Biskopstorp - Ved

När man är på väg till en plats för att fotografera uppstår frågan vad det är man vill eller tänker fotografera. Det kan vara något som man har en visualiserat en föreställning om att man vill fotografera eller också kan det vara ifråga om spontanfotografering styrd utifrån den stimuli man får det ena eller andra motivet då man ställs inför det på plats. 

Det är sällan jag visualiserar vad jag tänker mig att det här och det här tänker fotografera. I varje fall till en viss grad. Åker jag till t ex en bokskog är det för att fotografera träden och den plats som bokskogen i sig är, men jag har inte visualiserat i detalj hur jag tänker mig en bild ska se ut. Däremot kan jag ha en uppfattning av hur jag vill gestalta det jag föresätter mig att fotografera. Det vill säga vilket val av objektiv jag väljer att fotografera med på platsen för att ta ett exempel. Väljer jag en vidvinkelzoom styr det på ett sätt hur vill gestalta mina motiv gentemot om jag väljer en telezoom eller en normalzoom eller fast brännvidd av något slag.

Åker jag till ett ställe för första gången gör jag det utifrån att det finns något där som har fångat mitt intresse från början och fått mig välja att ta mig till den här platsen. Däremot om jag återvänder till en plats som jag besökt ett antal gånger tidigare vet jag till stor del vilken typ av motiv som finns där. Biskopstorp är en plats jag har besökt några gånger. 

Vid sådana tillfällen då jag besöker en tidigare känd eller bekant plats har jag märkt att för att få igång min kreativitet kring de motiv som jag vet finns och de motiv som jag ännu vet om, brukar valet att använda mig av endast ett objektiv vara det bästa. För det tvingar mig att kreativt närma mig ett motiv på ett annat sätt än om jag hade haft möjlighet att välja bland flera olika objektiv. Valet av endast ett objektiv sätter min kreativitet på prov när det gäller att hur jag kan hitta motiv och hur jag kan fotografera dem.  Till Biskopstorp valde jag ha mig en telezoom på en kamera med Aps-c sensor.

#2

Intill platsen där vi satt och fikade fanns den här gamla traven med stockar som med utgångspunkt i deras utseende ser ut att ha legat där ett tag. Det fick mig att tänka på två saker. Den ena är att detta är inget självklart motivval när man besöker ett naturreservat eller en annan plats som kan ha ett högt naturvärde som i första hand tilltalar vårt estetiska sinne d v s "Här var det verkligen vackert". Snarare är det något som man ser, men väljer bort att se för att det är inte estetiskt tilltalade. 

Den andra tanken som kom för mig är att den här traven med stockar ingår i både ett naturligt kretslopp och ett kulturellt kretslopp. Det  naturliga kretsloppet är den nedbrytningsprocess som dessa stockar utsätts för. Den kulturella hur någon person någon gång i tiden valt att ta ner de här träden och omvandla dem till stockar och lägga dem här. Det har funnits en historia ett syfte med lägga dessa stockar här och det finns likaledes en tanke med att låta dem ligga kvar och låta den naturliga nedbrytningsprocessen ta över hand och låta den kulturella, att ta hand om stockarna på ett sätt som betingar ett slags ekonomiskt värde att stå åt sidan.

#3

Oavsett om träden har fallit omkull eller är inbegripna i en i våra ögon väldigt långsam tango är veden ett närvarande tillstånd i deras existens eller icke-existens. Veden blir det som knyter samman tillstånden. Veden kan vara hård och fast eller mjuk och stadd i sakta upplösning.

#3

En annan trave med stockar. Den här har till synes inte legat ligga länge på plats som den föregående. Det finns mer kvar av många av stockarnas bark.

#4

Om stockarna i tidigare bilder ingår i ett tydligt kulturellt kretslopp är det inte lika uttalat tydligt här där ett omkull fallet träd har fått ligga och ha sitt naturliga kretsloppsprocess. Här är det valet att låta det ligga som är det kulturella kretsloppet. Genom att låta det ligga skapas livsbetingelser för de arter och organismer som drar nytta av ett omkullfallet träd. Det kulturella kretsloppet här har en annan abstraktionsnivå än vad gäller ursprungssyftet för travarna med stockar. Det kulturella kretsloppstänket har här en mer holistisk syn som samspelar mer med det naturliga kretsloppet. Ett träd har inte bara ett ekonomiskt värde, det har ett värde som inte man kan sätta kronor och ören på. Det är en plats för liv även när det inte längre själv lever. Det finns en poesi över all denna ved. Det blir veden som blir min följeslagare när jag vandrar i skogen kring Biskopstorp. 

