Majtur till Karlstad

I maj for jag upp till Karlstad en långhelg för att hälsa på barnen som pluggar där. Vi skulle egentligen åka upp både jag och min fru, men så blev hon rejält förkyld och det slutade med att jag körde upp själv. Jag gillar Karlstad. Det är en fin stad.

Vi var bl a på Värmlands museum och tittade på en utställningen "Strangers to Ourselves" av den iranske fotografen Hashem Shakeri. En intressant och tankeväckade utställning med bilder ur vardagen i Iran. Vi passade även på att se Katja Pettersons utställning Glitch

#2

Det var som sagt fint väder i maj och i Karlstad finns  det många fina strövområden. Ett av dem; Skutberget, ligger precis vid Vänern. Hade jag gått här själv hade det förmodligen blivit andra bilder, men umgänget med barnen var det viktigaste och det trevligaste den här dagen. Det är kul att hälsa på sina vuxna barn och se hur de har det. 

#3

#4

#5

Grönsnabbvinge

I blåbärsriset hittade jag den här lilla krabaten som smälte väl in.

#6

I det här friluftsområdet finns det även en s k höghöjdsbana. En bana som tar runt ibland träden på äventyrlig sätt. Allt som behövs är en hjälm och lite annan klätterutrustning samt; och kanske det viktigaste, knän som inte skälver vid höga höjder.

#7

I yngre hade den här repstegen framstått som mycket lockande. Numera nöjer jag mig att mest titta på den.

#8

#9

#10

På söndagen körde jag hemåt igen. Efter att ha stannat och sträckt på benen vid en lite sjö någonstans på vägen bestämde jag mig för att ta en annan väg hem. En väg som skulle ta mig förbi Karlsborg. Det var ganska precis 40 år sedan jag muckade från regementet där och jag kände att det kunde vara kul att återse det. Då det råder fotoförbud lite här och var inne på regementsområdet lät jag bli att ta några bilder. Jag besökte museet och såg bland annat några bilder från den tiden det begav sig. Regementet jag låg vid är nerlagt sedan länge. Jag har heller aldrig gjort någon repmånad. 

TheInvisibleJackal

Öland III - Jordtorpsåsen

Andra och sista morgonen på Öland för den här gången bestämde vi oss för undersöka Jordtorpsåsen. En plats enligt guider med en hel del olika orkidéer, men även annat. vi var lite tidiga för orkidéerna i år. Det är också möjligt att vandra mellan Jordtorpsåsen och Borgs ängar. Det var inget vi brydde oss om. Har för mig att det är runt 7 - 8 km enkel väg och den tiden hade vi inte riktigt. Vi tänkte mest hålla oss på åsen en stund på förmiddagen och sedan köra hem till två sura katter.

#2

Även på Jordtorpsåsen hittade vi en hel del fältsippor.

#3

Och den hör lilla busken eller möjligen träd, som jag inte vet vad det är. Påminner lite om något slags fruktträd. 

#4

#5

Vi vandrade sakta stigen fram i reservatet och tittade oss omkring efter vad som kunde vara intressant att fotografera. Nu så här efteråt när jag sitter och skriver  om det hela känns vår vandringen den här dagen som en utopi då jag sedan fem veckor har dubbla inflammerade hälsenor och därmed starkt begränsad i min rörlighet. Enligt min sjukgymnast kan det ta uppemot ett halvår att bli bra. Eventuellt längre. De efterlängtade vandringarna i Grövelsjön har därför fått avbokas. Jag får cykla, men ska undvika att gå alltför mycket. Den effektivaste behandlingen mot inflammerade hälsenor är stötvågor, men p g a jag sedan en tid tar blodförtunnande får jag inte behandlas med stötvågor. Det finns risk för blodproppar då och det vill jag ju inte ha. Återstår därför olika övningar, träningsdisciplin och tålamod. 

#6

#8

Blåsippor växte det även här. Hemmavid växer det bara blåsippor på ett par platser som jag vet om. Och vill man vara säker på att få se några är det till dessa man får ta sig. På Öland däremot hittade vi blåsippor lite här och var.  Väldigt roligt.

#9

Buskviol

#10

Här är en blåsippa med nio kronblad.

#11

#12

Efter en liten fikastund var det dags att packa in i bilen och köra hemåt. Precis som alltid är de väldigt svårt att slita sig och när vi passerar Ölandsbron igen, fast nu på fel håll så att säga infinner sig återigen en saknad och längtan efter att kunna stanna längre, men än en gång pockar vardagen på uppmärksamhet. Det blir säkert ett nytt besök nästa år. I blir det inga fler. 

TheInvisibleJackal

Lång tid ingen syn

Tiden jag satte mig ner för att få ihop några bilder och skriva något till dem var inte igår. Har kamerorna under tiden stått på hyllan och samlat damm och blivit hyllvärmare? Nej, de har legat i ryggsäcken som de oftast gör och de har använts någorlunda flitigt i förhållande till rådande väderlek.  Således har jag inte saknat bilder till att kunna använda till inlägg. Ändå har jag inte kommit mig för att göra blogginlägg. Bilderna i det här inlägget är ifrån en solig marsdag i år när jag återigen besökte Tönnersa. 

#2

I höstas gick jag en Photoshopkurs på distans på halvfart under 17 veckor. Precis som många av er har jag en prenumeration på Lightroom. En prenumeration där PS ingår. Ända sedan jag började lära mig att redigera mina bilder i LR har PS funnits där som ett stort till synes otämjbart monster. Jag har klarat mig gott och väl med LR, men samtidigt har en tanke gnagt om en önskan att kunna implementera PS i mitt redigeringsarbete. Inte för att kunna stoppa in enhörningar och flygande grisar i mina bilder utan för att PS erbjuder en större möjlighet till att kunna göra lokala justeringar i en bild. Det är det jag vill åt.

