Vintergatan

I första hälften av augusti var jag ute med några fotoklubbskompisar och  fotade på ett ställe som heter Stensjöstrand, som ligger någon mil eller så söder om Falkenberg. Ett riktigt fint sten- och klipplandskap. Från det tillfället blev det inte något direkt bildväg utan det var mest en massa trivsamt snack om allt ifrån Led Zeppelin till Ansel Adams. Ganska sent dessutom. På vägen tillbaka till bilen tänkte jag att hit borde man åka någon gång och testa astrofoto. Det är säkert okej mörkt.

Bara några dagar senare var jag och min fru tillbaka sent  på kvällen. Klockan började väl närma sig elva ungefär. Jag letade upp en plats som trodde skulle kunna funka sedan när ljuset falnat och mörkret börjat lägga sig alltmer. Jag har pannlampa med i fotoryggsäcken, men den använder jag mest för att gå säkert tillbaka när det är mörkt. Jag har lärt mig att sköta kameran i beckmörker. Jag vet var alla knappar och rattar sitter utan att behöva titta efter dem.

Min frun som inte är lika road av försöka sig på astrofoto som jag själv hittade en soluppvärmd klippa på lagom avstånd från mina förehavanden.

Natten och mörkret kom fram mer och mer efter att klockan passerat tolvslaget. Min fru hade nu somnat och låg sov på klippan medan jag fotade stjärnorna i vintergatan. Det var första gången jag fotograferade vintergatan, så det blev en hel del tester med olika slutartider och ISOn.

TheInvisibleJackal

Tillbaka till Morup

Det här året har det inte varit tal om att träffas i fotoklubben. Alla aktiviteter har ställts in.  Vilket inte är så konstigt då vi måste vara rädda om varandra i dessa tider. Ändå är det lite trist att inte kunna träffas och fotografera tillsammans eller titta på och prata om varandras bilder, men sköter vi alla oss så kanske det kan fungera bättre till den kommande våren. Förhoppningsvis.

Min fru och jag tog kontakt med annat par i fotoklubben och undrade om de var intresserade av göra något tillsammans med oss vi kunde hålla avstånden till varandra. Det var de absolut sugna på och valet föll på Morups Tånge. Vilket var väldigt trevligt då jag längtat dit ett tag. Speciellt som den förra gången var så bra.

Det blir kanske inte så mycket fotograferande när man träffas så här utan det blir mest en del prat och annat. Vilket alltid är trevligt. Jag vet inte varför, men när jag är ute och fotar socialt, tar det längre tid innan jag hittar motiven och kompositioner. De första gången jag var ute och fotade med andra upplevde jag det ofta lite stressande, men jag har lärt mig att inte försöka bry mig så mycket utan bara flyta med och försöka ha det trevligt med några fotokompisar. Att komma hem med några riktiga pangbilder är inte det väsentligaste. Utbytet av tankar och idéer är på något sätt ändå det roliga med att träffas och fotografera tillsammans. Dyker det upp något trevligt att fota, ja då är det bara grädde på moset.

#2

När vi var där och gick runt och pratade om än det ena än det andra kom det rätt många löpare förbispringande emellanåt. Det visade sig, när vi pratade med några som tog det lite lugnare ett tag och gick, att de deltog i ett långlopp som sträckte sig från Göteborg till Båstad om jag kommer ihåg rätt.

#3

Fyren är väl närmast obligatorisk att fota när jag är Morup. Även om jag har gjort det ett otal gånger tidigare. Vissa motiv  är bara såna att de måste fotograferas oavsett. Det är någonting med dem som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

#4

#5

#6

Efter lite fyrbonanza och solen började gå ner undrade jag om vi skulle försöka fota solnedgången. Det vara alla pigga på. Efter att ha förstärkt sig men en extra tröja och plockat fram lite fika gick vi ner mot havet för att försöka hitta några lämpliga kompositioner för solnedgången som var i antågande.

#7

Solnedgången var rätt snabbt överstökad och vi la ifrån oss kamerorna, vek ihop stativen och plockade fram fikat. Vi satt länge på några stenar som tjänstgjorde som provisoriska stolar. Vi hade semester och våra vänner var lediga dagen efter så det fanns ingen större brådska att störta upp och köra hemåt.

#8

Under tiden vi satt och pratade ändrade sig himlen. Den blev mörkare, blåare och rent magisk. Det var svårt att slita sig där ifrån.

#9

När älvorna började ta sig ute på det stora fältet för att börja sin dans tänkte vi att det nog bäst att vi börjar röra oss så sakteliga mot bilarna.

#10

Det hade börjat visa sig lite stjärnor på himlen. Jag har ända sedan jag var ett litet barn varit oerhört fascinerad av stjärnhimlen. Stått och tittat uppåt och undrat hur det är där ute. Funderande länge på att bli astronom, men jag var inte tillräckligt intresserad av matematik eller hade det nödvändiga matematiska kunnandet heller för den delen. Matematiken tillsammans med träslöjden var mina två absolut sämsta ämnen i skolan. Även om jag hade kunnat räkna ur hur man skulle kunna konstruera en rymdfarkost, hade jag inte kunnat bygga den. Tur är väl det kanske. Jag har dock alltid närt en dröm om att få följa med USS Enterprice ut bland stjärnorna.

