Ljusa november

Det som kommer nu är den tid på året som jag inte tar fram kameran lika mycket som annars. Den blir liggande i fotoryggsäcken. Inspirationen vill inte infinna sig och det går inte att forcera fram den. Alltså låter jag kameran ligga där den ligger. Tids nog kommer inspirationen tillbaka.

Bilderna i det här inlägget är ifrån en av de unika dagarna i november då solen lät skina igenom det grå molntäcket. Eftersom det sammanföll med en dag jag var ledig vlade jag att gå en promenad slängs slingan som löper längs med i ytterkanten i området där jag bor. Jag har gått och joggat den här slingan åtskilliga gånger. Jag har var fått vissa favoritplatser längs den under åren, men det finns alltid något nytt jag inte har sett eller tänkt på tidigare.

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

November

Första veckan i november hade jag några dagar ledig. Att vara ledig i november är trevligt, men det är inte alltid som vädrets makter samverkar. Under dessa dagar var det nog bara en dag som det inte regnade. Jag tog således kameraryggsäcken och stativet och begav mig Hallandsåsen, närmare bestämt till Osbecks bokskogar. Det brukar vara ett säkert kort.

Trots att det var en vanlig vardag stod det ändå en del bilar på parkeringen. Säkert svältfyllda på frisk luft och naturupplevelser som jag själv. Jag hade bestämt mig för att inte ge mig ut och gå någon speciell runda utan istället sakta gå åt det håll som jag tyckte såg intressantast ut och se om det kunde finnas några tänkbara motiv. Ofta när jag är på Hallandsåsen är det träden och bokskogen där som på något sätt hamnar i mitt fokus. Den här gången skulle försöka leta efter andra motiv och inte låtsas om träden. Jag vet inte om det är en dum och begränsande metod, men jag tänkte att jag prövar så får jag se vad jag kommer hem med i bildväg.

Nu blev det ett träd i alla fall, ja eller det som återstod av det.

#2

#3

Jag hittade också en liten trevlig bäck som jag följde och hittade några platser att fotografera den på. När gjorde det kom jag på att fanns en lite större bäck lägre in i området. Den skulle kunna var något att fotografera. Tyvärr var det på väg att börja skymma och jag visste inte exakt hur långt in området den låg. Pannlampan låg dessutom fint där hemma istället för kameraryggsäcken. Det får bli en annan gång tänkte jag och styrde stegen mot parkeringen och bilen istället.

TheInvisibleJackal

Nästan höstfärger

I oktober körde jag och hustrun till Skäralid för att träffa två fotokompisar  för att tillsammans fotografera naturen vid Skäralid i höstskrud. Troligen var vi en aningens för tidigt ute. De höstfärger som jag sett framför mig i mitt inre var inte riktig därstädes.

Vad göra? Slänga kameran i backen och rulla runt på marken i vredesutbrott? Nja, det är föga fruktsamt. Vädret var fint och sällskapet trevligt. Således gick vi den gamla bekanta rundan. Tror att den heter Kopparhattsslingan eller något sådant. Alltid dyker det upp något motiv längs vägen. Det brukar göra det om man håller ögonen öppna.

Det enda som kan störa lite i motivsökande är den inre frågan - har jag fotograferat det här förr någon gång? Varför kan det vara störande? Det gör väl inget om man redan har tagit en bild på exakt samma motiv tidigare? Ljuset är aldrig detsamma. Det störande är att tanken sår ett tvivel, som får mig att undra om motivet verkligen är värt att fotografera fast det egentligen är det. Det är tvivlet sänker koncentrationen kring kompositionstänkandet. Jag vill inte kalla det för höftskott, men det kan kännas som om jag inte lägger ner tillräckligt med tid för att hitta den komposition som jag vet finns om jag bara tar mig tid och rör mig runt mitt motiv och tittar på det ur olika vinklar. Jag har hitintills under det gångna året arbetat mer och mer med stativ och trådutlösare, vilket gör att handhållet känns nästan lite slarvigt fastän det egentligen inte är det utan bara ett annat sätt att gripa sig an arbetet med kompositionen kring ett motiv.

