Brahehus

Kör man som jag söderut är Brahehus ett bra ställe att stanna och sträcka på benen. Den här gången (september 2024) sträckte jag på benen lite extra och begav mig iväg för se borgruinen.

#2

Jag har gått har förr. Det var när motorvägen var ny och man hade gjort det möjligt att stanna till här. 

#3

#4

Förr gick europavägen där nere. Att passera Gränna och de allestädes lockande polkagrisarna var både en välsignelse och ett helvete på den tiden. Jag kan inte påstå att det hörde till vardagen att vi barn kunde få en polkagris eller två när vi passerade Gränna. Snarare var det undantag än regel att en polkagris kom i ens ägo för en stund. Tur var väl det egentligen. För ska sanningen fram tycker jag att de är tämligen sliskiga. 

#5

Jag går in i borgen och kan inte låta bli att fundera över om det var ett ombonat hem. Det vi ser idag är bara en stomme av den verkliga byggnaden som en gång stoltserade här. 

#6

Det sitter dock en gynnare i fängelsehålan. 

#7

De tjocka murarna skvallrar om att det kunde vara nog så kallt här uppe på höjden utan att någon skyddande skog.

#8

Som ett streck ligger Visingsö i Vätterns vatten. Stod slottsherrarna här någon gång ibland och drömde sig bort till Visingsö tro? Eller stod de och hoppades på vätterröding till kvällsvarden?

TheInvisibleJackal

Barndomens stigar

Efter några dagar (september 2024) i Uppsala  var det dags att styra färden söderut igen. Jag kände ingen större brådska, utan kunde ta rätt lugnt hemåt och därför bestämde jag mig för att besöka min barndoms tassemarker. En liten by; eller vad man kalla det, belägen någonstans bortom redbarhet. Familjen flyttade härifrån under andra halvan av 70-talet. Under de här nära fem decennierna som gott sedan dess har jag gjort återbesök till byn mindre än en handfull gånger. Tror att det är runt 15 år sedan senast. Byn ligger lite bortanför allfarvägarna och man måste göra ett aktivt val att ta sig dit. Det valet har jag oftast valt att inte göra när vägarna fört mig åt det här hållet i landet.

Egentligen vill jag inte besöka den här lilla byn. Jag har inga nostalgiska eller andra skäl att göra det, tror jag. Det är vad jag säger till mig själv. Ändå är det något som drar i mig och får mig att svänga av köra vägen bort mot byn. Och även om jag bara själv kört den här sträckan ytterst få gånger kan jag varenda sväng, varenda kurva. Skyltarna längs vägen dyker upp där de ska. Minnet är bra märkligt. Det finns en kuslig likhet mellan minnets bild och samtidigt inte. Inget är egentligen som då. Mycket har förändrats. 

 Jag tog bilen runt gamla bekanta gator och annat. Det fanns en del nya också. Inte många, men de fanns. Jag parkerade vid slutet av vägen där jag en gång bodde och gick ut på elljusslingan i närheten. Det som förr var en led med lagom hårt packad sågspån var nu en grusad stig. Lika bred som då till en början, men efter bara ett litet stycke smalnade stigen av och blev en vältrampad jordstig. Växtligheten var så klart betydligt ymnigare än vad som var fallet under början av 70-talet. Det såg ut att ha växt igen ganska rejält på sina ställen. Naturen var på väg att återta det den en gång förlorat.

#2

Jag går inte långt. Hälssenorna protesterar tidigt. Troligen har jag överansträngt dem under vistelsen i Uppsala. Försökte göra en del av de övningar jag fått av min sjukgymnast. 