#5

Mellan trädens håligheter söker sig de som inte vill synas sin plats.

#6

Vem där? Frågar sig de vissna löven. 

De vet inte, ty de är inte från trakten.

En halvt glömd, halvt gömd gren petar in i mörkret.

En sista rest av ett träd som en gång hade detta gryt till granne.

#7

Uttrycket "över stock och sten" får sin konkretion. Fåror och räfflor berättar om en gammal vänskap. En vänskap som dock i en framtid skall lämna denne ene ensam med minnen om vänskap. 

#8

Knäckt och splittrad besitter alltjämt det som en gång var ett växande och kraftfullt träd sin skönhet. 

#9

Här låg en gång en trave stockar. Det är länge sen nu. Det flesta av dem är borta nu och än färre minns de som legat där. Kanske finns deras minnen bevarade i myterna hos någon av de vedätande arterna eller organismerna. 

#10

Vet träden om att de alla ska en gång ligga ner och bli osynliga för våra ögon? Vi ser dem med susande lövkronor och blundar för deras slut. De "skräpar" bara ner i den bild vi har av skogen. En ständigt förföriskt susande skog med stänk av folkton. Skogen är som vi, fast allt på en gång. Spänstig och förfallen.

#11

En gammal gren frågar sig. Vad är jag nu?

#12

Björken har fallit, men björkens bark försöker än visa sig från sin bästa sida. 

#13

Veden är blottad. Den är torr och dödsmasklikt stel, men finns de som uppskattar den även nu. 

#14

"Wait

There's been a slaughter here"

(The Celebration of The Lizard - Absolutely Live, The Doors, 1970)

#15

Karaktären hos en gammal stubbe är som den är eftersom dess ved har nått olika stadier i nedbrytningsprocessen. Det som sakta förtär den ger den dess karaktär.

#16

Till sist har veden blivit så mjuk att den inte längre förmår att hålla samma det den en gång var satt att hålla samman. 

#17

En yngre släktings grenar sträcker sig försiktigt över en gammal anförvants slitna icke-vara. 

#19

Allt är inte förgängelse i skogen. Den är som sagt ett enda stort kretslopp där livet tar fart

#19

och ger hopp. Den dagen då skogen inte längre förmår att inte längre föra sin kretslopp ett varv till är en beklagansvärd dag.

TheInvisibleJackal

Och så kom då snön tillbaka

I den delen av södra Sverige där jag bor är vintern något nyckfullt. Det är sällan snö, snarare är det gråväder med regn och blåst den största delen av den här årstiden. Jag har ofta funderat över om det egentligen bara är tre årstider. Vår, sommar och en lång höst. Men så kommer det någon gång emellanåt lite snö, som blir liggande ett par tre dagar eller så innan den regnar bort. Vilket hände alldeles härförleden, men så kom det ett nytt snöväder. Med mycket snö för våra förhållanden. Och den snön la sig inte bara på marken och täckte den. Den la sig på trädens och buskarnas grenar. Dessutom sken solen. Vad gör man då? 

Jag tog kameran och gick över vägen till motionsslingan som går alldeles intill i området. Här gäller det att passa på helt enkelt. De här förhållanden kan vara borta imorgon och kanske inte kommer igen förrän nästa vinter om man har tur. 

Det blev ingen lång sträcka jag gick eftersom jag stannade ofta. De jag mötte under min promenad log stort. Det är som om alla blivit barn på nytt. Tänk vad snö, sol och himmel kan göra.

#2

#3

#4

#5

#6

#7

#8

#9

#10

#11

#12

#13

#14

#15

TheInvisibleJackal

I snöskrud

I lördags for jag och hustrun upp till Hallandsåsen igen. Inte för att jag ville försöka mig på att ta ytterligare lite bilder på hökugglan där utan för att försöka fånga det fantastiska vinterlandskapet som rådde där. Det är inte ofta det bjuds på ett sådant här vinterlandskap i mina trakter. Det gäller helt enkelt att försöka passa på när man kan. Vilket med tanke på de senaste dagarnas milda väder med åtföljande regn och blåst, var helt rätt. Den lilla snön som varit här hemma är nu snart ett minne blott. Troligen regnar de sista fläckarna bort idag. Hur förhållandena är uppe på åsen vet jag inte. Gissar att det inte speciellt trevliga där heller. Förmodligen är det rätt slaskigt, nu när temperaturen gått från ca -10 C till + 5C. Under vår tur på åsen hölls sig temperaraturen sig mellan -7 C och  - 5 C. I mitt tycke trevligare temperaturer. Hade gärna fått vara ytterligare ett par grader kallare. 

