Skön bilfotograf

Han lever som han lär.

Därför fotograferar alla Prideparaden

Alla fotografer vill ta unika bilder. Vara ensam om sina motiv, och sätta pangbilden som andra bara drömt om. Ändå dyker det upp fotografer likt flugor på Prideparaden i Stockholm.

Jag var (givetvis) på Prideparaden i år och mötte (givetvis) DN-bloggaren Lars Epstein. Jag frågade honom varför alla fotografer är där.
– Man kan inte låta bli, blev det enkla, men självklara, svaret.

Och visst är det så. På Pride samlas alla typer av fotografer, från kompaktkameraägaren till före detta DN-fotografer. Från Fotosidan-medlemar till den förste professorn i bildjournalistik John Kimmich.

Jag fotograferar inte Prideparaden varje år. Det händer mer i Sverige. Förra året ägde världens största scoutläger med 40.000 scouter rum i Skåne. Då var jag där och gjorde en bok om lägret.

Dagen före Prideparaden övervägde jag att åka på Hillclimb i Botkyrka istället, men jag bedömde att Prideparaden var mer oförutsägbart (även om Pridebilder också brukar vara rätt så förutsägbara).

Det finns olika sätt att fotografer på Prideparaden. Här är några exempel:

1. Minnesbilder
Många fotograferar för att registrera vad de ser, eftersom de gillar vad de ser. Då finns det ett personligt innehållsvärde i bilden. Förutom fototeknik och komposition tillför inte fotografen så mycket mer än att välja ut sina motiv. Den bilintresserade fotograferar raggarbilar under en cruising på det här viset med stor behållning.

Eller så ska bilderna visas upp för dem som inte var där. Eller för att man helt enkelt rycks med i euroforin och därför fotograferar på. I det sista fallet riskerar fotografen att bli besviken på sina bilder i efterhand när stämningen är borta.

2. Socialt fotograferande
Fotografering kan vara social grej där bildresultatet egentligen är sekundärt. Det är kul att rasta den nya kameran/objektivet och vara tillsammans med likasinnade. Evenemanget blir skäl att samlas just då och bjuder på något att rikta kameran mot. Antagligen skulle många ta bättre bilder helt på egen hand eftersom det ökar rörligheten och koncentrationen, men det är ju inte lika kul.

Jag skulle varit på cruising på Sveavägen efter Prideparaden tillsammans med andra fotografer, men tyvärr sa min ännu inte helt friska kropp ifrån. På paraden ville jag fotografera helt själv.

(Mamiya 645 med ringfunktion för socialt fotograferande)

3. Trofé-bilder
Den erfarne fotografen har utvecklat en förmåga att ta bilder som sticker ut från mängden. Hen har ett utvecklat seende som känner igen en bra bild och en slipad teknik som gör att chansen inte går om intet. Belöningen kommer när bilderna visas upp i bloggar, i fototävlingar eller på Fotosidan.

Detta är den typisk hobbyfotografering (utan att mena något nedlåtande med det). Även yrkesfotografer ägnar sig åt hobbyfotografering när de fotar utan uppdrag.

(Chimpa bara för att kolla att tekniken fungerar. Kolla på bilder kan du göra när du kommer hem).

Det finns en glädje i den här typen av fotografering som man inte ska förringa. Det är  fotografering som sker helt på fotografens egna villkor. Du fotograferar bara det du själv har intresse för. Det finns ofta en romantisk bild av yrkesmässig fotografering, men det är faktiskt sällan det är lika kul att fotografera när någon annan ska bestämma vad som ska fotograferas.

Precis som hos andra hobbies är det givande när skickligheten ökar. Fotografering är en form av hantverk – och att utföra ett hantverk väl är en glädje. I det här ligger en del av min drivkraft. Jag gillar att vara en skicklig hantverkare.

4. Eget projekt.
Jag är lite nyfiken på vad fotoprofessorn Kimmich gjorde på paraden. Utförde han ett projekt eller ströfotograferade han mest på kul? En av mina bloggläsare (kommer tyvärr inte ihåg namnet) var i vilket fall ambitiös nog att rycka loss från publiken och från pridetåget och ställa upp dem mot en vägg. Imponerande.