Att arbeta mer med stativ har fått mig att sakta ner mitt fotograferande och tänka efter mer på hur det är jag vill komponera en bild. Jag är väldigt fascinerad av samspelet mellan ljus och skugga i mina val av motiv. Det är det som många gånger drar mig till ett visst motiv framför ett annat. Det och de linjer och de rytmer jag tycker mig finna i ett motiv. Det här lite långsammare sättet att fotografera med stativ och trådlösare samt för all del filter tilltalar mig en hel del känner jag.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Trollrundan i Våxtorp

Efter flera helger med regn och gråväder lättande molntäcket lite och släppte fram lite solsken för ovanlighetens skull. Vi tog då och körde till något som kallas för Trollrundan, som ligger nere vid Våxtorp någon mil söder om Laholm. Av en bekant i Fotoklubben hade vi fått tips om att det var en fin skog.

Själva Trollrundan i sig är lite speciell. Det är en slinga i skogen där en kvinna har skapat olika installationer med utgångspunkt i olika sagoväsen som tomtar, troll och älvor etc. Det är mängder. Jag tror inte att vi såg alla, även vi såg väldigt många av installationerna. Åker man dit med mindre barn så är det säkert mycket uppskattat. Vår 25-åringe son gjorde den äran att följa med sina gamla föräldrar den här gången så att de inte skulle gå vilse i skogen. Vilket ju var snällt och omtänksamt.

Själv har jag ingen erfarenhet av att ha gått vilse i skogen, men däremot har jag varit med andra som gjort det. Vid mitten av 70-talet skulle vår klass ut i skogen. Jag minns inte av vilken anledning, men vi blev indelade i olika grupper om 4-5 stycken elever i varje. Jag hamnade tyvärr med två av de tuffa och självsäkra fotbollskillarna. Själv var under skolåren väldigt blyg och tyst och inte särdeles intresserad av lagsporter. Hur det nu än var, efter någon timme eller så, märkte jag att de tuffa killarna var ovanligt tysta av sig. Efter ytterligare en stund sa den ena - "Jag vet inte vart vi ska gå." Jag tänkte att han skojar bara. Klart han vet vart vi ska gå. En annan i vår lilla grupp undrade då om vi hade kommit vilse. "Jag tror det" sa den tuffa killen oroligt. Det var nästan att hans röst inte bar. Att den var på väg att spricka. Den andra tuffa killen började då gråta och ropa efter sin mamma. Oj, tänkte jag. Det här är nog allvar. Jag samlade mod till mig och sa att jag nog trodde vart vi skulle gå (jag visste exakt, men det vågade jag inte säga.) De andra trodde inte på mig och det uppstod lite tumult. Efter att det lugnat sig lite vände jag mig om och sa över axeln - om vi går den här vägen kommer vi till slingan igen - och så började jag gå. Jag kollade i ögonvrån att de följde efter mig. Det gjorde.  Ungefär 400 meter senare kom vi framme vid slingan där jag tänkte att vi skulle komma fram. Snart mötte vi de andra i klassen och en lite lätt orolig magister. De tuffa killarna var nu åter igen tuffa killar och sa bara att gruppen inte hade orkat gå så mycket utan att de hade varit tvungna att stanna och rasta en del. Inget sa ett ord om att ha varit vilse. Inte jag heller för jag var aldrig vilse. Jag tror som sagt att jag aldrig har varit vilse. Har en slags inbyggd kompass som har gjort att jag lärde mig att hitta i centrala Rom på två dar och att hålla reda på var vi var i den stora basaren i Istanbul. 

#2

#3

#4

#5

Efter en härlig skogspromenad åkte vi vidare och kom så småningom till den här gamla stenbron i Hishult. Vi hittade även några bänkar och bord och plockade därför fram vårt fika.

TheInvisibleJackal

Ingen ljung den här gången heller.

Den sista dagen i augusti tog vi och körde till Mästocka ljunghed med förhoppning om att kunna fotografera blommande ljung. Vi packade ihop och körde efter jobbet. Det gick väl så där. Återigen hade vi missat den bästa tiden för blomningen. Jag har inget bra svar på varför egentligen. Slarv? Dåligt pålästa? Troligen lite av varje samt att vi var på semester under kanske den bästa tiden. men så är det. Det får bli nytt försök nästa år. Lite ljung som blommade fortfarande blommande fanns det ändå här och var.

#2

Plötsligt hörde kacklet från en flock grågäss. De kom flygande förhållandevis högt upp. Då jag oftast börjar med min 24-70 på kameran vände jag snabbt till vertikalläge för att få med en del av landskapet som gässen passerade över och följde därför flocken tills ett bra fotoläge dock upp och tog några bilder i snabb följd.

#3

När så solen började sänka sig var det dags att börja tänka på hemfärd. I morgon var det åter en ny vardag.

TheInvisibleJackal