Rätt snart kommer jag fram till den stora gräsmattan, som alltjämt fungerar som fotbollsplan. Jag gick lite halvhjärtat på fotbollsträning här några gånger eftersom flera killar i klassen gjorde det. Jag var egentligen aldrig riktigt intresserad. På måndagarna brukade de mer intresserade killarna förmedla hur olika lag - inom såväl fotboll som ishockey, kanske bandy också  - hade gjort ifrån sig i helgen. Vilka spelare som gjort mål och annat. Jag förstod aldrig var de fick sin information ifrån. Det var för mig en gåta tills jag många år senare upptäckte och förstod att de med stor iver tittade på program som sportnytt etc varje söndagskväll. Det var en del av deras ritual under helgen. Själv tittade jag ytterst sällan på dessa program. Visste knappt att de fanns. 

Fotboll var inget som lockade mig. Mycket beroende på att ett runt föremål och mina fötter inte var tillräckligt kompatibla för att det skulle uppstå en vad man kallar "ljuv musik". Snarare var det slumpen som styrde vart bollen hamnade än mina fötters agerande. Ändå lyckades jag sätta det avgörande målet i ett "viktig" skolmatch. Jag tror att det var i femte klass.

Vi var så få killar klassen att även jag som var ett hopplöst fall fick vara med, om än givetvis med utsikten att bli vald sist. Vi som inte var speciellt intresserade eller fotbollsbegåvade placerades allt som oftast som backar. För där förmodades vi inte kunna gör någon skada. De mer fotbollsbegåvande proffsdrömmande killarna med de rätta fotbollsskorna kunde då istället glänsa i anfallszon. 

Och detta var fallet även i motståndarlaget. Slumpsparkarna bemannade backlinjen. Proffsdrömmarna i anfallet. 

Vid det ett anfall kommer motståndarna loss och förbi "våra" proffsdrömmare och siktar in sig på vårt mål. På något sätt. Jag vet inte hur. Lyckas en av mina backkollegor ta bollen ifrån motståndarlagets proffsdrömmare. Han passar mig. Högre upp på plan skriker "våra" proffsdrömmare - "Passa mig! Passa mig!" Vi har en uppenbar chans att gå till motattack. Det är långt. Jag  måste sparka bollen med rejäl kraft för att den ska någon av de "våra" som skriker - "Pass mig! Passa mig!". Jag springer bollen till mötes utan en annan tanke än att tjonga till den för kung och fosterland. Hur är det nu man sparkar en boll. Jo, på det där lite lustiga sättet med fotens insida. Att sparka rätt fram med tårna gör bara ont. I mina tankar gör jag rätt, men...

Bollen far iväg i en vid båge. Hög och otagbar. Förbi målvakten, som häpen knappt hinner reagera. Rätt upp i krysset. Opps! I vårt eget mål!

Motståndarna jublar. Mina medspelare tror inte sina ögon. Matchen slutar 0 - 1. Jag stod för matchens enda mål. I fel mål dock. Att jag hyllades som matchhjälte är att fara med osanning.

Fotboll var verkligen aldrig min grej.

#3

Jag kommer till backen, där jag som barn åkte pulka ibland och där jag sett både en och annan huggorm. På den tiden växte det inga träd eller buskar längs kanterna. Däremot växte det backsippor på flera ställen uppför backen. Jag har svårt att tro att det gör det längre. Tror inte heller att några barn åker pulka här längre om vintrarna. Förr gjorde man skidspår också. Är det tillräckligt med snö nu för tiden? Det var inte ens alltid det när jag bodde här.

#4

Uppe på krönet hittar jag ett gammalt fallfärdigt träd som kanske minns när jag smög med pil och båge här. Pilarna var nog rätt så ofarliga ity de hade en sugpropp i änden. Likväl var jag en god stigfinnare.

#5

Jag lämnar stigen och går tillbaka till bilen. Den står parkerad i slutet på samma gata som jag en gång bodde på. Då var det grus och man kunde se husen längs med gatan. Nu avslöjande endast olika fordon att det fanns ett hus nära. Jag kör på vägen från byn sakta förbi huset där vi bodde. Det syns inte mycket. Träd och häck hindrar från insyn. Jag känner ingen saknad när jag lämnar byn far vidare. Det gjorde jag inte heller familjen flyttade därifrån. Det var bara skönt.

Jag kan inte påstå att åren i den här lilla byn var de roligaste i mitt liv. 