Vad gjorde jag då på Pride?
– En blandning av nummer 2, 3 och 4 blir svaret.
2. Jag hade varit instängd en vecka med min penicillin-burk framför TV:n och ville rasta mig och kamerorna.
3. Det är helt för mig egen skull jag fotograferar. Jag är rätt bra på den här typen av fotografering (hantverksglädje) och får till en del bilder som jag tycker är värda att visa upp (troféer).
4. Sedan en längre tid har jag fotograferat svenska folkfester likt Pride och Kiviks marknad. Det är ett projekt som jag kanske går i land med någon dag. Gatufoto i Stockholm är också ett linje i mitt fotograferande som kan räknas som ett projekt.

Det har bloggats en del på Fotosidan och andra ställen om syftet med att fotografera. Den frågan måste komma upp lite då och då om man ska utvecklas. Jag tenderar ofta att svara som Lars Epstein.
– För att jag inte kan låta bli.

Nu ska jag försöka att inte låta alltför högtravande när jag berättar om hur jag tänker när jag fotograferar på Prideparaden. Var och en finner sin väg. Detta är min väg:

Det går att se Prideparaden som vilken kul karneval som helst. Jag är inte så intresserad av själva paraden. Jag är mer intresserad av människorna som går i paraden och dem som tittar på paraden. Jag har stor respekt för dem som går med. Alla som går med vill säga något eller leva ut något. Det ter sig ofta kul på ytan, men jag är mer intresserad av personen bakom.

Det är lättare för mig att möta människorna i paraden i gränssnittet som uppstår när paraden formeras eller upplöses. Tidigare år har jag varit mer från före start till efter målgång och gått hela sträckan. I år var jag inte frisk nog.

Pride är inte bara spex. Det finns dödligt allvar bakom. Som journalist måste man avgöra hur historien bäst berättas. Ibland är det bättre att skriva en artikel om saken (exempel ovan). Det blir bara fjuttigt bildmässigt. Ibland säger en bild mer:

Jag försöker hitta ögonblick som uppstår som berättar något om personerna eller saken. Här är ett försök att fånga när vardagsmannen får leva ut som kvinna. Bilden föregicks av att den äldre mannen poserade villigt. De flesta fotografer är ute efter poserande personer så antingen får jag vara blixtsnabb eller dröja mig kvar.

Stolta föräldrar.

För omkring 20 år sedan åkte två av Sveriges främsta dokumentärfotografer, Anders Petersen och Ralph Nykvist, ner till Venedig för att fotografera karnevalen där. Deras bok "Karnevalen i Venedig" är en självklar inspiration för mig. De försökte hitta in bakom maskerna. Bakom maskerna finns allvaret, men också den sanna glädjen. Det är naturligtvis med stor glädje som många deltar i Prideparaden.

Man behöver inte se glad ut för att vara det. Gay betyder väl glad, förresten?

Glädjen i spontana möten som uppstår. Som när man får prova på arabisk dans i ekipaget före.

Det uppstår många situationer framför kameran. Det är bara att knäppa på.

Det går inte att tänka för mycket på varför man fotograferar när man är mitt uppe i det som sker. Då gäller det  att bara reagera med avtryckarfingret. Analysera kan man göra hemma.

Även om man bestämt sig för att vara duktig fotograf och bara ta naturliga ögonblicksbilder så får man leva med i det som händer. Många poserar. Det är deras parad och många vill bli sedda=fotograferade. Det finns något fint i att de blir sedda som de vill bli sedda den här dagen.

(Alla bildarkiv översållas med bilder på folk som är glada och skriker rakt in i kameran. Så det blir bara en sån bild)

Till sist. En bra (press)fotograf har ögon i nacken. Överallt kan det hända saker. För mig är publiken lika intressant som själva paraden.

Allra sist. Hur svårt är det att hålla koll på sin egen skit?

Renhållarna måste ju också få tid att kolla på paraden! :)

Hur blev dina bilder från Prideparaden?

Idag var Iphone den bästa kameran

Idag fick Canon EOS-1D X, 5D Mark III, 1D Mark IV och Fujifilm X-Pro1 ligga kvar på köksbordet. Sonen tvingades inne av regnet och blev naturligtvis tjurig. Barn är inte gjorda för att sitta inne och titta på Formel 1 med farfar.

