Sportfoto med fotografer från DN och Sydsvenskan

I helgen deltog jag i en sportfotoworkshop i Gävle i samband med junior-SM i friidrott. Jonas Lindkvist från DN och Lars Dareberg på Sydsvenskan ledde kursen. De har båda sportfoto som specialitet.

Jag har känt Jonas sedan 10 år tillbaka då jag gjorde ett reportage om honom som pressfotograf. Lars Dareberg är en nyare bekantskap, men hans blogg har jag följt en längre tid. Få fotografer bloggar lika intensivt som Lasse.

Jonas Lindkvist

Lars Dareberg

Kursen startade efter lunch på fredagen med teori. När kvällsljuset var som bäst åkte vi ut och fotograferade på Gunder Hägg Stadion.

Egentligen började kursen redan tidigare under sommaren med en hemläxa. Vi fick i uppgift att följa en idrottare på hemmaplan som skulle åka till junior-SM. Jag tog och fotograferade min sons tränare Axel.

Istället för att fotografera random idrottare så försökte jag följa Axel så mycket jag kunde. Det innebar att jag ägnade halva lördagen åt att åka till Sandviken och fotografera när han kastade diskus. Av säkerhetsskäl hölls diskustävlingen där på en nästan tom idrottsplats.

Jag tyckte att det var väl värt att lägga halva dagen på några diskuskast eftersom jag är intresserad av att jobba mer med sportreportage framöver. Det ger mig mer att berätta en hel historia och jag har mycket att utveckla när det gäller att göra reportage.

På lördagseftermiddagen blev det en del allmänt sportfotograferande med Jonas och Lasse som handledare. De sporrade mig att jobba med en fjärrstyrd kamera vilket jag bara gjort en gång tidigare. De gav också tips som att "nu har du säkrat den bilden, leta nu upp en ny vinkel" eller "glöm inte att äta och dricka".

Taget med Canon EOS-1D Mark IV med EF 16-35/2,8L II samt Pocket Wizard fjärrutlösare.

Jonas uppmanade mig att prova panorering. Jag borde jobbat hårdare med det och letat upp en bättre bakgrund.

Vinklar och bakgrunder var några av sakerna som Jonas och Lasse tog upp. Här tycker jag att jag lyckats bra med att få en ren bakgrund utan att den blir tråkig. Med ett ljusstarkt supertele kan man ibland få så utsuddad bakgrund att bilden blir lite platt. Jonas hade hade en lapp om halsen med en uppmaning till sig själv: "Böj på benen".

Kula och spjut bjöd på många sköna ansiktsuttryck

Längdhopp är inte heller så dumt.

Irene Ekelund behövde inte anstränga sig för att vinna 100 metersfinalen. Här i sina nya MAI-kläder.

På söndag fortsatte teoripassen, men jag skolkade lite för att följa Axel lite.

Vid bildgenomgången fick jag återkopplingen att jag hade för få miljö- och runt-om-bilder i mitt reportage. Men det går att jobba på ett reportage hur längre som helst och komplettera det man saknar. Jonas Lindkvist har kommit tillbaka till samma person uppåt 50 tillfällen.

Så här efter kursen dyker det upp många tankar i huvudet. Jag är sugen på att dra igång ett sportfotoreportage som jag lurat på längre. Utrustningen behöver finputsas med bättre fjärrkontroller och ett nytt bordsstativ som inte välter. Och så snurrar alla de små insikterna runt om i huvudet: Leta miljöer, variera vinklar, var mer lekfull, fånga känslan och så vidare.

Här är fler blogginlägg om kursen:
Lotta Gyllensten
Jan Bulér
Jonas Gustafsson
Claus Søndberg
Peter Werner
Simone Syversson
Jan Rönnlund
Andreas Sandström

800 mm för sportfoto

Alla gör vi impulsköp ibland. Mitt dyraste impulsköp är utan tvekan ett Canon EF 800/5,6L IS USM. I lördags fick det bekänna färg.

