Ute på en liten tur

Tiden går och försvinner snabbare än vad man inser. Förra sommaren blev det några månaders ofrivilligt uppehåll i mitt fotograferande och ett än längre uppehåll i mitt bildredigeringsarbete. Det är först nu den här hösten som jag återigen har förmått att sätta mig vid datorn och jobba med mina bildfiler. Fotograferat har jag gjort tämligen regelbundet ändå sedan september förra året.

#2

Lusten att sätta mig vid datorn har dock bara inte funnits där. Så här över året efter att jag tog de här bilderna sitter jag och tittar på dem och letar i minnet efter intryck eller det som jag tror kan vara mina intryck från den här fototuren till det här området där jag fotograferat vilda djur förut vid flertalet tillfällen. Andra tankar dyker också upp när sitter och tittar på dem igen.

#3

Jag lämnade i början av det här året fotoklubben jag varit medlem i nästan sedan jag började fotografera. Ett beslut som växte fram under hösten, då det blev allt tydligare att intresset för bilden och fotograferandet försvunnit ur i klubben för att ge företräde åt ett intensivt och tämligen omfattande tävlande. I programmet för våren framkom det tydligt att det numera enbart är tävlandet som gäller i klubben. 

Det har funnits en önskan bland medlemmarna om klubben skulle få igång en tävlingsverksamhet, men var det verkligen på bekostnad av allting annat? Jag vill inte tro det.

Det finns säkert fotoklubbar där tävlingsverksamheten är rik och omfattande och där medlemmarna också utvecklas i sitt fotograferande genom tävlingsverksamheten, men då vill det till att det också finns en tanke bakom det hela. 

Men när det inte gör det? Vad blir det då? Vad lär man sig då? Vad blir behållning då?

#4

Jag deltog i en av de här tävlingarna förra hösten. Utan större entusiasm får jag säga. Mest av nyfikenhet och för att kunna bilda mig en egen uppfattning. För mig har de gånger det givets möjlighet att visa bilder och få se andras bilder i fotoklubbssamanhang varit ett tillfälle att prata om och diskutera bilderna. Nu under den här tävlingen skulle deltagarna rösta på de tre "kort" de tyckte bäst om. Jag säger "kort" eftersom det är vad tävlingsledaren och sedermera klubbens ordförande säger - "kort".

För mig heter det bild och inget annat. Ett kort är något som man tar när man helt oreflekterande slänger upp mobilen och trycker av utan bry sig om vare sig komposition eller teknik utan det enda man är ute efter är att skapa ett slags digitalt minne av något man just för stunden råkar se. En bild däremot är ett medvetet skapande, allt ifrån att man väljer hur man komponerar sitt tilltänkta motiv, till dess att man har gjort den bildbehandling man väljer att göra. Att skapa en bild är en kreativ process. Att "ta ett kort" är reagera på en retning. Jag känner mig törstig och dricker således lite vatten. Detsamma är det med att "ta ett kort" för mig. 

Under den här sagda tävlingen skulle vi således rösta fram de tre "kort" vi gillade mest. Varje "kort" var numrerat. Vi fick totalt ca 30 sekunder på oss att se varje "kort", snabbgenomgången inräknad. Själva visandet av "korten" är också en historia för sig. Ibland gick det inte att se hela "kortet" eftersom bitar av det projicerades på väggen ovanför duken eller under densamma. Några fotografer fick inte ens sina "kort" förevisade trots att de skickat in i tid och till rätt adress.

Nu kanske någon undrar vad det är för "kort" som man röstar på. Jo, det är "kort" som medlemmarna i fotoklubben själva har tagit och skickat in till sagda tävling. Under tävlingen sitter man med andra ord och röstar på varandras "kort". Det är således inte någon utomstående klubbs bildbedömning  som avgör tävlingsresultatet utan det är de därstädes närvarande vid tillfället. 

