Jakten på en liten platt hård svart tingest

Att vara med i en fotoklubb är väldigt trevligt. Inte bara för att man träffar många trevliga människor utan även för att man fotograferar saker och företeelser som man annars inte skulle ha gjort. Det är både roligt och utvecklande. Att sedan träffas för att diskutera bilderna är både intressant och spännande. Vi kan ha stått bredvid varandra och fotat, men ändå sett olika saker, uppmärksammat olika saker. Att fotografera är både socialt och högst personligt. Vill man utvecklas som fotograf - att gå med i en fotoklubb, är bland det bästa.

Tidigare i år, närmare bestämt i januari månad, var jag med fotoklubben och fotade ishockey. Jag tror att jag högst har sett en handfull ishockeymatcher i verkligheten och via televisionens förtjänst. Det har aldrig varit något som lockat särskilt mycket. Snarare har jag väl uppfattat ishockeymatcher som rätt segdragna och småtrista tillställningar. Jag skulle tro att jag att har haft större utbyte av konståkning när det visats på TV. Det har varit intressantare att se hur åkarna tolkar den musik de väljer att framföra sin isdans till än det är att se några klubbförsedda personer jäkta fram över isen efter en liten platt hård svart tingest. Däremot var det fantastiskt kul att fota ishockey. Tiden bara flög iväg och tre perioder försvann i ett nafs.

Tanken var att vi skulle träffas och diskutera våra bilder, men så kom ett virus emellan och ställde till det. Fotoklubben valde med tanke på de rådande omständigheterna att ställa in alla de kvarvarande aktiviteterna under den här våren. Mycket bra och förnuftigt.

Jag väljer att visa mina bilder här istället. Det är dock ganska många fler än vad vi brukar ha med oss till bilddiskussionerna i fotoklubben. Jag kan väl passa på att säga något om inledningsbilden. Det lokala ishockeyklubben kör med en fornnordisk symbolik i sitt varumärke. Således inleds matcherna med dunder och brak samtidigt som en skridskoåkande åskgud glider fram över isen med sin hammare.

Hoppas att ni står ut med att det blev väl många bilder ity kamerans seriebildstagning gick varm denna januarieftermiddag.

Tekningen, en slags kraftmätning i uppfattningsförmåga, men kanske inte alltid, en helt glasklar sådan.

Detta begär efter en liten platt hård svart tingest.

En klubbornas balett över isen. Olika är deras framföranden. Haka, dribbla, slå undan...

Nu har han den lille svarte för att strax ge den vidare. Att ha och ge samt ibland ta. Det är ishockeyns kretslopp.

Bort med dig din stygging! För nätburens väktare är den lille svarte ett otyg som han helst vill bli av med snarast möjligt.

Ibland vill alla umgås med väktaren, men den lille svarte lockar dem strax till en allt hetsigare stämning.

Vart tog alla vägen?

Den lille svarte tingesten. Jag ser den!

Min! Bara min! My precioussss...

Siktet är inställt.

Är den lille svarte verklig eller är den bara en illusion? En lortfläck bland andra lortfläckar.

De som fordomdags låg underst ligga nu helt sonika överst.

Glada miner blandas hastigt med mer betryckta.

En gång till? Räcker det inte med häva in den lille svarte en gång i mina nät? Måste det göras igen? Vad är väl upprepandet annat än billigt plagiat. Till vad lönar detta?

Åhej!! Ända in i nätet, buren, hyddan, kaklet eller var det nu är man säger?

Det var det jävligaste! Det kan väl inte vara mål? Är det bortamål? Hemmamål eller rent av dubbelmål?

TheInvisibleJackal

Stockholm. Detalj.

TheInvisibleJackal

Färger

I ett tidigare inlägg skrev jag mycket om det mörka, men det finns ju även färger. Vår vardag består av färger. Mängder med färger i olika kombinationer. Det går inte att undvika färgerna. Det kanske är rent av att det är så mycket färger runt oss att vi på något sätt blir "färgblinda". Vi ser inte färgerna för alla färger. Samtidigt som något av en paradox tycker vi oftast att en verklighet utan färg ses som tråkig, dyster, "ful" etc. Speciellt om det är en period på året som egentlig mening i princip saknar färg. Det är egentligen bara i början av den här perioden så färgerna finns där än. Och det är dem jag har koncentrerat mitt fotograferade här.

