I tallarnas rike

Jag har kört lite söderut till en strandnära skog med lite knotiga tallar den dagen. Jag har åkt hit dels för att miljön tilltalar mig och dels för att testa en nodalskena jag köpt. En nodalskena använder man vid panoramafotografering. Den hjälper en att undvika parallaxfel. Den kräver dock att man tar reda var någonstans på skenans graderade skala man ska använda en specifik brännvid. Jag har har tagit reda var det är för brännviderna 24, 35, 50 och 70mm på mitt 24 - 70 objektiv.  hur man gör den här inställningen såg jag i kurs på moderskeppet, men det finns också flertal videor på Youtube som förklarar hur man ska gå till väga. Det är speciellt krångligt. Man behöver bara hitta eller skapa den rätta miljön för att kunna göra de här inställningarna-

Jag tänkte att det kunde vara ett intressant komplement att ha med sig fotoryggsäck. Precis som lite olika ND-filter och annat.

#2

Mindre guldvinge

Före jag börjar laborera med nodalskenan får jag syn på en mindre guldvinge som flyger runt bland ljungen som alltjämt blommar så smått. Då jag oftast har två kamerahus med mig tar jag fram huset med min 100-400 på och sätter mig och väntar tills guldvingen kommer förbi lite närmare. Det gör det vid ett tillfälle innan den bestämmer sig för att just den här ljungen nog inte har tillräckligt med nektar kvar och drar vidare bort bland tallarna. Vi fick en liten stund tillsammans. Vi sa inte mycket utan satt mest i ett tyst samförstånd över sakernas tillstånd.

#3

Jag prövar de olika brännvidderna i några panoraman. Som ni säkert förstår är ett stativ ett måste vid panoramafotografering. Man sätter kameran i vertikalläge för att därmed få så pixlar som möjligt att jobba med. En L-bracket är också bra att använda sig av. Sedan tar man en serie bilder som överlappar varandra med ca 1/3.

#4

Det är först efteråt när fogat samman de enskilda bilderna i exempelvis Lightroom som man först ser bilden man tog eller skapade. Det går inte att titta på kamerans display direkt efter för att se hur bilden blev. Och det är väl lite av tjusningen med panoramafotografering. Att man inte riktig vet. Det är också utmaningen. Hur komponerar man en bild man inte fullt ut vet hur den kommer att bli förrän man ser den sammanfogad i datorn? Jag vet inte. Nybörjare som jag är på området försöker jag göra kvalificerade uppskattningar. Det är annorlunda och det är spännande. 

Den sammanfogade bildfilen kan bli rejält stor. Med min Canon 5D4 kan filerna bli uppåt 100 MB eller mer. Jag kan tänka mig att med många av  dagens moderna kameror på mellan 45 och 61 megapixel blir filerna än större.

#5

Jag började tänka i panoramafotograferingsbanor för att jag ville fotografera träd och skog på det viset, men givetvis även andra motiv. Den här dynen ovan är också en panoramabild.

TheInvisibleJackal

På sandstranden utan att bada

Den här sommaren blev det inget bad för min del. Kunde helt enkelt inte simma med mina inflammerade hälssenor. Än mindre gå på ett så ojämnt underlag som en sandstrand. Hade därtill också gåförbud under en delen av sommaren då ett dopp kan locka som mest. 

Nu var badsäsongen förbi även för de mesta djärva. Även om det har hänt att jag har badat långt in i september en del år. Istället blev det att stå med stativ och leka med långa slutartider, vilket jag verkligen uppskattar. 

#2

Kruxet är bara att jag är vid den här stranden tämligen ofta, så ofta att jag något sätt har blivit hemmablind. Jag har svårt att hitta nya motiv. Utan det känns som om jag hela trampar i samma gamla vanliga hjulspår. 

#3

Ska jag gå ditåt eller hitåt. Kan inte riktigt bestämma mig för något. 

#4

Det blev till sist ditåt. Det var något med hur vågorna slog in mot en stor sten en bit ut i vattnet..

#5

#6

#7

#8

Att hitta klippor vid vattenbrynet kan många gånger innebära intressanta motiv om förhållandena medger. Jag har oftast mitt 24-70 på kameran, men sitter och funderar på om inte jag borde ta med mitt 70-200 ut oftare för att få andra utsnitt än de "vanliga". En del i hemmablindheten kan ligga i att jag använder mitt 24-70 så mycket att jag i mångt och mycket letar motiv som passar det brännviddsomfånget. Ett sätt att att bryta hemmablindheten är nog därför att byta brännviddsomfång och tvinga mig att se omgivningen på ett nytt vis. Värt att pröva känner jag. 