#3

Varför detta? Svaret för mig är ganska enkelt. Ända sedan jag började fotografera har jag ansett att en bilds tillkomst beror på kameratekniskt handhavande, komposition och redigering. Därtill kommer så klart storheter som inspiration och kreativitet, men de lämnar jag därhän även om det är väl så viktiga för en bilds tillkomst. Rent av de viktigaste. Jag skulle också kunna lägga till motivation. Det är det fysiska hantverket i en bilds tillkomst jag intresserar mig för här. 

#4

Jag nöjer mig inte med att endast använda kamerans autoläge och sedan låta en ingenjör med hjälp av olika logaritmer bestämma hur min bild ska se ut. Det är som att spela schack där någon hela tiden talar om mitt nästa drag för mig. Jag vill lära mig att använda kamerans fulla potential så mycket jag kan. Jag strävar således att  bli bättre på det tekniska handhavandet av min kamera, på att komponera mina bilder, på att redigera mina bilder. Det är en ständigt process att försöka lära mig mer. Och just detta att det hela tiden finns något att lära sig oavsett om det kommer till handhavande, komposition eller redigering är något som för mig gör fotograferandet så givande.

#5

Efter PS-kursen kände jag mig inte längre skrämd av PS. Frågan var bara hur i hela friden ska implementera PS i mitt arbetsflöde när jag redigerar mina bilder och till vad och hur ska jag använda PS?

#6

Just detta har varit den stora stötestenen. Till vad och hur ska jag använda PS i mitt redigeringsarbete? Hur ska ett arbetsflöde som involverar såväl LR som PS se ut? PS är gigantiskt och möjligheterna är enorma. Trots 17 veckor på halvfart har jag bara skrapat lite på ytan av PS märker jag. Jag är förvisso inte längre skrämd av PS, men därtill att finna ett arbetsflöde som passar mig är en lång väg att vandra. Jag famlar mig alltjämt fram. Vissa av mina frågetecken har börjat bli uträtande. Många återstår dock. 

#7

Allt detta gör att jag inte längre redigerar mina bilder så snabbt som jag tidigare gjort. Jag är mer osäker på vad jag gör. Varje bild tar längre tid. Jag prövar olika vägar och letar efter ett för mig funktionellt arbetsflöde. Och därtill söka få fram en bild som är tilltalande för mig och som visar hur jag upplevde motivet vid fotograferingstillfället. Bitvis är det rätt frustrerande och många gånger har jag lämnat datorn och ägnat mig åt helt andra saker.

#8

Någonstans i fjärran anar jag dock att det finns ett ljus. En väg. Ett arbetsflöde. Som passar mig.

#9

Om man skulle beskriva en bilds tillkomst som en trebent pall. Där sittdynan utgörs av inspiration, kreativitet och motivation, de tre benen av kameratekniskt handhavande, komposition och redigering så racklar min pall betänkligt för mig och är inte en pall jag med trygghet sätter mig på för tillfället. 

#10

Det kommer därför att ta längre tid mellan mina inlägg, även om förvisso har bilder till några till inlägg i en nära framtid. Jag har inte lagt bloggande på hyllan. Det kommer bara inte bli lika omfångsrikt framöver.

#11

#12

#13

#14

Det finns en väg. Det gäller bara att finna den.

TheInvisibleJackal

Snölandskap i svartvitt

Även om snön så att säga färgar landskapet vitt och ger det ett närmast monokromt uttryck i mångt och mycket har jag svårt att låta bli att inte konvertera flera bilder från besöket hos mina föräldrar till svartvitt. Jag märker ofta när jag konverterar till svartvitt att jag ofta dras till en ljusare gråskala. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

TheInvisibleJackal

Vinterpromenad

I januari besökte vi även mina föräldrar i Småland. Där vi hemmavid i det närmaste nästan har barmark råder det full vinter hos dem. Snön täcker landskapet. Medan min föräldrar sover middag bestämmer min fru och jag oss för att gå en promenad i detta vita landskap. Ett oemotståndligt snölandskap. Vi är inte direkt bortskämda med den här snömängden ute vid västkusten. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

Vi hamnar så småningom vid ett friluftsområde efter ca 20 minuters promenad. Här finns bland annat flera skidspår. I min ungdom hände det att jag åkte skidor här. Det är fina slingor. Speciellt 7,5 kilometersslingan minns jag som extra trevlig. Under snön döljer sig också fina löparslingor. Innan jag åkte in i lumpen konditionstränande jag på 2.5 kilometersslingan. Om jag minns rätt gjorde jag min bästa tid på lite strax över nio minuter på den slingan. På fredagar i lumpen körde de ut oss 7 km utanför regementet. Sedan hade vi två timmar på oss att ta oss tillbaka, städa logementet samt duscha och byta till civila kläder för att hinna med bussarna hem. Det var sällan några problem. Oftast fick man istället vänta lite på bussen.

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

Snön ligger tung på trädens grenar.

#16

#17

#18

#19

#20

På vägen tillbaka kommer vi att gå igenom ett bostadsområde som inte fanns när jag var barn. Här var det istället hagmark. Jag och min bror brukade gå hit upp med vår morfar för att titta på hästarna som betande i hagarna. Som gammal kavallerist tyckte morfar mycket om att gå upp och prata lite med hästarna i dessa hagar. När samhället behövde växa försvann sedan dessa hagar och idag är det få av de som bor på området som känner till att det en gång i tiden vandrade hästar där de nu har sitt trädgårdsmöblemang.

TheInvisibleJackal