Ibland kan man få leta lite efter de färgrester som finns kvar.

Ibland är de så starka att de nästan slår omkull en. 

Ibland är de mer ett dämpat virrvarr.

Eller kämpande färgpluttar i en allt färglösare värld.

Tills några rester få bara finns kvar.

Sakta undanträngda.

Tills endast de sista återstår.

Och allt endast är ett minne. En förnimmelse. Av färg.

TheInvisibleJackal

Fascination

På en s k medarbetadag på jobbet härom veckan lyssnade jag på en föreläsare som pratade om hjärnan. Hon kom mot slutet av sin föreläsning in på begreppen - fascination och flow i den kreativa processen. Jag kommer inte exakt ihåg vad hon sa,  men jag minns att det var mycket intressant och jag har tänkt en del på dessa begrepp. Fascination som jag tolkar det, är en process där något har fångat ens uppmärksamhet på ett sätt som gör att jag vill veta mer om saken, företeelsen, personen etc. Tänk på hur man som nykär i någon är helt uppslukad eller fascinerad av den personens hela väsen, att man måste få veta mer, lära känna personen bättre och djupare. Eller när man upptäcker att det finns en låda i vilken man avbildar ljus. Fascination över en dylik apparat är inte samma fascination som för en annan persons väsen, men det gemensamma är en längtan eller ett begär att få mer kunskap om det som fascinerar. Fascination skulle således kunna sägas vara en form av interaktion mellan mig och det som fascinerar. 

Vad är då flow? Flow som jag tolkar det, och som jag själv upplevt det eller tycker mig ha upplevt, är ett tillstånd av yttersta koncentration och uppmärksamhet på nyansskillnader i en kreativ process där allt löper i vartannat utan egentliga sömmar. Alla tankar och idéer kommer samtidigt. Allt är ett. Det är ett underbart tillstånd, som det egentligen är svårt att sätta ord på.  Har man en gång upplevt det vill man uppleva det igen. Det är ett beroendeframkallande tillstånd, som inte bara kan frammanas lite vid behov sådär. Det kommer när man minst anar det. Jag tror dock att det kan kickas igång under olika betingelser. Det är jag inte heller ensam om att tro. För många kreativa människor har olika former av stimulantia varit ett sätt kicka igång ett tillstånd av flow. Vare sig det har rört sig om alkohol, droger eller något annat. Det är tillståndet av flow som är den egentliga belöningen. Förespråkar jag då att man skapa supa till framför Lightroom? Nej, icke alls. Det finns andra sätt att kicka igång flow, men precis som tidigare nämnda medel, är de inte heller fullständiga garanter för ett tillstånd av flow. För egen del lyssnar jag på Miles Davis 50-tals inspelningar, men det är inte alltid hans musik kopplar samman de synapser i min hjärna som behövs för att jag ska befinna i ett flowtillstånd. Flow är nyckfullt på det sättet.

Det är ett tillstånd där tiden står stilla och ingenting är omöjligt. Hjärnan arbetar för högtryck i en hyperkreativ process som inte tar någon energi alls. Hjärnan behöver ändock vila efter en flow och det gör den genom att bli oinspirerad av ting eller företeelser som vid en annan öppnare sinnesstämning kunnat leda till fascination. Även om fascination och flow inte kan sägas vara släkt så finns det kopplingar. 

Personligen upplever jag hur bilder jag tagit den senaste tiden väckt en slumrande kreativ process inom mig. Kanske inte flow i egentlig mening eftersom en slags självbevarelsedrift sagt åt mig att gå och lägga mig i något så när vettig tid. Jag har ett jobb jag måste sköta. Mina kollegor och min chef förväntar sig att jag bidrar med mitt i verksamheten vi kommit överens om. Ett arbete eller verksamhet är ingen isolerad företeelse. Det är som en stor komplex väv som vi tillsammans väver för att den ska hålla och vara hel.