De flesta skulle nog kalla 800 mm för ett fågeltele, och det ligger mycket i det. Det brukar sägas bland fågelfotografer att man inte kan få för lång brännvidd. Fåglar kan som bekant vara rätt små och lättskrämda.

Varför köpte jag då ett 800:a? Jag håller ju inte på med fågelfoto. Nä, jag fotograferar istället politiker (jobb) och sport (hobby). Tidigare hade jag kombinationen 300/2,8 och 500/4. Jag tyckte ofta att jag tvingades släpa med mig båda. Idealet var Canons nya 400/2,8. För knappt ett år sedan hittade jag ett sådant begagnat på Mattssons Foto i Lund som såldes med moms. Objektivet hade tidigare tillhört en fotograf knuten till Expressen som bytte till den nya 200-400-zoomen.

Nu stod jag alltså med en kortare maxbrännvidd. Jag tänkte att det kan jag stå ut med i några år. Objektivet fungerar trots allt väldigt bra med telekonvertrar. Jag kunde ju komplettera med något längre med tiden. Plötsligt uppenbarade sig en möjlighet tidigare än jag vågat hoppas på. Sedan Canon 800/5,6L IS introducerades 2008 har det sålts två begagnade exemplar på Fotosidans köp/sälj-sida. Och inget av dem med moms. Så jag slog till när Goecker fick in en begagnad 800:a med moms.

Jag fegade ur lite när jag skulle fotografera världscup i storslalom i Åre. Med facit i hand skulle jag haft med 800:an. Det visade sig att fotochefen för tävlingen själv körde med 800 mm. Han hade köpt Nikons nya som kom för ett år sedan.

Martin Afors med Nikons nya 800/5,6

Förra året testade Martin Agfors Nikons nya 800/5,6. Jag hängde med honom till rugbyturneringen Stockholm Tens på Årstafältet. Då körde jag 500/4L IS med 1,4x telekonverter.När jag åkte till årets turnering visste jag alltså att det var bra med långa brännvidder för att få tajta bilder.

Okej, kanske lite väl tajt.

Här använde jag en 1D Mark IV vilket ger ett utsnitt motsvarande om 1000 mm för småbildsformatet (full frame).

Jag provade också att använda 1,4 gångers telekonverter med min 1D X. Det ger kombinationen 1120mm f/8. Jag för förvånad över hur bra autofokusen hängde med.

1120 mm f/8

1120 mm f/8

Rugby är en kul och tuff sport. Det uppstår dramatiska situationer titt som tätt.

Behöver man då så lång brännvidd för rugby. Nej om man nöjer sig med att fota när spelet är närmare där man sitter och i andra fall nöjer sig med mindre tajta utsnitt så fungerar 400 fint.

Canon EOS 1D Mark IV och EF 400/2,8L IS II USM

Om 800/5,6 fungerar till sportfoto och inte bara för fåglar, då borde det finnas fler användningsområden. Jadå. Man kan plåta öl till exempel:

Canon EOS 1D Mark IV och EF 800/5,6L IS USM

Varför fotografera Prideparaden?

Liksom tusentals andra fotograferade jag Prideparaden i Stockholm. Synen av alla kameror fick mig att undra över varför det är så populärt att fotografera Prideparaden?

En del är själva med i paraden och vill föreviga det.

Det vanligaste är nog att man gillar att titta på paraden och tar minnesbilder. Kanske visar man upp bilderna för vänner. Precis som med semesterbilder.

Mest sällsynt är att fotografera på uppdrag.

I prideparaden går många vackra människor och det är en del lättklätt. Det lockar alltid.

Vid startområdet vimlar det av hobbyfotografer, eller fotoentusiaster som en del kallar dem. Den vanligaste anledningen för dem (oss) att fota paraden är att få bra bilder. Prideparaden bjuder på dans, folk, färg och kändisar. Mycket som kan bli effektfullt på bild och som bryter av mot vardagsmotiven.