I ett idealt scenario ska varje bild få lika stor exponering för den tilltänkta gruppen röstande. Och det är väl därför varje bild visas för publiken i totalt ca 30 sekunder, men eftersom man inte lyckades projicera varje bild lika faller det redan där. Lägg därtill att om en eller flera av de tävlande är så att säga "vän" med flertalet ur den röstande publiken på sociala medier och är själv flitigt med att lägga ut sina bilder där. Samma bilder som sedan även används i tävlingssammanhanget där flertalet av "vännerna" från sociala medier ingår som röstande. Är inte det då att jämställa med yttre påverkan på röstresultatet? Är inte risken överhängande att man röstar på en bild som man redan har gillat på sociala medier? Det kanske till och med är så att man egentligen inte gillar bilden för kompositionen är helt åt skogen, bildbehandlingen så överdriven att man inte vet vad man ska tro, färgerna så grälla och uppskruvade att det mer påminner om färg-tv:ns barndom - "Är det färg, ska det minsann synas också" -,men man gillar bilden eftersom det gör andra och man vill vara som de andra, man vill vara en i gänget, man vill tillhöra gänget. Man vill inte sticka ut. 

Får då verkligen alla de tävlande bilderna samma exponering för de som ska rösta? Svaret blir självklart nej. Lägg därtill att anonymiteten hos bildernas upphovsman har flugit ut genom fönstret. Att en fotoklubb skickar de tävlandes bilder till en annan fotoklubb för bedömning är just för att anonymiteten ska vara en form av garant för en likvärdig bedömning. 

I en klubb är det dessutom alltid ett begränsat antal som är aktiva och efterhand lär de känna varandras bildstilar, vilket med tiden troligen ökar förekomsten av ett strategiskt röstningsförfarande - man röstar inte nödvändigtvis på de bilder som är bäst sett till komposition, bildbehandling, motivbehandling o s v, man röstar på de bilder som man tror utgör minst hot i tävlingssammanhanget mot en själv i slutändan. Samtidigt sker en förändring av ens egen bildstil till något mer publikfriande för locka till sig så många likes/röster som möjligt. I slutändan blir det bilder vars enda avsikt är att de ska konsumeras inte väcka frågor eller funderingar. Inte få en att stanna upp. Titta. Verkligen titta.

#5

Den gången jag var med har för mig att man skulle skicka in tre stycken "kort". Jag minns inte det totala antalet "kort" som visades med tog nog nästan en timme att visa alla. Under själva visningen säger ingen något. Inte så konstigt kanske om det nu är en tävling där man ska rösta på varandras "kort". Inget säger dock något efteråt heller, ingen får chansen att säga eller berätta något efteråt för när poängen är klara och satta är det klart och blicken riktas mot nästa tävling. Vad bilderna vill säga eller hur deras upphovspersoner tänkt och annat är ovidkommande, det intressanta är poängen, inte bilderna. Och ju fler bilder desto bättre, kvantitet är det allena rådande.

Blir man framröstad som etta får man 5p, 3p om man blir två och 2p om man blir tre. Dessutom får alla de som deltar 1p och man behöver inte ens delta med bilder har det visat sig utan det räcker att man är där och röstar. Det kan hända att man inte ens behöver det. De här tävlingarna ska enligt utsago också ligga till grund när klubben utser klubbmästare efter årets slut. Teoretiskt innebär det att man kan bli klubbmästare utan man en enda gång har placerats sig på pallen eller ens ha haft med bilder. Det räcker med att man deltar. 

Det är inte längre en fråga om bilddiskussioner utan en jakt på "likes".

Jag valde således att gå ur klubben. Det här är inget för mig.  Att sitta och scrolla  och gilla bilder i tystnad och mörker kan jag göra på dass med Instagram . 

#6

Även om jag på något sätt har sörjt att min tid fotoklubben är förbi och kanske även känt en del bitterhet och smula frustration över hur det blivit känner jag att det var rätt beslut att gå ur. 

Ja, det här inlägget har väl inte direkt handlat så mycket om den fototuren jag var ute på. Jag kan väl säga att det inte riktigt gav den utdelning som jag kanske förväntade mig. Rådjursbilderna är de på de rådjur jag såg. 

Innan jag begav mig hemåt ställde jag bilen vid en liten luckan i vägkanten för att ta mig en macka. Efter några minuter förnimmer jag en rörelse i bland träden på andra sidan. En älg. Och den är på väg ut över fältet. Jag sitter på förarsidan, som vid det här tillfället är den jobbiga sidan, eftersom jag inte kan utnyttja bildörren som stöd. Hukande smyger jag ut ur bilden. Vilar objektivet mot motorhuven. Älgen har nu kommit så nära att den nära upptar hela bildytan. Innan jag förbannat färdigt att jag inte har en zoom är det hela förbi. Jag har fått en serie med fem bilder där älgen finns med. En av dessa fem blder blir jag nöjd med.