Det som både fascination och flow ytterst kräver är tid. Tid att stanna upp och betrakta tingen på nytt. På ett annat sätt. Ett sätt som är mer närbesläktat med känslan än med förnuftet. Jag har den senaste månaden varit och  sett en rad olika utställningar. Både rena fotoutställningar, men även konstutställningar av skiftande slag. Jag känner att det jag upplever rent skönhetsmässigt eller vad man nu skulle kunna kalla det, när jag betraktar ett konstverk, har betydelse för mitt bildspråk även om det inte direkt kan härledas till den konst jag har betraktat. Det är snarare de känslor jag upplevt i samband med mitt betraktande. Konsten, och framförallt då bildkonsten, blir en allt viktigare del av mitt liv. Konsten talar till mig på samma sätt som musiken och poesin fast på annat sätt. Den kompletterar världen för mig.

En fotografisk bild av det man ser är allt ifrån en strävan till en exakt återgivelse av tillståndet som sådant till en konstnärlig utforskning av de känslor som upplevdes vid tillståndet. Man skulle kunna kalla det en dokumentation - konstnärlig linje. Jag har förstått att beroende på vad jag fotograferar och hur jag tänker kring den färdiga bilden rör jag mig mellan de här två punkterna på linjen i bildspektrat. Det jag har bejakat mest i den senaste månadens fotografering är just denna konstnärliga utforskning av de känslor som mina motivval skapat inom mig. Och det märkliga är att det som först fick mig att fastna för ett motiv, oavsett om det var ett aktivt sökande eller ett slumpmässigt val, är att det ibland inte alls är det som jag trodde skulle växa fram när jag tog fotografiet som växer fram i den färdiga bilden. Dels har de tankar, känslor etc som jag upplevde vid fotograferingstillfället förklingat. Ändrat skepnad. Vilket inte är så underligt eftersom tiden mellan fotograferingstillfället och bearbetningen/tolkningen av fotograferingstillfället är fullt med andra tankar, andra upplevelser etc som både medvetet och omedvetet påverkar den konstnärligt kreativa process  ur vilken bilden till sist växer fram. Det är som om det är två olika kreativa processer som kompromissar fram ett för mig själv konstnärligt godtagbart slutresultat.

Jag har märkt att när jag ser på vissa bilder och pratar med en del andra fotografer så är det en exakta återgivningen som är fotograferandets yttersta väsen. Den färdiga bilden är en exakt karbonkopia av tillståndet vid fotograferingstillfället. Det utmärkande för dessa fotografer är ett oerhört högt tekniskt kunnande men med ytterst liten bildkänsla. Tekniken är viktigare än det konstnärliga uttrycket. Tekniken står också i vägen för det konstnärliga uttrycket, då bildens kvalitéer räknas i hänseende till exakt replikation av det utsnitt av verkligheten som fångats medelst kamerans objektiv och sensor. Det finns absolut fotografiska tillstånd då en så exakt återgivning som möjligt av fotograferingstillståndet är a och o, men det finns också tillstånd då det inte är det absoluta. Utgår man från att allt fotograferande är av dokumentär karaktär missar man kanske intressantaste delen i fotograferande - den kreativa processen i det konstnärliga skapandet. Jag vill påstå att det är i sitt konstnärliga skapande som människan har uppnått störst underverk.

En bild är mer än några brusfria pixlar uppförstorade 10x10 cm. Det är inte de enskilda pixlarna jag är ute efter när jag betraktar en bild. Det är inte ens summan av pixlar. Det är det konstnärliga uttrycket. Och det är mer än bara en summering av antalet pixlar. Det är fotografens tolkning och upplevelse av det fotografiska tillståndet. Saknas denna förmåga faller den färdiga bilden platt till marken. Den saknar intresse. Den bara är. Eller inte är, eftersom som den inte säger något. Tekniskt perfekt, men stendöd. En bild som inte vill något är bara rakt upp och ner tråkig.

Två falukorvar bredvid varandra är bara varandras kopior ända tills några väljer att göra korv stroganoff av varsin korv. I den processen upphör falukorvarna att vara varandras kopior. De blir till tolkning och upplevelser uttryckt i korv stroganoff. För även med recept blir inte korv stroganoffarna kopior av varandra. Hur ingredienserna tillsätts, i vilken mängd de tillsätts, eller inte tillsätts skapar den tolkning som vederbörande har av sin upplevelse av korv stroganoff.

Jag vill att en bild ska väcka tankar och frågor. Vad är det här? Varför ser ut så här? Vad vill fotografen med detta? Vad är meningen? Finns det en mening? Hur har tankarna gått?