När solen väl var framme fick jag tjata för att få ut sonen. I det känsliga läget kändes det inte rätt att ta med en stor kamera ut. Ner med min Iphone i fickan ut med en nypumpad fotboll under armen. Väl ute vändes humöret på en halv minut. Jag fick rätt.

Bildbehandlingen står Instagram för. Jag tycker för att det är kul att snabbt kunna fixa till bilder och publicera ut via sociala medier genom Instagram eller liknande tjänster. Det kan tyckas märkligt att en professionell fotograf som jag tycker så, men det är jag inte ensam om.

Jag tror att direktheten och enkelheten stimulerar kreativiteten. Fotografer har sedan 1970-talet använt Polaroid som också ger snabba bilder med bristande bildkvalitet. Mest känd är kanske Andy Warhol. Man kan också dra liknelser till Walter Hirsch som tog spontana bilder med en enkel Canon Dial. Hans midsommarbilder från 1967 gav upphov till en enorm debatt där bildkvalitet ställdes mot spontanitet och känsla.

Här är en bildjournalist som använder Hipstamatic. I Sverige har vi bland annat Knut Koivisto och Eva-Teréz Gölin. Båda har gett ut bilder med mobilbilder.

Senare på kvällen blev det utflykt till Dalby Stenbrott. Då fick de stora kamerorna åka med. Mer om det i nästa blogginlägg.

Autofokustest med Canon EOS-1D X

Hur plågar man kamerans autofokus bäst? Med sport eller lekande barn?

SM-finalen i Amerikansk fotboll visade sig vara en baggis för Canon EOS-1D X. Annat var det när jag skulle försöka fotografera när min son och hans kusiner skulle gunga på en lekplats i Lund. Snabba rörelser nära närgränsen ställer stora krav på såväl autofokus som objektiv. Jag använde det nya EF 70-200/2,8L IS II USM som anses ha snabb autofokus – det blev ändå många oskarpa bilder.

Barn lite svåra att regissera så jag hade inte möjlighet att experimentera med olika autofokusinställningar. Det finns alternativa lägen som snabbar upp bytet av autofokuspunkt. Här finns videor med olika tips på kamerainställningar. Filmerna kan man spela upp direkt i kameran. För att få en bättre bild av autofokusens kapacitet ska min kollega Martin Agfors ordna ett test som är svårt och repeterbart.

Eftersom årets sommarväder kom vädertåligheten hos kamerahuset och Tamron-zoomen (24-70/2,8 VC) väl till pass. Såväl på Sjöbo marknad som på Swedbank Stadion i Malmö där MFF mötte West Bromwich Albion.

Bilden ljuger lite. Jag använder inte två 70-200:or. Jakob Svensson/Nollkoll tog bilden med min 5D och la dit sin istället.

I bakgrunden sitter Ingemar D Kristiansen från Sydsvenskan. Han har varit med länge sedan 70-talet och kallas därför Kungen. Före matchen berättade han om hur det var att soppa film på toaletten på arenan, torka med fön och sedan sända med en stor bökig Hasselbladssändare. Senare kom lilla Nikon Coolscan 1000 och gjorde livet lättare.

Matchen var lite avslagen och läktarna gapade nästan helt tomma. Några situationer uppstod trots allt. Malmö gjorde matchens enda mål i första halvlek.

Segerskottet blev lite för tajt med 500:an.Egentligen är en zoom mer idealiskt för många sporter där utövarna hela tiden rör sig i djupled.

Även om jag kanske inte hittat de bästa autofokusinställningarna så kan jag ändå konstatera att jag får fler skarpa bilder "keepers" än med 1D Mark IV.

Bilderna är redigerade på en dåligt kalibrerad skärm.

Canon EOS-1D X och Nikon D4 testade sida vid sida

Till nummer 2/2012 av Proffsfoto testar vi bland annat Canon EOS-1D X och Nikon D4. För att se vad kamerorna går för har vi tagit testbilder i IDG:s studio, men det räcker naturligtvis inte långt. Martin Agfors och jag åkte till SM-finalen i Amerikansk fotboll som hölls idag på Studenternas IP i Uppsala för att se hur kamerorna presterar i verkligheten.

