Kinnekulle monokrom

Många gånger konverterar jag en del av mina bilder till svartvitt. Så även denna gång ifrån vår korta, men mycket trivsamma vistelse på Kinnekulle. Framförallt bilderna från Munkängarna. En del av de svartvita bilder i det här inlägget har jag inte med det tidigare i färg. Anledningen är att jag tyckte att de inte passade så bra färg, men däremot i svartvitt.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

#18

#19

#20

TheInvisibleJackal

Kinnekulle III - bland ramslöken

På vägen till växtplatsen för Guckusko körde vi genom Munkängarnas naturreservat. Det lyste vitt mellan träden och en nedvevad bilruta bekräftade att här växte det ramslök så det stod härligt till. Då reservatet låg förhållandevis nära la vi det på minnet för att återvända efter att vi besökt guckuskorna.

#2

Ramslöken växte bland fina gamla träd. Vilket fick mig att istället för närbilder på ramslöken; även om det blev någon det också, att koncentrera mig mer på miljöbilder med träden som huvudinslag. Givetvis ackompanjerade av ramslöken. 

#3

Doften från alla den här ramslöken var bedövande. Skulle jag äta en macka nu skulle den säkert mest smaka ramslök även om den bestod av ost och skinka.

#4

#5

#6

Som små stjärnhopar är ramslökens blomknippen.

#7

Gurkspindel?

En liten grön spindel. Skulle kunna var en s k gurkspindel. Den smälter oavsett  väl in ibland ramslöken.

#8

Man kan tro att vi vandrar vida omkring i reservatet. Det gör vi icke. Min fru som är en hängiven makrofotograf rör sig med samma hastighet i terrängen som en sengångare. Dock med den skillnaden att det inte växer någon mossa på henne. Och eftersom träden inte springer iväg har jag inte heller speciellt brått. Det här gör vår gemensamma fotoutflykter till trivsamma tillställningar i långsamhetens lov. 

#9

#10

#11

#12

#13

#14

Lukten till trots. Det började suga i tarmen. Lunchdags, men inte här. Vi bestämde oss för att inta den någon annanstans. 

#15

#16

#17

TheInvisibleJackal

Kinnekulle - ankomst

Efter några veckor sjukskrivning är jag åter på banan igen. I varje fall delvis. Jag  opererade ett ljumskbråck i början av oktober. Operationen gick bra. Jag klarar mig utan morfin nu; tack och lov, mår inte särskilt bra av det. Vanliga värktabletter fungerar alldeles utmärkt. Är väl mest stel känner jag. Får var lite försiktig med vad jag lyfter den första tiden. Kamerautrustningen får ligga och gona till sig ett tag till i ryggsäcken. Personligen tycker jag nog att det var rätt så perfekt att bli opererad så här års. Snart är november här och då brukar jag sällan ta fram kameran särskilt ofta. Kommer det snö sedan i december kan den åka fram, annars inte då heller.

#2

Jag har en drös med inlägg som ligger och väntar. Vet inte riktig varför jag kommit efter så mycket just i år. Var i och för sig rätt dålig årets första kvartal. Det hänger med känner jag. I början av juni for vi till Kinnekulle över en långhelg. Vi hade hittat ett fint boende ute på landet. Efter att ha pratat lite med det trevliga värdparet tog vi en liten promenad i omgivningarna.

#3

#4

#5

Tillbaka till boendet fick jag syn på en flock dovhjortar. Fantastiskt tyckte jag. Mannen i värdparet var inte lika begeistrad. Han upplevde dovhjortarna mer som ett plågoris som åt upp inte bara grödorna utan även tillintetgjorde allehanda försök att få till en prunkande trädgård. Han såg helst att jag använde gevär istället för kamera på dovhjortarna.

Han berättade att på hösten kunde det vara uppemot 200 dovhjortar på ett fält alldeles i närheten. De tar kanske 5-6 minuter att gå dit. 

#6

#7

#8

#9

#10

#11

Vi hade inte kört till Kinnekulle för dovhjortarnas skull. De blev; som jag ser det,  en bonus. Nu var det dags att krypa i säng för att orka gå upp i gryningen. 

TheInvisibleJackal

Skäralid i svartvitt

Som jag tidigare nämnt konverterar jag många gånger mina bilder till svartvitt. Det är bilder som jag inte riktig kan bestämma mig för om de ska vara svartvita eller i färg. Det är också bilder som jag upplever skulle passa i svartvitt. 

När jag konverterar mina bilder till svartvitt, speciellt bilder med lövträd är inte målsättningen att komma så nära färgbilden av samma motiv utan i det svartvita handlar det för mig mer om att få fram min upplevelse av det fenomen jag sett. En central upplevelse i lövskogar som en bokskog är hur löven uppträder inför min blick. Den skira ljusa grönskan som skimrar och dansar mellan trädens stammar och grenar som flätar sig uppåt, uppåt. För mig är detta ett växelspel mellan det som är fast och det som är  flyktigt. Därför ger jag löven en sådan ljus ton i min svartvita konverteringar. Jag vill på detta sätt försöka få fram den flyktiga skirheten hos löven som jag upplever det.