Jag frågar inte efter hur fotografen har exponerat i den ena eller andra inte heller tänkt att detta var en knepig exponering som fotografen löst bra när jag betraktar en bild. Det skulle vara ungefär som om fotograferande handlade om att lösa ekvationer. Fotografering och bildskapande handlar om tolkning och upplevelser baserat på de känslor som ett motiv väcker genom den fascination det skapar.

TheInvisibleJackal

Årets fulaste tid är nu ?

Den här tiden på året, har jag hitintills under de nu snart fem år som jag har fotograferat brukat lägga undan kameran för att det oftast är så otroligt fult ute. November till mitten av mars är den tiden på året då jag upplever som den absolut mest icke-inspirerande fotografiska perioden. Jag bor på västkusten och den här tiden på året är dagarna allt som oftast en jämngrå smet. Det tär på sinnet allt detta gråa. De stackars få dagar som vädret är tjänligt för fotograferande är lätträknade och dessutom jobbar jag troligast också vid dessa stackars tillfällen. Istället för att fotografera har jag ägnat mig åt att arbeta med tidigare tagna bilder, eftersom jag oftast inte har hunnit med det tidigare, men i år  har jag inte några tidigare bilder att jobba med. Jag är ikapp. Disciplinerat arbete har gjort att jag är ikapp. Helt plötsligt känner jag att på något sätt ändå måste ut och fotografera. Jag bara måste ha några bilder att arbeta med. Det är som om hela mitt jag på något märkligt sätt kräver det. Det går inte att hålla sig undan. De bilder jag tar har inget alls med det jag vanligtvis brukar fotografera  d v s fåglar, vilda djur och landskap. Och det känns helt ok, rent av spännande att gå på upptäcktsfärd i sin egen fantasi och kreativitet. De bilder som växer fram är helt oväntade. Kanske fanns de där tidigare också, bara det att jag märkte dem inte.

En bild tagen en dimmig morgon vid en av barndomens badsjöar. Jag har inte varit nere vid den sjön på minst 30 år. Jag tror inte bojen fanns där då när  jag brukade bada där under andra hälften av 70-talet. Men att det låg där ute i det stilla vattnet i dimman gjorde den på något sätt inte bara viktlös utan även tidlös, som om den alltid legat där stilla innesluten i sitt eget vara. 

Egentligen var jag på jakt efter tallbitar att fotografera, men de bärträd som finns inom promenadavstånd  lyste med sin frånvaro av tallbitar bland sina bärbehängda grenar. Jag går förbi den lilla dammen och ser på vassen som växer där i kanten. Ser på virrvarret, oredan.

Träd har alltid fascinerat mig. Påverkat min fantasi och givit mig bilder som egentligen inte finns, men som är där ändå. Opåverkbara.  Speciellt i mörker då synen måste ta hjälp av känslor födda ur just fantasin. Ibland blir de bara mjuka böjningar i rummet och ibland till något vasst odefinierbart olustigt. Är det skräcken för det mörka? Det dolda? Det förborgade? 

Det konturlösa oskarpa som för om åren fick mig att hasta förbi och längta efter tydlighet och skärpa får mig nu att stanna upp och känna istället för att se. Det är ett annat sinne som aktiveras och betraktar scenen. Jag frågar mig - när blir en bild en bild? Är det i kamerans sökare? Hemma framför datorskärmen? Eller fanns den djupt där nere i undermedvetna och väntade på att bli funnen?

Det är i skogen det osedda gömmer sig för våra ögon. Det undkommer dock inte vår fantasi. 

Det är märkligt denna svärta som träder fram utan att jag egentligen förstår varför. Samtidigt  behöver jag inte förstå den. Det räcker att jag bejakar den och gör den till min. En bundsförvant i bildskapandet.

Jag prövar ICM och  vardagsbjörken får nytt liv. Att försöka se bortom det omedelbara lär mig att det finns bilder bakom bilderna. Det gäller bara att våga nysta i trådarna och lita på det som träder fram ur skuggorna. Stå för det. 

Ibland bryter den gömda bilden helt med den vanliga verkligheten och skapar en ny och mer skimrande overklighet. 

Jag ser nu fram emot en period av ett bildskapande jag inte visst fanns mig tillgänglig. 

TheInvisibleJackal