Canon EOS-1D X lyckades ta en serie på 30 bilder av den här killen där var och en är knivskarp. Det är tveksamt om föregångaren Mark IV skulle lyckas med det. (500 mm, 1/2000 sek,  f/4,  ISO 400)

Martin har god erfarenhet av sportfoto med Nikon D3 och D3s. Jag har fotograferat en hel del sport med Canon EOS-1D Mark IV, men även med Nikon D3s. Dagens tävling är bara starten på ett test där vi ska försöka lära känna kamerorna autofokus. Martin kommer att fotografera mer repetitiva sporter där det år att utvärdera olika inställningar hos autofokusen. Det blir inte löpning – det är för lätt för kamerorna.

Autofokusen i Nikon D4 är lik den i D3 och D3s men presterar bättre. Nu går det att fokusera med objektivkombinationer som har ljusstyrka f/8. Martin rapporterar att han upplever att autofokusen också klarar av sätta skärpan snabbare på den första bilden i en serie. (initialfokus).

(Nikon D4, 420 mm, f/4,5, 1/3200 sek, ISO 800)

För Martin som oftast fotograferar med 2 st Nikon D3 innebar D4-fotograferingen ett angenämt problem:
– Nu har jag så stor buffert, i praktiken obegränsad, att jag måste komma ihåg att jag inte behöver släppa upp avtryckaren lika snabbt som vanligt.
Martin uppskattar även det bättre greppet och en mängd små förbättringar.

(Nikon D4, 420 mm, 1/2000 sek, f/5,0, ISO 1600)

Eftersom jag och Martin stod bredvid varandra med liknande utrustning blev flera av bilderna ganska lika.

(Canon EOS-1D X, 500 mm, f/4, 1/2000 sek, ISO 1600)

Som synes har har vi inte synkat våra exponerings- och framkallningsinställningar. Det kan vi göra, men i det här fallet handlar det mer om att hitta styrkor och svagheter i autofokusen.

Fler "tvillingar":

(Nikon D4, 420 mm, 1/1250 sek, f/5, ISO 1600, beskuren)

(Canon EOS-1D X, 500 mm, 1/2000 sek, f/4, ISO 1000, beskuren)

(Nikon D4, 420 mm, 1/1600 sek, f/5, ISO 1600)

(Canon EOS-1D X, 500 mm, 1/2000 sek, f/4, ISO 1250)

EOS-1D X är omgjord på alla punkter jämfört 1D Mark IV. Listan över förbättringar är lång. Alla förbättringar har gjort att 1D X känns rätt lik Nikon D4 även om själva hanteringen är lik Mark IV.

De två viktigaste förbättringarna rör bildkvalitet och autofokus. 1D X har samma autofokusmodul som 5D Mark III och skillnaderna är små. Med hjälp av den färgkänsliga ljusmätaren kan 1D X följa ett motivs rörelser över bilden och automatiskt byta autofokuspunkt (motsvarar Nikons 3D-fokus). Jag provade den här funktionen idag. Med 1D X blev möjligt att följa ett motiv med en bättre komposition eftersom man inte längre är låst av att hålla sig till en vald autofokuspunkt. Jag tycker att den här funktionen ger bättre kontroll över hur bilden blir i slutändan. Det blir också fler skarpa bilder.

Autofokusen i EOS-1D Mark IV är inte dålig i normalt ljus, men 1D X är ändå en klass bättre. Den snabbheten och säkerheten som upplevde i 5D Mark III finns även i 1D X trots att spegeln fladdrar dubbelt så mycket.

Martin och jag har mycket testande kvar att göra. Amerikansk fotboll visade sig vara en (för) enkel match för de här två kamerorna. :)

Lite fler av mina bilder från matchen.

(Canon EOS-1D Mark IV, 70-200/2,8L IS II USM)

(Canon EOS-1D Mark IV, 70-200/2,8L IS II USM)

(Canon EOS 5D Mark III, Tamron 24-70/2,8)

Hur fick det då i matchen? Jo, Carlstad Crusaders vann med 24–0 mot Tyresö.