En grupp av hobbyfotograferna kallas gatufotografer. De brukar vara ute på stan och fota, särskilt när det händer något speciellt. Här syns Joel Brogmar och Kristina Andersson. Joel går gärna nära med lös blixt, precis som Bruce Gilden. Gatufotografen jagar ofta lite udda bilder med knorr, eller personligheter som sticker ut.

Detta är naturligtvis en förenklad generalisering. Och givetvis har jag reflekterat över varför jag själv åkte in till paraden ännu en gång.

Jag tillhör kategorin gatufotografer och det är svårt att hålla sig hemma när det händer något ovanligt på stan. Prideparaden ger en del möjligheter till kul och spektakulära bilder. Samtidigt är det lätt att det blir teaterbilder. När paraden rullar är det en föreställning som drar igång. Det som intresserar mig är mer personerna bakom, och chansen att komma bakom masken är bäst när de håller på att förbereda sig.

Många gillar att ta bilder på när paraddeltagarna poserar. Det gör att många ler in i kameran och vinkar så fort jag höjer kameran. I det här fallet han jag med två exponeringar innan jag blev upptäckt:

Titta en kamera att kolla in i!:

Men även jag ber att få fotografera folk ibland:

Vissa motiv får man jaga. Den här mannen sprang in i en korridor för att kunna snacka ostört i telefon:

När paraden drog igång drog jag hemåt och upptäckte denna sköna fotograf. Antagligen tillhör han kategorin hobbyfotografer eftersom han har en rätt udda kamera, en Ricoh GXR.

På väg hem fick jag den bästa bilden:

Fotograferade du Prideparaden? Vilka bilder var du ute efter?

Året var 2004 - och jag blev digital

En fantastisk funktion som kameran har är förmågan att agera tidsmaskin. Just nu har mina bilder tagit mig till året 2004.

I skrivande stund sitter jag och för över råfiler från DVD till hårddiskar. Det är bilder från åren 2003 till 2006. Jag uppskattar det till 500 DVD:er ... Men då är hälften kopior. Kvar blir cirka 250 skivor som tar 10 minuter vardera att överföra.

Det går segt att föra över filerna med dagens mått mätt, men det ger mig tid att titta igenom vad jag fotograferat. De flesta bra bilder är sedan länge konverterade till tiff eller jpeg, men det finns en del intressanta bilder som jag missat. Men framförallt är det här en tidsresa.

Ett fynd. Ett porträtt av min kompis Håkan. Taget med Canon EF 135/2 och dåtidens lågpriskamera Canon EOS 300D. Den kostade bara 12 tusen ...

Det kan låta mycket med 250 DVD:er á 4,7 GB. Ändå har jag inte tillgång till merparten av mina råfiler. Under den här perioden var jag anställd som pressfotograf och råfilerna finns (förhoppningsvis på tidningen). När jag slutade 2006 brände jag ut de bästa bilderna på några DVD:er. Tyvärr saknar jag just de skivorna. Förhoppningsvis ska jag hitta dem nu.

2004 var året då jag blev helt digital. När jag började på tidningen 2003 hade de köpt en Canon D60 som gick använda upp till ISO 800, men som framförallt var hopplöst långsam på att lagra bilderna. Buffertminnet rymde 9 råfiler. Det tog 45 sekunder att tömma minnet, gjorde man något annat avbröts skrivningen. Därför använde jag även mina egna två Canon EOS-1V HS som var allt annat än långsamma med en maxhastighet på 10 bilder per sekund. Det var också de analoga kamerorna som åkte fram i svagt ljus. Filmen kunde ju pressas till motsvarande ISO 3200. Tvärt om emot idag då det är digitalkamerorna som är snabbast och ljuskänsligast.

Författarporträtt, Manne Forssberg. Mitt sista uppdrag som gjordes på film.