#2

#3

#4

#5

6

#7

#8

TheInvisibleJackal

Vårskrudad.

Söderåsens nationalpark och Skäralid är ingalunda någon ny bekantskap, men inte heller en gammal. Jag har varit där vid en handfull tillfällen tidigare, men aldrig på våren. Min fru var på fotokurs och jag tänkte passa på att ge mig iväg på en egen liten fotoexpedition så att säga. Vädret i maj var lite osäkert och själv var jag lite osäker på vart jag ville köra. Valet föll till slut på skäralid. Det tar ca en timme att köra dit. 

Skulle väl egentligen ha kört tidigare. Det brukar vara ett populärt ställe och parkeringsplatserna tar snabbt slut. Så ock denna gång. Tillsammans med ett par andra bilburna presumtiva besökare surrar jag runt parkeringsplatsen likt nektarsökande humla efter en ledig plats. När till sist en ledig plats uppenbarar sig som genom ett förlov, slinker jag snabbt in på den. Precis före två nunnor i en liten Citroën, som hade samma idé som jag. Gud vare med er, tänker jag, men den här platsen är min. 

#2

De gånger jag tidigare varit vid Skäralid har jag gått Kopparhattsrundan.  Den brukar vara lagom. Stod den här gången och tittade på besökskartan och funderade på Hjortspårngsrundan. Det är nästan dubbelt så långt med sina nära 8 km. Jag kände att det med tanke på att min fot ännu inte var helt återställd fick Hjortsprångsrundan anstå till en annan gång.

För att göra det hela lite mer spännande gick  jag kopparhattsrundan tvärtom emot vad jag brukar. Djärvt och påhittigt. 

#3

#4

#5

Jag gillar att arbeta med ND-filter och längre slutartider. När jag stod vid bit nedanför platsen där jag tog den här bilden. Stativet var framme och kameran satt på med trådutlösare och allt då kom det fram ett yngre par i 40-årsåldern.

"Vad fotar du för något?" undrade mannen i sällskapet.

"Är det fisk? fortsatte han samtidigt som de vilt stirrade ner i bäcken för att kanske får syn på någon.

"Nej, jag fotar vattnets rörelse" sa jag.

"Okej!?" sa han och tittade misstroget på mig.

"Kom! Vi går." tyckte hon och drog i mannens arm. Säkrast att lämna galningen i fred, man vet aldrig vad han kan för sig såg hon ut att tänka.

#6

#7

#8

#9

Här hade jag tur som en tokig att stenen inte var klotrund. Dessutom såg det ut ha legat där ett tag.

#10

Går man Kopparhattsrundan baklänges eller vad man ska säga. Jag antar att egentligen är inget håll det det helt rätta och båda hållen är lika fel. Nåväl, från det håll jag valde kommer man till en punkt i vandringen där stigen tar sig raskt och käckt uppför. För utsiktens skull och för innehållet i vattenflaskan väljer jag  att pausa lite oftare än tidigare under promenaden. Funderar på om det är så klokt alla gånger att släpa runt på 10 kg utrustning. 

Jag följer att ental vloggande fotografer på Youtube. Däribland den danske fotografen Morten Hilmer. I ett av sina vlogginlägg går han igenom vad han bär med sig i sin ryggsäck. En ryggsäck modellen större. Det han bär med sig vart han än går väger 35 kg. Fast när tar han bort sitt stativ och sin Nikon 600:a med kamera säger han att ryggsäcken blir 10 kg lättare och 25 kg är en trivsam vikt att gå runt med anser han. Varför släpar han då runt på en ryggsäck vägandes 35 kg? Han gör det, säger han för att det är en bra träning inför strapatser då man troligtvis kommer att behöva bär mer och över längre sträckor. Han säger att vänjer man sig vid vikten på 35 kg blir det lättare att packa tyngre.

Är det så man ska se det? Är de 10 kg jag bär runt på bara blaha blaha? Ska jag byta till min större ryggsäck och stoppa ner saker jag kanske inte kommer att använda exakt varje gång, men det kommer tillfällen när jag kommer att kunna göra det? Jag måste ge honom en poäng i att man vänjer sig vikten. För det mesta tycker jag att mina 10 kg känns rätt behagliga, som en gammal bekant tyngd som inte bekommer mig särskilt mycket förutom när det bär lite brantare uppför och det hade säkert inte varit något större bekymmer då heller om jag hade haft med mig mina stavar. 

#11

#12

#13

#14

#15

#16

#17

TheInvisibleJackal