#7

Jag konverterar bilden på älgen till svartvitt, men jag tror nog att jag föredrar färgbilden. Eller vad säger ni?

TheInvisibleJackal

Ibland tar det lite tid

Tuvull

Det slet och drog i fototarmen och jag ville helst av allt få möjlighet att fota lite djur. Jag har en runda som jag brukar köra vid sådana tillfällen. Den brukar allt som oftast ge utdelning. På vägen dit tog jag en annan väg än jag brukar och körde förbi lite myrmark där solen lyste upp tuvullen. Jag var bara tvungen att stanna. I vägrenen såg jag spår av klövar - vildsvin. Kanske skulle jag ta den här vägen hem också. Med lite tur kunde jag kanske få syn på vildsvin.

#2

Trana

På det första fältet såg  jag ett tranpar. Det är sällan några djur här. Vet inte om det ligger för nära bebyggelse eller vad det är. Tranor, gäss och sångsvan ser jag tämligen ofta här däremot.

#3

Trana

#4

Fälthare

Även om de får ses som väldigt vanliga är alltid lika kul att få syn på en hare. 

#5

Rådjur

Jag had kört en stund och tagit mig förbi de flesta platser längs min runda där jag genom åren sett olika djur, men ikväll verkar det som förgjort. Inte en skymt av något hitintills. Möjligen är jag ute något för tidigt. Den här råbocken, alltjämt delvis i vinterpäls är den första jag ser.

#6

Varfågel

Jag kör sakta vidare. Har rutorna nervevade. Gruset knastrat om däcken. Koltrasten sjunger. I en grantopp ser jag liten fågel sitta. Jag stannar försiktigt och stänger av motorn. Det är en varfågel. Den sitter på fel sida fotohanteringsmässigt. Jag får fota åt passagerarsäteshållet. Det går, men jag känner mig väldigt otymplig. Svårt att hitta ett bra stöd utan att väsnas för mycket. 

#7

Rådjur

På det andra varvet på min runda ser jag ytterligare ett rådjur. Dock bara det andra för kvällen. Jag funderar på att ge upp och köra hemåt istället.

#8

Rådjur

Lite smolk i bägaren är det att inteknappt ha fått sett något. Jag tänker att jag kör åt ett håll jag sällan kör. Mest som en vild chansning. Brukar i princip nästan aldrig se något den här sträckan. Den här gången ser jag på en liten maskrosprydd äng hela sex stycken rådjur. De befinner sig dessutom på rätt sida och därmed smidiga att fotografera. Jag stannar vid vägkanten och hoppas att det inte ska komma någon så att behöver flytta på mig. Det kommer ingen som tur var. Och under en trekvart sitter jag och fotar dem tills jag känner att nu är det dags att lämna dem ifred och köra hemåt.

#9

Rådjur

#10

Rådjur

#11

Rådjur

#12

Rådjur

#13

Rådjur

#14

Rådjur

#15

Rådjur

#16

Rådjur

#17

Rådjur

#18

Rådjur

#19

Rådjur

En äldre råbock undervisar en yngre i stångandets ädla konst.

#20

Rådjur

"Det är i nacken allt sitter förstår du" Nacken ska du hålla rak och glöm inte att spänna nackmusklerna."

#21

Rådjur

#22

Rådjur

#23

Rådjur

#24

Vildsvin

Jag kör samma väg hem som tog hit och jag har inte mer än svängt in på den här grusvägen när några vildsvin - tre vuxna och kultingar - springer över vägen och in i snåren på andra sidan. Det hela går så fort att jag bara hinner få några suddiga grisrumpor mellan granruskorna. Det finns definitivt vildsvin i de här skogarna och enligt rapporter ska det även finns ett vargrevir i närheten också. 

Jag fortsätter sakta min färd hemåt. Beredd på det mesta. Inte långt ifrån där jag fotade tuvullen ser jag hur något rör sig ute på mossen. Det är en stort svin som rör sig över mossen. Jag stannar. Kliver ur och använder biltaket som stöd. Tyvärr hade jag glömt att skruva upp ISO:t tidigare, varför bilderna innehåller en hel del rörelseoskärpa. De flesta är oanvändbara. 