#9

TheInvisibleJackal

Vattenfallet i Röttle

Röttle by ligger någon mil norr om Jönköping. Efter att ha lämnat Brahehus bakom mig var Röttle by mitt nästa mål på vägen söderut. Målet var närmare bestämt det vattenfall som finns här. Enligt utsago skall det vara Sveriges vackraste. Om det är fallet låter jag vara osagt. Jag är oavsett vilket väldigt dragen till vattenfall. 

Det fanns en lite parkering alldeles i närheten av fallet. Jag behövde bara gå ner för en backe för att befinna mig vid det. Det var inte alltför bökigt, men att gå upp för samma backe i det skick mina hälssenor befann sig i var inte någon barnlek. Använde stativet som käpp/vandringstav/krycka för att ta mig upp. Det tog bortåt en kvart. I normala fall tar det kanske två minuter på sin höjd. 

#2

Jag var vid fallet under sen eftermiddagen. Ljusförhållandena var därför inte de optimala. Det är troligen en större sevärdhet under våren. Säg någon gång i början av maj. Det är mer vatten då, men inte för mycket.

#3

Inte som under snösmältningen. Då är det i mitt tycke troligen för mycket vatten. Jag är inte så förtjust när forsar och brusar fram i gulaktiga kaskader. Det är svårt att då se hur vatten följer klippvägg och stenar.

#4

Nu var det kanske på gränsen till lite för lite vatten. Jag har länge tänkt på att svänga av motorvägen utan att det har blivit av. Mina föräldrar bor 5-6 mil söder om Röttle by och jag ska nog vid tillfälle kunna ta mig dit igen. 

#5

Jag kan tänka mig att det normalt inte går att ställa sig på de ställen jag gjorde den här gången och fotografera fallet. Fallet har en övre och en undre del. Jag brydde mig alls om den övre delen den här gången då det hade inneburit en del klättrade, vilket jag under det här besöket inte kände mig säker på att klara av. Jag kände att jag i min fysiska belägenhet besatt ungefär samma balansförmåga som en ko med rullskridskor på is.

#6

TheInvisibleJackal

Bland klipphällarna

Då maj kändes nästan som sommar var det många gånger svårt att stanna hemma. Lusten att ge sig ut var stor. Frågan som alltid var vart vi skulle åka någonstans. Många gånger styr vad vi har lust att fotografera vart vi åker. Oftast är det dock tämligen vagt vad jag känner att jag vill fotografera. Det ger sig kanske inte förrän vi kommit till en plats och jag vandrat runt en stund och tittat på omgivningarna. För att på något sätt underlätta beslutsvåndan vart vi ska åka har vi ofta låtit vädret bestämma färdriktning. T ex - "Det ser fint norröver så vi kör dit." Den här gången blev till Stensjöstrand. 

#2

Jag såg tidigt de här klipporna med sina ljusfärgade skålar. Någon form av utfällning skulle jag tro. Jag tyckte att de skapade intressanta former som jag på något sätt ville komma åt med kameran.

#3

Stativet placerade ömsom lågt..

#4

... och ömsom halvhögt.

#5

Sedan uppmärksammade jag att solen var på väg ner och att det på en utskjutande klipphäll en bit bort stod två killar och fiskade.

#6

#7

#8

När solen gått ner

#9

Jag bytte kamera och objektiv och fotograferade månen som blivit alltmer synlig.

#10

När solen gått ner packade vi ihop och körde hem igen. Imorgon var det vardag med jobb igen.

TheInvisibleJackal

Bland ekarna

I maj hade Falkenbergs fotoklubb en utflykt till Möllegårds naturreservat. Även om jag varit där nyligen var det trevligt att följa med på den här utflykten. Tämligen snart förstod jag att de falkenbergska fotokollegorna  var främst intresserade av försöka få lite bilder på backsipporna. Emedan jag redan fotat dem hade jag istället siktet inställt på den ekdunge som ligger en bit in reservatet.

#2

#3

Efter att ha traskat runt en stund bland ekarna och letat efter kompositioner som kunde vara något stämde jag träff med min fru som var på väg åt mitt håll. Vi avvek från stigen och klev in mellan lite buskar och snår och fann den här  eken som sträckte ut sina grenar i en liten glänta. 

#4

Vattenståndet i Nyrebäcken som rinner genom reservatet var det lägsta jag någonsin upplevt. Om jag kommer ihåg rätt ska det ha skett en fördämning uppströms som kraftigt ska påverkat vattennivån i bäcken.

Theinvisiblejackal