Fågelviken

Det här blev en sommar då jag inte kom att nedsänka min lekamen en endaste gång i havet. En halvt om halvt märklig erfarenhet. Jag sitter på en klippa och ser bort mot min badstrand. Det är alltjämt augusti, om ändock i dess sista dagar. Vill man och vågar är fortfarande möjligt att ta sig ett dopp. Det här gången finns inte ens tanken. Jag nöjer med att sitta och titta. Låtsas att det är lite för kallt att bada. Vill inte riskera att få en sådan där efterhängsen sommarförkylning. Börjar jag bli badkruka på äldre dar eller är det bara ren slöhet som gör att jag inte går i. Jag vet med mig sedan tidigare att jag är långbadare. Har jag väl doppat mig kan jag vara i vattnet både en timme eller två. Det är inga problem. Kanske har jag drabbats av en slags melankoli och av den anledning väljer att sitta på en sten vid havet och nostalgiskt minnas tidigare minnen av bad. Kan jag lita på mitt minne eller är de minnesbilder jag får en form av idealtillstånd av ett uppdiktat tillstånd av badlycka. Var snarare så att det inte handlade om badlycka utan om att jag lyckades bada. Att jag bröt ytspänningen och lät mig föras bort i det som kallas "att bada". Är det som är mitt egentliga minne? Mikrosekunden när jag bryter ytspänningen. Allt som kommer därefter är ett sammelsurium av sprida hågkomster av vad det innebär "att bada" utan att egentligen ha kopplingar till verkliga minnen, men väl till ihoptänkta minnen. Tror jag. 

Det är lite som en dröm som man en tid efteråt försöker få rätsida på. 

Jag drömde att jag satt på en klippa som den här. Fast det var något högre belägen. Jag hade utsikt över vad som verkade vara en liten sjö. Jag kunde se dess kanter. Eller strandlinjer om man så vill. I strandlinjen närmast mig ser jag till vänster hur en stor vit fågel kommer inflygande och landar. Det är en skedstork. Och strax till höger om min plats kliver en annan stor vit fågel. En ägretthäger eller silkeshäger? Jag hinner inte avgöra. Måste få fram kameran ur ryggsäcken vid mina fötter. Men den är i två delar. Kameran och telet ligger var för sig i ryggsäcken. Som om de bara slängts i utan urskiljning. Utan skyddslock.  Jag kan se blänket från glas. De är isärtagna från varandra. Det är inte svårt att sätt ihop dem till en enhet igen, men varför var de åtskilda. Har jag gjort det? Vilket slarv i sådana fall. Jag känner att jag måste ha min telekonverter, men den är inte där. När jag till sist hittar den efter en stunds förtvivlat letande ser jag att den är i två delar. Några små skruvar har lossnat. Jag försöker skruva dit dem, men upptäcker bara mer och mer lösa skruvar. Jag tittar upp för att kontroller så att inte skedstorken hunnit flyga sin väg. Den är inte där. Sjöns kanter har förvandlats till en strand där överviktiga människor iförda skrikigt färgade badkläder fäller upp parasoller, ställer iordning  solstolar, studsar stora mångfärgade badbollar mellan sig under muntra bekymmerslösa skratt. Nej, tänker jag nej. Jag som var så nära att få bilder på en skedstork. Jag känner hur hela jag fylls av grämelse. Grämelse över alla dessa skruvar, som jag inte vet varifrån de kom, tog så mycket tid ifrån mig. Jag vaknar och minns att det inte har hänt. Att det bara var en dröm, ändå kan jag känna den avklingande förnimmelsen av grämelse pysa ut ur drömmen och in i verkligheten. 

TheInvisibleJackal