#11

Vid parkering upptäckte vi att fyren såg rätt så läcker ut med sitt ljussken mot stjärnhimlen. Jag hade en exponeringstid på 15 sekunder. Under den tiden kom det två eftersläntrande långdistanslöpare in i bilden och lyste upp scenen med sina pannlampor. Typiskt tänkte jag när det hände, men sedan när plockade fram bilden i datorn och började jobba med den tycker jag nog att deras plötsliga uppdykande gav en extra dimension åt bilden.

Efter att ha kollat noga efter fler löpare tog jag en bild till.

#12

TheInvisibleJackal

Det är inte alltid rätt läge

Bor man som jag på västkusten är det flera faktorer (i alla fall i mitt tycke) som bör falla på plats innan man ger sig ut och nattfotar. Det bör vara mörkt, vindstilla och gärna molnfritt samt man bör ha möjlighet. En kombination som inte infaller allt för ofta. Ibland händer det dock.  Jag lyckades även locka med mig några vänner från fotoklubben. Här är några bilder från januari då det för en gång skull var rätt läge.

TheInvisibleJackal

Nu tändas ljusen...

En av de saker jag uppskattar den här tiden på året är när det ges möjlighet till s k natt- eller mörkerfotografering. För några veckor sedan gav jag och en fotokompis oss ut i den upplysta staden. Jag prövade nattfotografering för första gången förra året ungefär vid den här tiden och jag måste säga att jag blev riktigt biten. Fotoklubben hade då en träff med nattfotografering som tema. Vi skulle mötas vid Slottet i stan 18.30. Stan är då Halmstad. Jag jobbade till 19, men eftersom jag var mycket nyfiken på det hela, sa jag att jag kommer, men att jag blir lite sen. Halv åtta var jag på plats utanför Slottet. Ensam. Inte så konstigt tänkte jag. De är väl runt omkring och fotograferar och annat. De dyker väl upp så småningom. Under tiden får jag väl testa mig fram helt enkelt tänkte jag. Halv elva råkade jag kasta ett öga på kyrktornets klocka. Tiden hade bara försvunnit. Ingen av de andra klubbmedlemmarna hade synts till på hela kvällen.  Det visade sig senare att de hade rört sig över hela stan. 

Jag testade olika bländare och tider. Jag prövade vitbalanser men höll fast vid låga ISO. Jag fotograferade mig igenom kamerans vitbalansalternativ, men prövade mig även igenom Kelvintalen för att se om det var något där som jag gillade. Jag fann ett Kelvintal relativt nära värdet för vitbalansalternativet skugga. Eftersom jag ville ha en varm ton i bilden valde jag därför att i fortsättningen av mitt nattfotograferingsäventyr att använda Skugga. Expoeringsmässigt är det måhända inte det rätta, men för mig har alltid det ljus som staden utstrålar kvälls eller nattetid varit varmt och välkomnande. Och det var den känslan jag ville föröka fånga på bild. Stativ och trådutlösare var perfekta hjälpmedel här.

Jag kom relativt snabbt att fastna för en bländare på f20 - f22. Mest för att de skapade intressanta stjärnstråleffekter kring olika ljuskällor. Kitsch kan tyckas, men även om jag är långt ifrån den förste att använda små bländare vid nattfotografering för att uppnå just den effekten ville jag göra det ändå för att ge mina bilder ett slags signum. Något som skulle göra mina bilder igenkänningsbara. 

Självklart blev det bilder med ljusspår efter trafiken. Vägen vid den nya bussterminalen passade bra för detta. 

En stad blir till en helt annan i mörkret och lamporna sken. Bekanta miljöer ändrar skepnad och känns nästan inte längre igen. Den här valde jag att konvertera till svartvitt. 

Medan andra, som den här tagen från Slottsbron  utöver Nissan i Halmstad och med hamnsilon i bakgrunden är en bekant vy för många. Vi är många som går, cyklar eller kör bil över Slottsbron varje för att komma till och från våra jobb. Scenen är därför inte unik. Vi är många som delar den. Det är en vardagsscen så här års om vädret tillåter det. 

En vy från Slottsbron över Nissan mot den s k västra förstaden i Halmstad. Den här stadsdelen växte fram i samband med att järnvägen kom till stan. Stora massiva stenhus som utstrålar stabilitet och pondus. 

Järnvägsstation i Halmstad sedd från söder. 

För ca tre veckor sedan var jag och en fotokompis ute och nattfotograferade vid stationsområdet av den ganska enkla anledningen att till synes ganska triviala området i dagsljus får något annat över sig i gatlyktornas sken. 

Återigen Nissan i Halmstad. Det är svårt att låta bli att fotografera ljuskällor i närheten av speglande vatten. 

Träden som får bära upp ljusslingor för att skapa julstämning blir till sina egna små galaxer med ett otal stora och små stjärnor som strålar ut i mörkret. Istället för ljusårs avstånd dem i mellan är avståndet omedelbart.

En stad i ljus är en speciell plats och att då gå på upptäcktsfärd i sin egen stad är hänförande. Har ni inte gjort det än, så gör det. Det ligger en helt ny stad och väntar på att bli upptäckt. Det enda som behövs är en kamera, ett objektiv, ett stativ och en trådutlösare. Så fort vädret tillåter det ska jag ge mig ut och upptäcka en annan del av den nattliga staden.

TheInvisibleJackal