Återbesök

En helg i slutet av april ett par veckor efter vårt förra besök hos mina föräldrar åkte vi dit igen för att hjälpa dem med lite olika saker. Precis som förra gången ville de ut och åka en sväng på landet för att se om de kunde få syn på några djur. Det var bara två veckor sedan sist, men under de här två veckorna hade mängden synliga djur minskat betydligt. Vilket det gör i regel ju grönare det blir ute. Det dröjde därför innan något syntes till och det var en ensam trana på ett fält.

#2

De första rådjuren stod en bit bort. De lyssnade efter det regelbundna ljudet som inte verkade komma ifrån en bössa.

#3

På nytt fält kom två rådjur gående tämligen nära. Jag hade vevat ner rutan sedan tidigare och var så att säga beredd. Rådjuren brydde sig inte nämnvärt om bilen verkade det som. 

#4

En bit därifrån på ett angränsade fält stod några rådjur vid ett stängsel. De hade full koll på oss. Stängslet var rätt högt och jag undrade vad de skulle göra. Klarade de att hoppa så högt? Eller skulle de gå längs med stängslet? Var gräset verkligen grönare på andra sidan att det var värt att ta sig dit?

#5

De visste inte heller riktigt vad det verkade.

#6

Elegant löste de problemet genom att ta sig mellan stängseltrådarna.

#7

Gräset var bättre här.

#8

Det sista rådjuret på rundan stod ensam och betade med den skyddande skogen tätt inpå.

TheInvisibleJackal

På landet i Småland

Rådjur

Vi var uppe och firade påsken i år hos mina föräldrar i Småland. De undrade om vi var intresserade av följa med på liten biltur. De har några rundor de brukar köra emellanåt för att se om de kan få syn på några djur. Det är mamma som ser dem först. Pappa är inte lika intresserad, men han gillar att köra bil och titta på olika små torp och gårdar.

"Där bodde Fridolf. Han var först med köpa traktor. En grå Ferguson tror jag det var.  Eller kanske blå? Han tyckte i varje fall att traktorn var rasandes grann så han nändes inte köra med den till en början. Hästen fick duga ett tag till, men så blev den dålig och slaktaren fick komma. Då började han använda Fergusonen".

#2

Rådjur

Det hade ryktats om en tur på landet för titta efter djur så jag hade mig telet också. Mamma ser inte lika bra längre. Ibland är det en sten och ibland är ett rådjur.

#3

Fälthare

#4

Rådjur

#5

Rådjur

Det är mycket rådjur på fälten den här kvällen. På ett fält kan jag räkna till nio stycken.

#7

Trana och rådjur

Tranor ser vi vandra omkring i par lite här och var. Flera av dem häckar troligen på Store Mosse, som inte ligger speciellt långt bort. I tonåren brukade jag och en kompis cykla dit. 

#8

Trana

#9

Rådjur

TheInvisibleJackal

Sålt kameran?

Föga anade jag att det skulle dröja ett halvår tills jag återigen la ut ett inlägg här på FS. Hade jag sålt kameran och börja samla frimärken istället för att fotografera kanske någon har undrat. Riktigt så illa har det inte varit, men det tog drygt tre månader från mitt förra inlägg tills jag tog i min kamera igen. Orsaken var jag fick en rejäl  inflammation i en tarmficka veckan före jul. En inflammation, som jag först nu är fri från enligt de senaste provresultaten.  

Det har varit en jobbig tid. Jag kunde tidvis knappt äta något utan att få ont. Kilona rasade. Rasade för mycket. Trivselkilona försvann, vilket inte var helt fel, men när vågen började röra sig under min matchvikt lite mer och mer för varje gång jag ställde mig på den, var det inte lika trivsamt. Skonkosten på mosad banan och vaniljyoghurt, tunna soppor, kvarg och rivet äpple  samt en och annan smoothie på blåbärsbas förslog inte att ge mig tillräcklig näring. Jag orkade jobba, men inte mycket mer. Jag blev ordinerad näringsdrycker och efter någon tid började vågen peka uppåt igen. Under långt tid har jag sakta åter börjat kunna äta alltmer vanlig mat. 