Från första klass till sjätte klass i skolan i den här lilla byn var jag mobbad, så gott som varje dag. Det värsta var inte dagarna med mobbing. Det värsta var dagarna jag trodde att jag nästan var accepterad. Att jag var en av dem. Så fel jag hade varje gång. 

Varför då återvända till den här lilla gudsförgätna hålan?

Vore inte det bästa att radera den ur minnet? 

Om det bara vore så enkelt. 

TheInvisibleJackal

Uppsala

I början av september 2024 var jag i Uppsala för att gå på en fotokurs. Efter kursens slut på dagarna tog jag en liten promenad i min gamla studentstad. Jag pluggade där andra hälften av 80-talet. Jag har en del vänner och bekanta kvar i staden, men besöken har varit mer korta, på väg till eller från andra resmål. Nu stod för första gången på bra länge Uppsala själv som resmål. Och oj vad staden har förändrat sig. Det har hänt massor på den här åren. Inte konstigt egentligen, men samtidigt -Wow! Stationsområdet var helt förändrat med gångtunneln under spåren. En var smärre chock var dock att se att Lundeq. inte fanns längre.

#3

Det blev därför en del försök till att vandra längs Memory Lane. Dock inte fullt ut som jag önskar då jag sedan en tid vad behäftad med två inflammerade hälsenor, vilket medförde att jag rörde mig med något stolpigt och med stor försiktigt. Av sjukgymnasten fick jag order om inte gå mer än högst 2 km några gånger i veckan.  Det gällde därför att planera noga hur jag skulle röra mig staden. 

#2

Fyrisåns vatten kändes som en gammal känd bekant som inte blivit mycket äldre sedan vi senast sågs.

#4

Med inflammerade hälsenor var alla möjligheter att sätt sig ner en stund och vila lite mer än välkommet.  Här uppe vid domkyrkan. Jag hade hoppats kunna gå in, men det pågick ett repetitioner av något slag.

#5

Jag gick förbi universitetshuset på väg till middag hos en gammal vän från mina Uppsalaår. Jag blickade upp på Geijer och tänkte på hans "fall" i och med dikten "På nyårsafton 1838". Jag tänkte också på när jag och mina kurskamrater den första terminen stod uppradade på de första trappstegen för nära 40 år sedan för att bli fotograferade av en kurskamrat. Samma kurskamrat som jag skulle träffa den här kvällen för att äta middag hos. Vi har hållit kontakten genom åren och träffas lite då och då. I somras var han och hans fru på besök i Halmstad.

Jag har kvar det här fotot och letade upp det för ett tag sedan. Tittade på ansiktena, men kommer bara ihåg namnen på en handfull. De som jag kom att umgås mest under åren i Uppsala. Resten är mig lika främmande nu som de var då, de första dagarna i den gamla lärdomsstaden. Ack, vad man var ung på den tiden.

Saknar jag den här tiden?

Ja och nej. 

Ja, för att jag kan sakna den ungdomliga bekymmerslösheten.

Nej, för att jag verkligen känner att jag lämnat livet med tentor, seminarier och uppsatsskrivande långt bakom mig. Visst lusten att lära mig finns alltjämt kvar. Nu är det bara för mitt eget höga nöjes skull. Att lära mig saker och ting kommer jag nog aldrig att känna mig för gammal för. Det är lite av livets krydda känner jag.

#6

Jag vänder mig om och blickar ner mot Ekermanska huset där jag pluggade historia en tid. Historieintresset har följt mig under alla år och kanske hade jag varit historiker idag om inte en lång och jobbig sjukdom satte käppar i hjulet. Det händer att jag emellanåt skaffar en avhandling som jag finner intressant. Även om det är ett tag sedan. Intresset för konst har istället blivit starkare och starkare med åren och om jag likt många tidigare kollegor skulle sätta mig i skolbänken för studera på nytt efter pensionen, skulle det troligen bli konsthistoria. 

