Tönnersa på nytt

Det är bara lite drygt en vecka sedan senaste besöket här. Det här gången är det betydligt mer igenmulet. Man kan förvisso ana blå himmelstråk  i lite molnglipor här och var, men annars är det ett kompakt molntäcke. Jag är inte särdeles förtjust att fotografera under sådana här omständigheter. Tycker att det blir för platt och enformigt. Jag är dock ledig och vill ändå passa på att ge mig ut. Det är trots allt uppehåll och något blåst är det knappt att tala om. För en gångs skull.

#2

Det blir en annan färgskala med en igenmulen himmel och spelet mellan ljus och skugga uteblir helt i princip. 

#3

#4

Jag märker också att min egen inspiration liksom går på sparlåga sådana här dagar. 

TheInvisibleJackal

Tönnersa igen

Det är en strålande vacker aprildag. Enda smolket i bägaren är att jag, trots att jag är ledig och allt, har jag så förbaskat svårt att lämna dun och bolstrar i arla morgonstund när ljuset är som mest till sin fördel. Ack ja, vad är väl en morgontrött fotografs självömkan. 

Denna gång strövar jag behagligt i den alltmer begynnande vårvärmen och trivs. Jackan är uppknäppt och sinnet likaså. Jag finner mig snart betrakta trädens knotiga och vridna stammar med stort intresse. 

Även vid detta besök har jag med mig nodalskenan och ägnar mig lite panoramafotografering. De tre första bilderna i detta inlägg är resultatet av detta.

#2

#3

#4

De sista bilderna i inlägget är på träd som i mångt och mycket inte längre kanske är träd i gängse mening. De försöker dock på all sätt ändå hålla sig så resliga och upprätta som möjligt. Det är träd på väg in i en annan fas i sina liv. 

#5

#6

#7

TheInvisibleJackal

I tallarnas rike

Jag har kört lite söderut till en strandnära skog med lite knotiga tallar den dagen. Jag har åkt hit dels för att miljön tilltalar mig och dels för att testa en nodalskena jag köpt. En nodalskena använder man vid panoramafotografering. Den hjälper en att undvika parallaxfel. Den kräver dock att man tar reda var någonstans på skenans graderade skala man ska använda en specifik brännvid. Jag har har tagit reda var det är för brännviderna 24, 35, 50 och 70mm på mitt 24 - 70 objektiv.  hur man gör den här inställningen såg jag i kurs på moderskeppet, men det finns också flertal videor på Youtube som förklarar hur man ska gå till väga. Det är speciellt krångligt. Man behöver bara hitta eller skapa den rätta miljön för att kunna göra de här inställningarna-

Jag tänkte att det kunde vara ett intressant komplement att ha med sig fotoryggsäck. Precis som lite olika ND-filter och annat.

#2

Mindre guldvinge

Före jag börjar laborera med nodalskenan får jag syn på en mindre guldvinge som flyger runt bland ljungen som alltjämt blommar så smått. Då jag oftast har två kamerahus med mig tar jag fram huset med min 100-400 på och sätter mig och väntar tills guldvingen kommer förbi lite närmare. Det gör det vid ett tillfälle innan den bestämmer sig för att just den här ljungen nog inte har tillräckligt med nektar kvar och drar vidare bort bland tallarna. Vi fick en liten stund tillsammans. Vi sa inte mycket utan satt mest i ett tyst samförstånd över sakernas tillstånd.

#3

Jag prövar de olika brännvidderna i några panoraman. Som ni säkert förstår är ett stativ ett måste vid panoramafotografering. Man sätter kameran i vertikalläge för att därmed få så pixlar som möjligt att jobba med. En L-bracket är också bra att använda sig av. Sedan tar man en serie bilder som överlappar varandra med ca 1/3.

#4

Det är först efteråt när fogat samman de enskilda bilderna i exempelvis Lightroom som man först ser bilden man tog eller skapade. Det går inte att titta på kamerans display direkt efter för att se hur bilden blev. Och det är väl lite av tjusningen med panoramafotografering. Att man inte riktig vet. Det är också utmaningen. Hur komponerar man en bild man inte fullt ut vet hur den kommer att bli förrän man ser den sammanfogad i datorn? Jag vet inte. Nybörjare som jag är på området försöker jag göra kvalificerade uppskattningar. Det är annorlunda och det är spännande. 

Den sammanfogade bildfilen kan bli rejält stor. Med min Canon 5D4 kan filerna bli uppåt 100 MB eller mer. Jag kan tänka mig att med många av  dagens moderna kameror på mellan 45 och 61 megapixel blir filerna än större.

#5

Jag började tänka i panoramafotograferingsbanor för att jag ville fotografera träd och skog på det viset, men givetvis även andra motiv. Den här dynen ovan är också en panoramabild.

TheInvisibleJackal

Lång tid ingen syn

Tiden jag satte mig ner för att få ihop några bilder och skriva något till dem var inte igår. Har kamerorna under tiden stått på hyllan och samlat damm och blivit hyllvärmare? Nej, de har legat i ryggsäcken som de oftast gör och de har använts någorlunda flitigt i förhållande till rådande väderlek.  Således har jag inte saknat bilder till att kunna använda till inlägg. Ändå har jag inte kommit mig för att göra blogginlägg. Bilderna i det här inlägget är ifrån en solig marsdag i år när jag återigen besökte Tönnersa. 