I samma veva som jag hade den här inflammation fick jag även ljumskbråck. Efter att blivit remitterad till kirurgmottagningen väntar jag sedan ett tag på en operation. Jag kan inte säga att jag har haft några större besvär med mitt ljumskbråck mer än det emellanåt känts lite obehagligt och att jag har lite svårt att ta på mig strumpor och knyta mina skor lite då och då.

Framtill dess att jag träffade läkaren på kirurgen trodde jag att jag måste var ytterst försiktig och inte lyfta något tungt d v s inget alls över ett kilo. Jag frågade läkaren om det här med att lyfta tunga saker och berättade om mitt fotograferade. Att min kameraryggsäck väger sina modiga tio kilo med allt. Jag ville veta att ljumskbråcket inte skulle hindra mig från att göra det jag tycker om att göra - vara ute i naturen och fotografera. Det skulle inte vara någon fara sa han att lyfta och bära den.

Nu tog jag inte och packade ryggsäcken full och gav mig utan på en hygglig tremila vandring i skog och mark. Till det hade jag inte energi till, men tanken. Bara tanken på att det var möjligt för mig att kunna fotografera igen gav mig kraft och envist tålamod. Precis det som krävdes för att livet på rätt köl igen.

#2

Jag körde för det mesta bil jobbet under den här tiden. Någon gång i emellanåt tog jag bussen. Tyvärr är det betydligt billigare och många gånger smidigare att ta bilen än bussen. I normala fall hade jag nu i mars redan varit gång och cyklat sedan länge. Cyklar i princip året runt annars med undantag för den korta perioden runt nyår och början på januari då det många gånger är snorhalt på cykelvägarna. De senaste tre månaderna har jag dock kunnat cyklat till och från jobbet. Väldigt skönt att kunna göra det igen. 

Det är nästan exakt i mitten av mars när jag sitter i bilen på väg hem. Vårdagjämningen står för dörren. Jag kör från jobbet. Den gamla vanliga vägen. Strax efter en s k energiskog ligger ett öppet fält. Där en bit ut ser jag fyra halvstora mörka skepnader. Först kan jag inte riktigt greppa vad det är. Det är inte rådjur. De är inte så kraftiga och mörka.  De är för små för att vara älgar. Afrikanska bufflar tänker jag, men inte heller rätt storlek. Anfäkta och anamma slår det mig - det är vildsvin!

#3

Att det finns vildsvin i mitt närområde vet jag sedan tidigare. Vi har vid två tillfällen haft besök av dem i trädgården och i vintras såg jag deras spår gå förbi vår brevlåda och fortsätta gatan bortåt.

Jag körde hem med en enda tanke i huvudet. Jag måste fotografera dem. Jag måste. Men med vad? Läkaren hade sagt att det var ok för mig att ta min 10-kilos kameraryggsäck, men jag kände mig osäker. Tänk om jag gjorde något dumt. Jag tog en liten ryggsäck och la endast i min lilla kamera och min telezoom. Skulle kanske ha haft kikaren också. Tänkte inte ens på den i hasten. Det fick räcka så här första gången jag mig ut för att fotografera igen.

Och hur skulle jag kunna komma nära dem utan utsätta mig själv för någon slags risk. Vildsvin sägs vara snarstrukna, i varje emot hundägare hade jag läst. Tanken på att ta bilen ner och ställa den någonstans för att gå fram till platsen på cykelvägen som går förbi fältet övergav jag snabbt. Det skulle nästan vara lika långt att gå från bilen som det skulle vara att gå hemifrån huset. Det fick bli cykeln. 

#4

När jag kom till fältet syntes inga vildsvin till. Attans, attans tänkte jag. Jag var inte snabb nog. De har försvunnit från platsen. Jag väntar otåligt en halvtimme eller trekvart och sedan bestämmer jag mig för att cykla hemåt. Dagarna har blivit ljusare och ljusare för var dag sedan nyår, men kvällen kommer ändå väl snabbt. Det är trots ännu bara mitten av mars. Snart är det för mörkt. 

Jag vill ändå inte ge tappt. Jag har  ändå lagt ner en del av den energi jag har i det här äventyret. Jag bestämmer mig för att sakta cykla runt området i vilket fältet är en del av. När jag kommer återigen till fältet ser jag ett vildsvin ute på fältet och två som håller på och bökar i kanten av det. Avstånden är långa och jag vet att jag kommer att behöva beskära bilderna en del för att få ut något av dem. Det är ok. Jag har fått möjlighet att fota vildsvin. Det är tillräckligt.

