De har ju vingar

Inte allt för långt ifrån Trönninge ängar ligger Trönninge strand. Det är bara några kilometer extra att cykla. Vid Trönninge strand som ligger nere vid havet finns det en stenudde som sticker ut en liten i vattnet. Den här udden är också en av mina favoritplatser att fotografera fåglar ifrån. Eftersom det är en udde, sträcker många fåglar över den. I början när jag fotograferade fåglar var det just det faktum att de att flög och att jag med hjälp av kameran och kunde fånga dem i flykten och få se detaljer hos dem som jag inte kunde se genom att bara titta på dem genom tubkikaren. Det var en skönhetsupplevelse. Fåglarnas vingar var inte bara flyginstrument. De var konstverk.

Med tiden har jag dock alltmer försökt att fånga fåglarna i olika miljöer istället.

För ett antal år sedan pratade jag med Brutus Östling på bokmässan i Göteborg. Jag hade precis köpt hans första bok om konsten att fotografera fåglar och andra djur. Han sa något då om hur man utvecklas som fågelfotograf.

"Man börjar i skyn och slutar i dyn."

Fågelfotograferingspoesi.

Då jag tog dessa bilder i oktober 2017 var min fascination alltjämt stor över hur de använder sina vingar. Förvisso är jag det fortfarande, dock inte lika stor utsträckning.

#2

Det finns väl dem som önskar storskarven åt fanders.

#3

Även kråkor kan tveka och ångra sig.

#4

Det händer ibland när man står där ute på udden att det kommer fåglar flygande tätt över vattenytan, som dessa kanadagäss.

#5

Storskarven har torkat sin vingar och lämnat sin sten och flyger spanade iväg.

#6

Ett gäng med unga starar drar vi förbi några gånger innan de bestämmer sig för en definitiv färdriktning. Söderut.

#7

Ibland händer det som sagt att fåglar sträcker precis över udden. Jag följde den här vitkindade gåsen så länge jag kunde och tog ett antal bilder när den var nästan över huvudet på mig.

#8

#9

#10

Att fota fåglar på gren är inte riktigt samma actionfotografering som fåglar i flykten. Det är en annan typ av fågelfotografering där man måste ta hänsyn till andra saker. Inte bara för att skrämma bort utan även för att få till en bild man kan känna sig nöjd med. Det är mer tålamodsprövande på mer än ett sätt.

TheInvisibleJackal

Gäss sir I can boogie

När hösten börjar göra sitt intåg vid Trönninge ängar samlas grågässen i allt större antal. I september är det rätt tacksamt att sitta i gömslet. Det rör sig en hel del bland de fåglar som gästar ängarna då. Det är som det ligger en slags otålighet i luften. En otålighet att dra iväg. Lämna den platsen för andra mer lockande. Fast det är inte riktigt dags än. Och del stannar faktiskt kvar mycket länge eller flyttar iväg bara ett kort stycke.

En ny titt i arkivet på bilder från september 2017.

#2

Att flyga tät tillsammans måste vara något av en dröm. En av de saker utöver själva flygförmågan som jag avundas fåglarna. Om man kunde flyga måste det ända vara roligt att kunna dela den förmågan.

#3

Fast även grågässen vet att hålla avstånd när man ska landa.

#4

En årlig, men inte så talrik besökare vid ängarna är den vackra bläsgåen.

#5

Grågåsen sträcker vingarna och ropar efter fränderna i de stora grågåsflockarna. Att enbart lita till synen är nog inte helt säkert.

#6

En gråhäger svävar fram över vattenytan till en lämplig plats att stå och spana ifrån.

#7

En vitkindad gås förbered sig för landning.

#8

Smådoppingen sträcker på sig och visar upp sina små nätta vingar.

#9

Sen börjar dansen.

#10

Sothönans vingar visar sig att ej alls vara av sot när solens strålar träffad dem.

#11

Smådoppingens dans är över för den här gången.

TheInvisibleJackal

Ur gömmorna

Jag har ånyo dykt ner i arkivet och funnit en del bilder. Även denna gång från Trönninge ängar. Inte så konstigt kanske då jag är där ofta och gillar att fotografera allehanda fåglar. Det är nu en månad längre fram på året. Vi har hunnit in i augusti.

Det finns ett rätt okej gömsle vid ängarna, som man kan sitta i. Det är väl inget regelrätt fotogömsle. Å andra sidan är det få sådana vid fågelsjöarna. Nej, detta är ett gömsle främst byggt för skådarna. Tar man och öppnar en eller två av luckorna i gömslet är det rätt okej. Oftast använder jag beanbag när sitter i gömslet, men det funkar även att ha ett stativ. Det kan vara lite bökigt att få det på plats så att man sitter bra med det. Därför brukar jag försöka sätta upp det och rigga kameran så tyst som möjligt innan jag försiktigt öppnar luckan. Sedan är det bara att vänta.

#2

En av de vadare som brukar ta sig ganska nära gömslet om man är tålmodig är grönbenan.

#3

Tofsvipor är så vanliga att man lätt glömmer att de finns. Glömmer vilken färgpalett de kan visa upp bara man tittar lite.

#4

Grågäss smyger sällan. När anländer gör de det med besked.

#5

Därefter blir det lugnt igen.

#6

Tofsvipan har fått några fränder som närmar sig.

#7

Den står så stilla att den nästan försvinner, gråhägern. Tyst, stilla spanande.

#8

Plötsligt skjuts halsen ut och ner i vattnet far den vassa långa näbben. Det är dock inte alltid som fiskelyckan är god.

#9

Vad buskskvättan än spanar efter är det i varje fall inte fisk.

TheInvisibleJackal

Ett besök vid ängarna förr om åren

Detta är som synes ingen nytagen bild. Den, liksom de andra i det här inlägget är hämtade ur mitt arkiv.

Jag har ofta väldigt svårt att finna inspiration att ge mig ut att fota den här tiden på året när vädret enbart består av en grå soppa. För att inte bloggen ska bli helt stillastående under tiden som jag kämpar med inspirationen tänkte jag att jag kunde plocka upp lite bilder ur mitt bildarkiv. Jag kommer att göra det lite då och då framöver.

De här bilderna är tagna vid Trönninge ängar under juli månad 2017. Jag bor på behändigt cykelavstånd från ängarna, vilket gör att jag ofta beger mig dit.

När jag började fotografera våren 2015 var det för att försöka dokumentera det jag såg som fågelskådare. Fågelskådandet var länge det primära. Det var tubkikaren som stod uppställd och förberedd för användning och kameran låg bredvid utifall att. Detta har kommit att svänga så till vida att jag sedan tre år tillbaka inte längre har med tuben alls och nu är det handkikaren som ligger bredvid utifall att. Fotograferandet har blivit det primära. Vad det blir för arter är underordnat.

#2

Gråhägern är en av de arter som är tacksamma att fotografera vid ängarna. Har man turen eller snarare om vinden kommer söderifrån, kan hägrarna komma ganska nära gömslet som finns där. Ibland händer det då att den kliver i vattenbrynet precis utanför.

#3

Grågås är närmast att betrakta som en karaktärsfågel vid ängarna. Den förekommer i stora mängder. Är den inte den omedelbara närheten, betar den förmodligen på något av de närbelägna fälten. Första gången jag såg en grågås var vid Tåkern i mitten av 80-talet. Bland ca 25 000 sädgäss skulle det också finnas fyra stycken grågäss. De var då inte speciellt vanliga, men efter del tips och idogt letade lyckades jag nöjd till sist hitta dem. Numera kommer det sträck med grågäss över huset, kanske inte riktigt dagligen, men bra ofta.

#4

Nilgåsen är en sentida invandrare i fågelfaunan. Den är tämligen aggressiv och jagar med frenesi bort allt och alla som den inte vill ha i närheten. Den är en s k invasiv art eftersom den konkurrerar med andra fåglar om boplatser och föda.

#5

Den här nilgåsen hade fullt sjå med att ränna fram och tillbaka på en liten landremsa vid ängarna och jaga undan allt den inte gillade.

#6

Kråkorna var väl de som fick nilgåsen att jäkta fram och tillbaka flest gånger och väsa och fäkta med vingarna. De var inte lätta skrämma bort.

#7

En liten bit ut vattnet finns en sten som ibland sticker upp och ibland inte beroende på vattenståndet. En sten som om man betraktar dess yta besöks av en och annan fågel. Den här gången är det en drillsnäppa som hittat dit.

#8

I buskarna och snåren precis utanför kan man ofta se en del spännande. Det är inte alltid man hinner med att ta något foto. Den här gången fastnade i varje fall den här trädpiplärkan på bild,

#9

#10

Gråhägrarna ja. Det är många gånger. För att inte säga allt som oftast, svårt att låta bli att fotografera dessa graciösa fåglar, som för sig med en sån värdighet.

#11

Drillsnäppan har siktat in sig på en annan sten, som ock den är populär ur fågelsynpunkt.

#12

Plötsligt får vigghanen något vilt i blicken och far iväg som en raket med vattnet sprutande bakefter.

#13

Två andra drillsnäppor har fattat tycke för en av de populära stenarna.

#14

"Kolla här Sture! Den är en till snäppa här."

#15

"Det är en här också."

#16

Upp, upp och iväg. Gråhägerns flykt har något av balett över sig.

#17

Eller kanske snarare hur ska den bära sig åt för att komma undan den där efterhängsna typen som vill bita den i stjärtfjädrarna.

#18

Att smälta in eller inte det är frågan.

#19

Ännu en grågås förbereder sig att landa bland de andra.

TheInvisibleJackal

Ringduveungar

Jag satt och gick igenom bildmapparna i datorn för att se vad nästa blogginlägg skulle kunna handla om. Av någon outgrundlig anledning kom jag att börja titta i fågelbildsmappen. Jag vet inte varför. Jag har knappt tagit en enda fågelbild i år. Då fick jag syn på bilder med på ringduveungar. I augusti hade vi ett par dagar sällskap av två ringduveungar som höll till i äppelträden. Eftersom vi har bord och stolar i äppelträdens skugga blir det att flera av dagens mål äts utomhus på sommaren. Ungarna tycktes därför inte bryr sig speciellt mycket om att vi satt där emellanåt. Det klev omkring bland äppelgrenarna och flög kortare sträckor. De var inga mästerflygare än och under ett par dagars tid återvände de därför till äppelträden efter kortare flygturer. En av de här dagarna plockade jag fram kameran med ett 70-200 och började försiktigt fotografera dem. Tyckte de att jag var för närgången hoppade de till en annan gren bara. Det blev så att jag mest stod på samma ställe och fotograferade medan de dök upp lite här och var bland grenarna. Ett par dagar senare lämnade de äppelträden och begav sig ut för att upptäcka världen.

#2

#3

#4

#5

TheInvisiblejackal