TheIvisibleJackal

Längtan ut om våren

Vår! Vad snackar karln om, undrar månde de lärde. Hösten håller så sakteliga ta över. Jo, det är sant och riktigt. Fast jag är alltjämt kvar i maj beträffande mitt bildredigeringsarbete. Det beror på tvenne ting. Min nya bildredigeringsprocess tar för det första lite längre tid och för den andra har jag haft otroligt svårt att sätta mig vid datorn och arbeta med bilder utan gjort allt annat istället. 

#2

I maj var jag ute och körde en sväng. En tur som har visat sig vara ganska så säker vad gäller möjligheterna att få syn på en del vilt. Brukar vara rätt trevligt att tuffa fram på den här rundan i sakta mak med rutorna nedvevade. Har märkt att många djur inte uppskattar ljudet när rutorna åker ner och har dem istället nedvevande från början när jag närmar mig områden där jag ofta tidigare sett ett eller annat. 

#3

För mig är det inte viktigt att komma supernära, även om jag givetvis uppskattar det när det händer. Jag uppskattar lika mycket om jag kan få bilder på ett djur i dess miljö.

#4

Fast ibland blir det ett snabbt höftskott, för plötsligt händer det bara.

#5

Bilen uppfattar de säkerligen inte som något större hot, däremot undrar de och är lite på sin vakt vad gäller slutarljudet. Min slutare låter en del även i så kallat tyst läge. Därför använder jag ytterst sällan mig av seriebildstagning när jag fotar djur. Det låter nämligen som rena maskingeväret. 

#6

#7

#8

#9

På hemvägen får jag syn på en räv en bit ut i en trädodling. 

ThenvisibleJackal

I gömslet

Knölsvan

Det var länge sedan jag besökte Trönninge ängar även om jag bara bor någon halvmil därifrån. Ängarna har sedan upphöjningen till naturreservat och med de ändringar som därvid gjorts tappas charmen för mig. Från att varit en plats för både kryssare och fotografer är det numera främst en plats för kryssare. Jag vet ärligt inte riktigt varför jag valde att göra ett besök. Mina tidigare besök de senaste tre-fyra åren har mest blivit en besvikelse och nu tänker jag inte på möjligheten att fotografera mängden arter utan på chansen att några arter kan komma ganska nära där jag sitter i gömslet. Den chansen har minskat betydligt sedan uppförande av en observationsplats uppe på en vall i anslutning till våtmarken.  Här står man helt öppet. Vilket säkert en del fåglar har anpassat sig till medans andra inte har gjort det och kommer heller aldrig att göra det. I mina ögon hade den här observationsplatsen gärna tagits bort helt. Det hade varit mycket bättre om en observationsplats uppförts på den sidan där fågeltornet ligger och inte i närheten av ett gömsle. Förstår inte hur man tänkt här.

#2

Vigg

#3

Skrattmås

#4

Skrattmås

#5

Årta

Trönninge ängar är de platser man under våren har chans att se årta. Här är det en hane som visar sig. En av Sveriges vackraste andfåglar i mitt tycke. Avståndet är rätt långt och bilden är ganska så beskuren. Före observationsplatsen uppförande var det inte ovanligt att denna lite skygga fågel kom ganska nära gömslet om man höll sig stilla och tyst. Vilket inte alltid är fallet. Många kryssare sliter upp luckorna i gömslet, sticker ut huvudet och konstaterar högt att här var ju inget särskilt, bara en rödbena. Rödbenan som jag kanske suttit den senaste timmen och väntat på att den ska komma lite närmare, ställa sig på kompositionmässigt tilltalande plats. Den tar givetvis till vingarna och lär inte återkomma i det första taget.

#6s

Grågås

#7

Sothöna

Sothönor finns det en del hel på ängarna och de går oftast inte att missa emedan de i många fall har synnerligen kort stubin.

#8

Sothöna

#9

Grågås

Grågässen har fått sina dunungar. Dunens färg gör att de smälter hyfsat väl in i blandningen av av nytt gräs och fjolårsgräs.

#10

Årta, skedand, grågås, vigg

Årthanen visade sig ha en kompis. Och i bakgrunden syns en skedandshane. 

#11

Mindre strandpipare

Den mindre strandpiparen med sin omisskännliga gula orbitalring runt ögat är en ofta sedd vadare vid ängarna och den häckar även där.

#12

Grågås

#13

Skrattmåskolonin ser ut att ha ökat sedan mitt senaste besök och det är positivt. En skrattmåskoloni innebär fler ögon som håller utkik efter predatorer och ger därmed och andra arter en större chans att föda upp sina ungar.