Även om det fanns gott om vinterlandskap på åsen som lockade till fotografering var det desto knivigare att kunna stanna bilen på ett säkert sätt, så att den inte blockerade andra trafikanter. I och med förekomsten av hökugglan, har och är det med största sannolikhet ett större flöde med fordon som far runt på åsen än vanligt. Vi kom därför att ställa bilen på lite olika platser där det gick och sedan gå tillbaka på vägen dit vi hade sett något som fångat vårt intresse. Ibland fick vi gå ett lite längre stycke. 

#2

Som många av er vet vid här laget är träd något som fascinerar mig mycket och därför är något som ofta utgör mina fotografiska motiv. Även på denna vintertur blev det många trädbilder. Inte så konstigt kanske då det uppe på åsen är tämligen skogrikt. Visst finns det stora öppna fält, men de flesta av dem ligger västerut på andra sidan E6.

#3

#4

#5

Här ett av de ställen där det var möjligt att parkera bilen utan att vara i vägen. En liten bit längre fram svängde vi in på en något mindre väg där möjligheterna inte var lika stora. De fanns dock och vi kunde utnyttja några av dem.

#6

#7

#8

Träden talar till mig och inte bara till mig. Jag tog den här bilden då jag tyckte att de snöbemängda granarna liknade beväringar i full, lite otymplig mundering där ingen persedel riktigt passar som det ska, uppmärksamt lyssnade på vad deras befäl hade att förmedla.

#9

Vi hade tagit en tidig lunch hemma för att kunna utnyttja eftermiddagens ofta fina ljus. Vi hade med oss fika ut för det är alltid trevligt med fika ute. En fika som vi glömde bort i fotograferingsivern och istället fick äta hemma. Det är inte första gången det händer även om det är lite snopet. 

#10

#11

#12

Vem vet när vi nästa gång får chansen att ge oss ut att fotografera i ett snölandskap igen. Kanske var detta den här vinterns enda möjlighet. Vem vet. 

#13

I eftermiddagssolens långa skuggor ser vi spåren efter en hare som skuttat fram i den orörda snön. En bit in ser vi att något har hänt. Blev den attackerad? Fick den lite fnatt och rullade runt lite snön? Jag gissar på det senare. Även harar känner kanske ibland lusten att göra snöänglar.

#14

Vår färd har tagit oss upp på åsen och nu efter ett antal timmar på små slingrande vägar börjar färden nedåt mot större vägar med allt vad det innebär. En sista urstigning för att fotografera några sista snöklädda träd som håller vår väg framåt sällskap. 

TheInvisibleJackal

Rörigt?

Det är nästan två månader sen jag använde min kamera. Jag har helt saknat inspiration i det gråväder som rått sedan november. Då man ändå behöver röra på sig föreslog min fru att vi skulle kunna åka ut till Gullbranna naturreservat. Ta med kamerorna. Blir det några bilder så blir det annars har vi varje fall varit ute och rört på oss en stund.

Sagt och gjort. Jag stoppade ner kameran med 24-70:an i en axelremsväska, men inget mer än så. Även om jag bara har med kameran och ett objektiv försöker jag ha med något typ av väska att lägga den i efteråt för att ligga och acklimatisera sig några timmar eller så innan jag laddar in bilderna i datorn.

Ja, själva väderleken skilde sig väl inte alltför mycket från hur det har sett ut den senaste tiden. Det regnade i alla fall åtminstone inte och häpnadsväckande nog var det faktiskt tämligen vindstilla, vilket är ovanligt vid kusten.

Några bilder blev det. Här är en del av dem. 

#2

#3

#4

Var det här vi skulle fika? 

TheInvisibleJackal

Ljusa november

Det som kommer nu är den tid på året som jag inte tar fram kameran lika mycket som annars. Den blir liggande i fotoryggsäcken. Inspirationen vill inte infinna sig och det går inte att forcera fram den. Alltså låter jag kameran ligga där den ligger. Tids nog kommer inspirationen tillbaka.

Bilderna i det här inlägget är ifrån en av de unika dagarna i november då solen lät skina igenom det grå molntäcket. Eftersom det sammanföll med en dag jag var ledig vlade jag att gå en promenad slängs slingan som löper längs med i ytterkanten i området där jag bor. Jag har gått och joggat den här slingan åtskilliga gånger. Jag har var fått vissa favoritplatser längs den under åren, men det finns alltid något nytt jag inte har sett eller tänkt på tidigare.

#2

#3

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal