Hagön

Bara några dagar efter mitt besök i Tönnersa bestämde jag mig för att köra ner till Hagön. En slags hedområde mellan Hagöns camping och sandstranden. Längre fram på våren går det knappt att vara här. I varje fall inte närmare stranden. Soldyrkarna ploppar då upp som maskrosor till varstans i landskapet. En svår tid för en fotografen. Särskilt när sagda dyrkare bestämmer sig för att á naturell eller nästan är modet för dagen. 

#2 

Den här lite kylslagna och därtill snöfattiga decemberförmiddagen möter jag knappt inte ens hundägare. Det är påfallande tomt på andra levande varelser ur mitt eget släkte. De sitter väl på caféer och annat och stoppar i sig bakelser på löpande band för att bygga upp en fettreserv inför vinterns umbäranden. 

#3

Själv spatserar jag käckt idrottsmannamässigt runt i området med spänstiga steg. För att i emellanåt utbrista i ett "Tallyho!"

#4

Så förflyter några timmar och ryggsäcken som i början kändes skrämmande lätt börjar kännas alltmer otäckt tung. Villfarelse är människans lott beträffande hennes krafter.

#5

#6

Jag satte mig på marken för att ta för mig av min medhavda matsäck. Varm choklad och prickig korvmackor spred sin väldoft över nejden med jag fixade med stativ för att kunna ta några bilder på de små tallarna som tyst gjorde mig sällskap.

#7

TheInvisibleJackal

Råbäcks hamn i svart och vitt - Kinnekulle

Självklart kunde jag inte låta bli att konvertera bilderna från Råbäcks hamn till svartvitt.

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal

Råbäcks hamn - Kinnekulle VI

Eftermiddagen den här dagen spenderade vi en stund vid Råbäcks hamn. Vi hade sett att den låg ganska nära vårt boende och tänkte att det kunde vara intressant att sig ner till vattnet (Vänern) för att se lite hur det såg ut där. Då vi bor på västkusten har vi upplevt och sett en antal små hamnar och Råbäcks hamn skiljde sig inte nämnvärt från de vi sett tidigare ur det hänseendet. Läste på en skylt att man här brukade skeppa ut kalk härifrån.

Nej, det jag kom fastna för var det minimalistiska landskapet som uppenbarade sig om man gick lite norr om själva hamnen. 

#2

#3

#4

#5

#6

#7

TheInvisibleJackal

Munkängarna - Kinnekulle III

Efter att ha tillbringat morgontimmarna och större del av förmiddagen åt Martorpsfallet styrde vi färden mot Munkaängarna. Vi var där förra gången också, men den gången hade vi parkerat vid en liten sidoingång till ängarna. Den här gången parkerade vi vid huvudentrén till området. Och där började vi med att först ta en tidig lunch för att slippa ha ilsket kurrande magar när vi skulle leta motiv och kompositioner. Ackompanjerade ramslökens doft åt vi vår lunch med välbehag.

#2

Ramslöken är en karaktärsväxt i Munkängarna. Dess doft ligger tung över området och ju längre in man tar sig desto mer och samtidigt mindre märker man av den. Beroende på att ju längre tid man spenderar i området desto mer van blir vid dess doft. Till slut tänker man nästan inte på den.

#3

#4

Med sådana mängder ramslök kan man tro att det fritt fram att plocka lite till husbehov, men så är inte fallet. Den är fredad eftersom Munkängarna är ett naturreservat.

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

I de östra delarna av området kan man se de här klippformationerna. Mina geologiska kunskaper är bristfälliga, men jag tippar på det är någon form av skiffer. 

#14

#15

#16

#17

#18

Givetvis kunde jag inte låta bli att försöka mig ett panorama.

#19

#20

#21

#22

#23

Om man blir luktmässigt avtrubbad efter ett antal timmars vistande i Munkängarna får man ganska snart tillbaka luktsinnet. Hela bilen stinker strax ramslök. Tar man sig därtill sniff på kameraryggsäcken känner man även där en omisskännlig doft av ramslök. Det är det dock värt för Munkängarna är ett fantastiskt område.

TheInvisibleJackal

Kinnekulle II - Martorpsfallet

Denna dag, denna morgon, den andra av våra dagar på Kinnekulle hade vi siktet inställt på att finna Martorpsfallet. Såsom varande starkt lockad alla former av vatten i rörelse och speciellt vattenfall hade jag givetvis sett flertalet bilder på det här fallet och av bildmaterialet att döma var det av nöden att jag själv med mina egna ögon fick beskåda det här vattenfallet. Efter lite plan- och lätt håglöst vandrande hittade vi det till sist. Skyltningen till fallet var inte av det fullödigaste slaget.

Ja, vad ska man säga. Jag visste att det inte fullt ut var årstiden för vattenfallets bästa sida, men jag hade nog förväntat mig lite mer än liten rännil. Maj är dock ingen bra tid att besöka vattenfall. Om jag; vilket jag är lite tveksam till, skulle besöka  det på nytt någon gång skulle jag nog förlägga ett besök i mars, kanske början av april. Jag är dock tveksam som sagt, emedan det inte fanns speciellt många tänkbara kompositioner samt att det trots allt är en bit att köra. 

#2

Oavsett vattenfallets eventuella flöde var det en intressant plats.

#3

Vi hittade en stig som ledde oss upp ovanför fallet och därifrån hittade vi en stig som ledde oss till bilen, som skulle föra oss mot nästa mål på vår Kinnekulletripp. 

TheInvisibleJackal