#2

I höstas gick jag en Photoshopkurs på distans på halvfart under 17 veckor. Precis som många av er har jag en prenumeration på Lightroom. En prenumeration där PS ingår. Ända sedan jag började lära mig att redigera mina bilder i LR har PS funnits där som ett stort till synes otämjbart monster. Jag har klarat mig gott och väl med LR, men samtidigt har en tanke gnagt om en önskan att kunna implementera PS i mitt redigeringsarbete. Inte för att kunna stoppa in enhörningar och flygande grisar i mina bilder utan för att PS erbjuder en större möjlighet till att kunna göra lokala justeringar i en bild. Det är det jag vill åt.

#3

Varför detta? Svaret för mig är ganska enkelt. Ända sedan jag började fotografera har jag ansett att en bilds tillkomst beror på kameratekniskt handhavande, komposition och redigering. Därtill kommer så klart storheter som inspiration och kreativitet, men de lämnar jag därhän även om det är väl så viktiga för en bilds tillkomst. Rent av de viktigaste. Jag skulle också kunna lägga till motivation. Det är det fysiska hantverket i en bilds tillkomst jag intresserar mig för här. 

#4

Jag nöjer mig inte med att endast använda kamerans autoläge och sedan låta en ingenjör med hjälp av olika logaritmer bestämma hur min bild ska se ut. Det är som att spela schack där någon hela tiden talar om mitt nästa drag för mig. Jag vill lära mig att använda kamerans fulla potential så mycket jag kan. Jag strävar således att  bli bättre på det tekniska handhavandet av min kamera, på att komponera mina bilder, på att redigera mina bilder. Det är en ständigt process att försöka lära mig mer. Och just detta att det hela tiden finns något att lära sig oavsett om det kommer till handhavande, komposition eller redigering är något som för mig gör fotograferandet så givande.

#5

Efter PS-kursen kände jag mig inte längre skrämd av PS. Frågan var bara hur i hela friden ska implementera PS i mitt arbetsflöde när jag redigerar mina bilder och till vad och hur ska jag använda PS?

#6

Just detta har varit den stora stötestenen. Till vad och hur ska jag använda PS i mitt redigeringsarbete? Hur ska ett arbetsflöde som involverar såväl LR som PS se ut? PS är gigantiskt och möjligheterna är enorma. Trots 17 veckor på halvfart har jag bara skrapat lite på ytan av PS märker jag. Jag är förvisso inte längre skrämd av PS, men därtill att finna ett arbetsflöde som passar mig är en lång väg att vandra. Jag famlar mig alltjämt fram. Vissa av mina frågetecken har börjat bli uträtande. Många återstår dock. 

#7

Allt detta gör att jag inte längre redigerar mina bilder så snabbt som jag tidigare gjort. Jag är mer osäker på vad jag gör. Varje bild tar längre tid. Jag prövar olika vägar och letar efter ett för mig funktionellt arbetsflöde. Och därtill söka få fram en bild som är tilltalande för mig och som visar hur jag upplevde motivet vid fotograferingstillfället. Bitvis är det rätt frustrerande och många gånger har jag lämnat datorn och ägnat mig åt helt andra saker.

#8

Någonstans i fjärran anar jag dock att det finns ett ljus. En väg. Ett arbetsflöde. Som passar mig.

#9

Om man skulle beskriva en bilds tillkomst som en trebent pall. Där sittdynan utgörs av inspiration, kreativitet och motivation, de tre benen av kameratekniskt handhavande, komposition och redigering så racklar min pall betänkligt för mig och är inte en pall jag med trygghet sätter mig på för tillfället. 

#10

Det kommer därför att ta längre tid mellan mina inlägg, även om förvisso har bilder till några till inlägg i en nära framtid. Jag har inte lagt bloggande på hyllan. Det kommer bara inte bli lika omfångsrikt framöver.

#11

#12

#13

#14

Det finns en väg. Det gäller bara att finna den.

TheInvisibleJackal

Tönnersa

Jag har en ledig måndag emellanåt och den här novembermåndagen var en alltför fin dag för att sitta inne. Således tog jag min kamera och begav mig iväg till Tönnersa strand. Min fru och jag hade varit och promenerat på stranden på helgen. Det är full möjligt att gå hela vägen ner till Lagans mynning. Inget vi gjorde den här gången. Vi hade inte heller några kameror med oss utan var mest ute för att röra på oss och få lite bukt med några extrakilon som klättrat ombord under hösten.

#2

Vägen ner till själva stranden var ändrad och istället hade man gjort en ny stig. Den här stigen tangerade ett litet träskliknande område med en del istäckta små gölar eller pölar. Jag tyckte att det här området såg intressant ut och kände att jag ville återvände när tillfälle gavs.

#3

Således är jag tillbaka. Det första fotoäventyret på egen hand efter operationen och med ordinarie packning i fotoryggsäcken. Kände mig lite mer rörlig än senast i Skäralid, men märker att både kondis och styrka är en bit bort. Njuter ändå att vara ute i naturen utan att behöva ta hänsyn till tänka på tid eller annat. Tiden förvisso, för det var rackans vad solen gick ner tidigt. 

#4

#5

#6

TheInvisibleJackal