#7

Uppsala upplever något av en släng av sensommarvärme de här septemberdagarna med temperaturer uppåt 27-28 grader. 

#8

Efter en trevlig middag vandrar jag sakta åter mot mitt hotell. Jag känner att det är på gränsen för vad jag klarar.

#9

Är det nyblivna studenter som står där på Dombron och blickar ner i vattnet och känner bävan och skräckblandad förtjusning över att inom en snar framtid kanske delta i forsränningen på Valborg?

Kursen?

Ja, den var väl inte riktigt som jag hade förställt mig. En av grundförutsättningarn när man anmälde sig var att man hade koll på lager etc i Photoshop. Jag och en tjej var de enda som hade gått en halvfartsutbildningen i PS om 17 veckor vid Folkhögskolan i Haparanda. Därefter var det skiftande kunskaper/kännedom om photoshop. Någon hade sett en en youtubevideo på 17 minuter om photoshop. Eftersom kunskapsnivå var så spridd blev också kursen därefter. Mycket tid ägnades åt ting som man borde kunnat före man anmälde sig. Lite trist. För kursen var inte billig. Det var den första kursen av det här slaget som jag gått och jag därför har jag ingen aning om det är vanligt att man inte följer de kunskapskrav som stipuleras i kursanmälan. Jag känner att jag nog inte kommer att anmäla mig till den här typen kurser fler gånger.

TheInvisibleJackal

Majtur till Karlstad

I maj for jag upp till Karlstad en långhelg för att hälsa på barnen som pluggar där. Vi skulle egentligen åka upp både jag och min fru, men så blev hon rejält förkyld och det slutade med att jag körde upp själv. Jag gillar Karlstad. Det är en fin stad.

Vi var bl a på Värmlands museum och tittade på en utställningen "Strangers to Ourselves" av den iranske fotografen Hashem Shakeri. En intressant och tankeväckade utställning med bilder ur vardagen i Iran. Vi passade även på att se Katja Pettersons utställning Glitch

#2

Det var som sagt fint väder i maj och i Karlstad finns  det många fina strövområden. Ett av dem; Skutberget, ligger precis vid Vänern. Hade jag gått här själv hade det förmodligen blivit andra bilder, men umgänget med barnen var det viktigaste och det trevligaste den här dagen. Det är kul att hälsa på sina vuxna barn och se hur de har det. 

#3

#4

#5

Grönsnabbvinge

I blåbärsriset hittade jag den här lilla krabaten som smälte väl in.

#6

I det här friluftsområdet finns det även en s k höghöjdsbana. En bana som tar runt ibland träden på äventyrlig sätt. Allt som behövs är en hjälm och lite annan klätterutrustning samt; och kanske det viktigaste, knän som inte skälver vid höga höjder.

#7

I yngre hade den här repstegen framstått som mycket lockande. Numera nöjer jag mig att mest titta på den.

#8

#9

#10

På söndagen körde jag hemåt igen. Efter att ha stannat och sträckt på benen vid en lite sjö någonstans på vägen bestämde jag mig för att ta en annan väg hem. En väg som skulle ta mig förbi Karlsborg. Det var ganska precis 40 år sedan jag muckade från regementet där och jag kände att det kunde vara kul att återse det. Då det råder fotoförbud lite här och var inne på regementsområdet lät jag bli att ta några bilder. Jag besökte museet och såg bland annat några bilder från den tiden det begav sig. Regementet jag låg vid är nerlagt sedan länge. Jag har heller aldrig gjort någon repmånad. 

TheInvisibleJackal

På promenad i hembygden

Påsken i år tillbringade vi några dagar hos mina föräldrar i Småland. Precis som många gånger förr blir att man går en liten sväng i samhället. Oftast blir det många gånger samma väg man går med lite variationer.  Platserna som vi passerar under vår promenad är i mångt mycket sig lika. Det sker dock en förändring. Ibland märkbar, ibland har inget förändrats ser som det set ut. 

När jag går här, går jag lika mycket på minnets s k stigar. Jag tittar lika mycket hur det har sett ut. I varje fall så som jag minns det. 