Den 2 juni 2004 steg jag in på Kameradoktorn i Stockholm och hämtade ut en helt ny Canon EOS-1D Mark II. Det var den första sändningen som kom till Sverige, förutom en tidigare leverans till några utvalda pressfotografer som var ackrediterade till OS.

1D Mark II kändes nästan helt kompromisslös. Förutom att sensorn var lite mindre än ett småbildsnegativ och att det inte gick att skruva av motorn så kunde kameran allt som EOS-1V HS kunde, och mycket mer. Nu fanns det ingen större anledning att fota film mer.

Det var först 2011 som jag kom tillbaka till det analoga livet och skaffade en Leica M6.

Tillbaka till 2004. Ett ögonblick på väg till jobbet den 12 oktober 2004:

När väl råfilerna är inne på hårddisken går det snabbt att kolla igenom alla exponeringar. Och fastnar jag för en bild så tar det någon minut att fixa till den i råkonverteringsprogrammet. Att skanna negativ är en betydligt långsammare process = mindre chans att det blir av.

Fotosidan fyllde tre år 2004. Många fotointresserade hittade varandra genom sajten. I Stockholm bildades "Mosebacke Fotografiska Sällskap" av ett löst sammansättning Fotosidan-medlemmar. Vi träffades på någon restaurang i stan, men alla fotograferade med blixt - så ibland var vi inte välkomna tillbaka.

Anders Wånellanvänder en Nikon-blixt till sin Canon Powershot G2. I bakgrunden fotograferar Christel Eldrim. Anders är medlem nr 42 på Fotosidan. Något år efter att bilden togs blev vi kollegor på tidningen Kamera & Bild.

Digitaltekniken var färskt 2004 och det blev mycket att lära sig. Christel Eldrim försöker förstå sin Nikon D100. ;)

Jag hittade några uppdragsbilder på skivorna. Antagligen för att de är tagna på resa och jag tömde minneskorten hemma. Här är ett porträtt från Sjöviks folkhögskola som inte kom länge än till min hårddisk.

Min anställning som pressfotograf var bara på deltid så jag frilansade även en del. Här är fem statsministrar, tagna på uppdrag åt Nordiska ministerrådet. Det var en revolution att kunna skicka ut bilderna till pressen några minuter efter att de var tagna.

Jag började också frilansa som kameratestare åt tidningen Allt om Digitalfoto. 2004 Året efter anställdes jag på deltid och tidningen bytte namn till Kamera & Bild.

Så till slut, bilden ni väntat på. ;)  Fröderberg anno 2004:

Vad fotograferade du 2004?

Vi skulle ju bara ta en kopp ...

Visst är det skönt med semester. När dagarna är löst planerade och man kan göra vad man har lust med. Som att fota folk på stan.

Igår åkte jag in till stan för att äta lunch med  Joakim K E Johansson som är tillfälligt uppe från Karlskrona. Jag blev som vanligt kaffesugen efter maten, så vi gav oss ut på stan för att hitta ett bra kaffeställe. Det blev en lång promenad på sex timmar och några hundra exponeringar.

Jämfört med många större städer är Stockholms stadsmiljö välordnad och blek i färgerna. Ett bygge kan tillföra lite röra och därmed ge nya bildmöjligheter.

När man tittar på en fotografs bilder så kan man ibland se mönster. Det kan vara tillfälligheter, men det kan också visa på vad som intresserar just den fotografen. En del har många bilder på folk som bär saker på stan. Jag ser ofta olika färgsamband, och personer i reflexvästar hamnar ofta i mina bilder. Jag tror att det mer beror på ett intresse för färg och form än en svaghet för just reflexvästar.

Stockholm kan vara rätt öde på sommaren, med undantag för turistfällorna. Det var betydligt mer folk i stan igår än jag hade förväntat. Och stämningen var kontinental. Förklaringen är antagligen att vädret var varmt, men inte var helt pålitligt.

Vilken bild tycker du blev bäst?