#14

Smådopping

Smådoppingen häckar på ängarna och det är oftast goda möjligheter att kunna fotografera dem. 

#15

Smådopping

Särskilt den här gången då de gärna höll till och fiskade i den gröna algsörjan framför gömslet. Och att ingen kryssare kom och skrämde bort dem.

#16

Skrattmås

Som sagt det är inte de spektakulära arter som lockar utan det är möjligheten att kunna få uppleva ett beteende som är kryddan för mig när jag försöker mig att på att fotografera fåglar. 

#17

Skrattmås

#18

Skrattmås

#19

Skrattmås

#20

Drillsnäppa.

Det här var den utdelning jag fick efter suttit sex timmar i gömslet och likt John Lennon utbrister efter att ha spelat "Helter Skelter" skulle jag i en modifierad tappning utbrista - "I got blisters on my..."

TheInvisibleJackal

Snö på Ön

Hur blir man inspirerad att föreviga något man ser genom att fotografera det fenomen man stöter på i tillvaron? Vad är det som får mig att välja att lyfta kameran till ögat eller t o m sätta den på ett stativ och ta en bild av just det jag ser i kamerans sökare? Och sedan när jag kommer hem och laddar in bilderna datorn, vilket inte alltid av olika anledningar sker på en gång, för att titta på dem uppstår ibland funderingar inom mig varför fotograferade jag det här? Jag stirrar på bilderna och försöker erinra mig vad det var som gjorde att jag ville ta just de här bilderna. Många gånger är det helt blankt. Den inspiration jag kände när jag tog bilden vittrade till smulor som blåste bort i vinden i samma stund som jag tryckte ner avtryckaren. Bilden ter sig obegriplig. Är det, det som är inspirationens väsen? Dess flyktighet? Inspiration är något som kommer och något som går. Fast stundom funderar jag på om inte jag vissa gånger fotograferar för fotograferandets egen skull. Lystmätet att få titta in i sökaren, trycka ner avtryckaren och höra ljudet från slutaren. Själva den mekaniska processen blir det som är eftersträvansvärt. Ungefär som en rökare som försöker sluta röka och sätter en otänd cigarett mellan läpparna för ändå kunna förnimma delar av rökningens mekanik. Är det så även för mig som fotograferande att suget efter att få ta bilder ibland blir större än den kreativa processen att verkligen ta bilder? En del i den processen är också att inte ta bilder. Att ta ner sökaren från ögat, släppa avtryckaren och stilla konstatera att det här blir inte som jag föreställer mig det att det skulle kunna ha sett ut. 

#2

Är då inspiration frikopplat från kreativitet? De skulle kunna förefalla så, men stämmer det? Det kreativa mindsetet hämtar inspiration någonstans ifrån för att s a s kickstarta sig själv. Och det behöver inte var något stort och himlastormande. Det kan var en ljusfläck på ett löv som ger upphov till något i ens sinne som väcker en lust att skapa. Kreativiteten är väckt. För mig är inspiration och kreativitet intimt sammanbundna. Fast ibland saknas den här bindningen eller den kommer bara inte till stånd.  Inspirationen pekar och säger - "titta på det där!". "Ja...och?" undrar kreativiteten, som har bestämt sig för att ta siesta istället för att jamma iväg med det som inspirationen kommer med. Inspirationen vill ta bilder, men kreativiteten pallar inte att skapa dem. Med det sagt - utan att kreativiteten är med på tåget räcker inte ens all världens inspiration till för att skapa bilder. Det är dessa stunder då fotograferandet känns trögt. Inget händer. 

#3

Det är vid dessa tillfällen, det är lätt att hemfalla åt någon form av stimulantia för underlätta sammanbindandet mellan inspiration och kreativitet. För mig personligen handlar det inte då om att klunka i mig glas efter glas med rödvin eller ta en tur till limpistolens patroner för att kort därpå te sig som blek kopia av Juha Mieto i Lahti-VM 1978. Nej, min stimulantia är betydligt tyngre. Det är musik. 

#4

Frank Zappa sa:

“Information is not knowledge.
Knowledge is not wisdom.
Wisdom is not truth.
Truth is not beauty.
Beauty is not love.
Love is not music.
Music is THE BEST.”

TheInvisibleJackal