Bilden ovan visar Kommunhuset i bakgrunden. En byggnad som uppfördes i samband med kommunsammanslagningen i början av 70-talet. Jag minns platsen också som en stor hed på vilket den årliga vår - och höstmarknaden brukade hålla till på. Marknaden pågår alltjämt på en annan plats. Mina föräldrar säger att den har blivit mindre och det har den säkert. Själv kan jag inte minnas när jag var på en senast. Tjugo år sedan? Jag minns eller snarare tyckte att marknaden var gigantisk när den låg där idag kommunhuset ligger. Visserligen är det dryg 50 år sedan.

Dessutom hade den air av; jag skulle inte vilja kalla det exotiskt, men den förmedlade ändå på något sätt  något som var annorlunda gentemot den vanliga vardagens betingelser. Svårt att säga vad det kan ha varit som ingav mig den känslan. För de som är 5- 10 år yngre än jag själv har marknaden på den platsen aldrig existerat mer än i berättelser. Istället är det platsen där biblioteket finns och tandläkaren. Och bion inte allra minst. 

Bion ja. På 70-talet när jag började gå på bio visades det film tisdag-onsdag och lördag-söndag.  På helgen visades det diverse actionfilmer och på tisdagar och onsdagar visades det porrfilm. Ett filmutbud som idag skulle vara helt otänkbart, men som då i 70-talet småländska bibelbälte var helt ok. Biografägaren såg det som en lukrativ kombo. Jag vet inte när den försvann och bion kom att börja visa ett mer blandat utbud av filmer.

#2

#3

Byggnaderna skvallrar om här har det skett förändringar

#4

och här det inte ändrats särdeles mycket eller knappt något alls.

#5

För att göra det säkrare att passera järnvägen byggdes den här undergången. Ett annat skäl kan ha varit de "trafikstockningar" som uppstod när bommarna fälldes ner en längre tid, vilket hände lite då och då. Både en och två gånger har jag stått där både med cykel och moped och väntat vid bommarna på väg till skolan. Det fanns de som satte lite i system att skylla på Statens Järnvägar för att de var sena till morgonlektionen. Vilket med tiden inte blev en godtagbar ursäkt eftersom en kvarts tidigare uppstigande hade eliminerat risken att behöva vänta vid bommarna. De bästa tillfällena var om man råkade hamna vid bommarna samtidigt med den lärare som man senare skulle ha lektion med. Då kunde man i ett tyst samförstånd tänka - "Jävla bommar!" eller såtillvida att inte läraren ifråga tillhörde den skara samhällsinnevånare som på helgen låg på knä med knäppta händer och lyss till strängaspel och Herrens förmaningar. Då kanske det istället tänktes - "Attans bommar!", "Rackarns bommar!" eller något mindre svavelosande. Oavsett vad var det nog ingen som direkt upplevde stunden vid bommarna som ett litet plus tillvaron.

#6

Så länge jag kan minnas har de legat ved på den här platsen. Antingen eldar de i smyg eller också är det bara skådeved. Jag antar att om man satte upp en åtelkamera och lät den sitta uppe ett antal månader under de mest vedintensiva månaderna, skulle få en bild över huruvida veden används eller inte. Ett i sanning intressant projekt som skulle kunna mynna ut i en liten skrift om - "Eldningsmönster och vedanvändning på Småländska höglandet vid seklets början".

#7

Förr bodde här ett äldre par. Båda är borta sedan länge. Jag tror han gick bort först. De hade en gammal oklanderligt skött vit SAAB 96. Nu vet jag inte vem som bor här. Inte för att jag kände det äldre paret, mer än att jag någon bedyrat för henne att vi tog försiktigt och att vi hade hjälm på oss  när vi susade ner för backen ovanför deras hus på våra skateboards. Hjälmar som mer var ett symboliskt skydd än ett reellt. Det hade säker varit lika bra skydd att ha en bit målad kartong på huvudet. 

TheInvisibleJackal