jag mig långt.

#6

#7

#8

#9

#10

TheInvisibleJackal

Det var på den tiden...

... det gick ut ett dekret om att befolkningen fick röra oss högst två timmars färd hemifrån med anledning av den rådande situationen i samhället och världen. I kalendern hade vi skrivit Öland med stora bokstäver vid en helg i slutet av maj. Tanken bakom inskriften var att under några dagar fånga de öländska orkidéernas fägring på minneskorten i våra kameror. Jag får väl erkänna att det är min fru som makroentusiasten av oss två. Själv är jag mer en trädens man även om det händer att en och annan blomsterskönhet fångas upp i sökaren och vidare in på minneskortet.

Öland ligger nu inte två timmars bilfärd bort utan ett stycke till för vårt vidkommande.

Det var således bara en sak att göra - att avboka Ölandsturen och rikta in sig på något närmare resemål. Vi kom då att tänka på Rusarebo ängar, som ligger lite utanför det lilla samhället Bor i Småland. Dit kunde vi lätt och ledigt ta oss under en dagstur.

Där växte det en hel del orkidéer. Sankte Pers Nycklar närmare bestämt. Min makrobenägna fru grep sig an orkidéerna med liv och lust. Jag tog några bilder också, men tröttnade efter tag på att sitta eller halvligga med kameran. Jag äger inget dedikerat makroobjektiv utan min 70 - 200 fick än en gång tjänstgöra i ändamålet med att fotografera blommor. Det är vackert och roligt att få se dessa Sankte Pers Nycklar, men jag känner att mina knän och jag inte är överens om det ergonomiska utförandet för att kunna fånga dem på bild. Det är således en oförvägen strid där det som alltid är knäna går segrande ur striden och jag reser mig upp. Visst hade jag kunnat ha ett liggunderlag, men precis som alltid gäller det att lämna så lite spår som möjligt efter sig. De som kommer efter mig vill också kunna uppleva den orörda naturen runt orkidéerna. Hur skulle det sett om jag med ett liggunderlag hade skapat likt solstrålar som strålar ut från dess växtplats i jakten på fotovinklar. Det hade inte sett klokt ut. Det hade förtagit naturupplevelsen för de som kom efter mig. Det är inte heller så jag själv vill finna en vacker blomma att fotografera. Dessutom vad är det jag trycker ner och kväver med ett liggunderlag? Andra växter och örter. Vi har bara naturen till låns och vi måste vara rädda om den.

Jag vände åter till trädens långsamma väsen i vars närhet även de spädaste tyr sig.

Jag vet inte vad det är som drar i mig att fotografera dessa smala, sneda stammar. Jag kan helt enkelt inte låta bli. Lockelsen är alltför stor.

Som synes är detta samma motiv som i den första bilden. Jag har bara vänt på kameran till vertikalläge. Jag fotar mycket med kameran i detta läge, vilket har inneburit att jag har införskaffat en L-bracket, även om just den här bilden togs handhållet. En L-bracket är en synnerligen bra fotopryl, som jag uppskattar och använder flitigt.

Säg mig. Vad viskar stjärnorna till dig?

Nöjda med morgonen och förmiddagen i Rusarebo ängar for vi till den närbelägna hembygdsgården i Bor för intaga den lunch vi hade med oss. Sådana här gamla vackra hus har något pittoreskt över sig.

Fast särdeles pittoreskt var nog inte precis tillvaron alla gånger för de som levde och verkade i dessa rödmålade trähus. Vi kan nog bara sin höjd skymta lite av den tidens liv.

De hade ju för tusan inte ens wifi!

TheInvisibleJackal