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

Efter att stått på cykelvägen och fotograferat vildsvinen en stund hör jag hur det prasslar till närmare platsen där jag står. I kanten av energiskogen rör sig ett vildsvin.

#13

#14

Till och med två. Tänker de ge sig ut på fältet de också? Nej, det verkar inte så. De är fullt nöjda med vad de finner där de där. Jag är nöjd jag med. Det blev en lyckad första fototur, även om det så säga bara var runt knuten. 

Sedan denna tur har jag hunnit med en hel del små turer. Bilderna från dessa kommer jag att framledes att lägga ut här. Lite pö om pö. För ska sanningen fram har jag först och främst varit ute och fotograferat och inte lagt lika mycket tid på bildbehandlandet och ligger därför lite efter med det, men det ska det bli ändring på.

Det är gott att vara tillbaka.

Må minneskorten vara med er på fototurerna!

TheInvisibleJackal

Norröver VI - Smålom igen

Trots att vi tillbringat morgontimmarna på Knuthöjdsmossen kom det en stark längtan att återvända redan samma kväll. Jag minns inte vad klockan hunnit bli, men det återstod många timmar ljus än. Att sitta och häcka på boendet var inget som lockade. Med andra ord var det bara att plocka fram fotoutrustningen igen och bege sig till mossen.

På parkeringen hörde jag återigen smålommarna på avstånd. Kanske skulle jag få syn på någon den här kvällen. Tittar man kartan över området ser man den del som är öppen för besökare är bara en liten del av mossen. Det vimlar av små sjöar av olika storlek och former. De är delar av en landskapsmosaik vars like jag nog inte har upplevt tidigare.

#2

Jag hade inte förväntat mig att få syn smålom igen, men där var de två stycken i samma lilla avlånga sjö igen.

#3

Simmandes fram och tillbaka återigen.

#4

#5

En tredje lom gjorde strax de första två sällskap.

#6

#7

De första två hade dock annat i tankarna och lämnade en sorgset ropade smålom bakom sig. 

TheInvisibleJackal

Norröver III - Smålom

Dimman försvann och med den även vår medhavda matsäck. Även om den förväntade morgonen med dimma uteblev något, låg mossen kvar och lockade till en ny promenad på spångarna runt mossen. Och det var inget som vi tackade nej till. 

Ganska snart stötte jag på en första smålom i en av de små dammarna på mossen. Jag plockade fram kameran med 100 - 400:an och gjorde mig redo för att kanske få chans till fler bilder på dessa lommar som vi för det mesta hitintills hört på avstånd. I egenskap av f d fågelskådare har jag lärt mig att det inte alltid är en garanti att man får syn på en art bara för att man befinner sig dess habitat. Jag har tänkt på det en del, om det kan vara anledningen att mitt fotograferande som en gång startade med att jag ville fotografera de fåglar jag såg som fågelskådare mer och mer övergått till att fotografera landskapet, skogen och träd. Både ja och nej skulle jag tro. Landskapet har nog alltid funnits där i mitt val av motiv som fotograf. Det har bara antagit en mer framträdande plats i mitt fotograferande än tidigare. Uppväxt i skogen har jag efter många år vid kusten både kroppsligen och i sinnet börjat återvända till skogen alltmer de senaste åren. 

#2

I en liten damm en liten bit ifrån där jag fann den första smålommen hittade jag tre stycken. Smålommarna simmade fram och tillbaka. Fram och tillbaka. 

#3

Inte direkt jätteupphetsande. Tills en av dem bestämde sig för att  sträcka lite på sig.

#4

En delförstorning av den övre bilden. 

#5

#6

#7

Därefter återgick till de till simmande. Kanske var det deras morgonsimtur. Precis som vi tar en morgonpromenad.

#8

Kameran med 100 - 400:an  har ett slutarljud närmast att likna vid ett maskingevär. Något som en av lommarna uppmärksammade och tycktes äska om en smula tystnad.

#9

Det var tid för kontemplation och eftertanke. 

#11

Jag lämnade smålommarna och gick vidare  för att strax finna några kanadagäss upptagna med frukost i det gröna.

#12

Det är väl inte många som har sjungit kanadagåsens lov. Den här morgonen gjorde jag dock det. 

TheInvisibleJackal