Jippi - jobbhelg!

Har man världens roligast jobb så spelar det ingen roll att man får jobba på helgen. Både i lördags och söndags fick jag göra korta fotojobb åt mina största uppdragsgivare med kort varsel.

Min son fick hänga med på både jobben, men det verkade inte han heller ha något emot. På det första uppdraget skulle jag fotografera tre personer som medverkar i en informationsfilm som min uppdragsgivare Reumatikerförbundet håller på att spela in. Sonen mutades med glass av förbundets informatör och lekte med fordralen till mina Lastolite-skärmar.

När Yfo sålde ut för några år sedan köpte jag ett gäng Lastolite-skärmar billigt, bland annat en stor vit diffusionsskärm. Min tanke var att använda den skärmen för att fotografera porträtt (främst bröllop) där modellen skuggas av skärmen. Då får man ett snyggt softbox-liknande ljus. Dessutom kan man få man en ljus och skir bakgrund som kan passa till bröllop eftersom man exponerar efter ljuset under skärmen.

Jag har inte haft tillfälle att testa den här tekniken tidigare, men i lördags tyckte jag det var en bra lösning eftersom solljuset var stenhårt. Jag tycker att ljuset på modellerna blev snyggt, men jag hade hellre haft en jämnare bakgrund. Men så är ofta livet som yrkesfotograf, man får underordna sig yttre förutsättningar. I det här fallet hade vi bara några minuters lucka att fotografera mellan lunch och filmning. Och att hitta en hyfsat tom plats i Humlegården var inte heller lätt.

Söndagens uppdrag besvärade inte sonen denna gång heller. Vi tog reklambilder åt en butikskedja i trädgården hos en kompis samtidigt som sonen hoppade studsmatta och lekte med min kompis barn. Den här gången spände jag upp diffusionsskärmen i reglarna på altantaket och slog min blixt igenom.

Hur tänkte ni nu Panasonic?

Idag presenterades nya Panasonic GF3 som jag har haft möjlighet att prova under några timmar förra veckan. Efter jag provat kameran fick jag en CD med bilder och teknisk info så att jag i lugn och ro skulle kunna förbereda dagens nyhetsartikel.

När jag kollade på produktbilderna i Bridge syntes exifdata i en flik. Det visade sig att visade sig att en del av bilderna var tagna med den 6 år gamla 12-megapixelkameran Canon Eos 5D. Ingen dålig kamera i och för sig. Jag har själv en sliten som backup. Men Panasonic har ju sin GH2 med en 16 megapixel-sensor. Hade inte fotografen kunnat använda den?

Produktbilderna från kameratillverkarna brukar vara väldigt välgjorda, och det är också de rena produktbilderna på GF3. Men utomhusbilderna med modell är faktiskt lite slarvigt tagna med ett upplättningsljus som ger en hård markerad skugga.

Så Panasonic, hur tänkte ni?

Bildreportaget alla borde göra

Idag gjorde jag ett av de viktigaste bildreportagen i mitt och min sons liv. Jag följde med honom till förskolan och fotograferade på hans avdelning.

På 80-talet läste jag i Aktuell Fotografi om en fotograf som fotograferade på sin sons daghem. Det resulterade i till slut i flera foto- och barnböcker. Thomas Bergman tror jag att han hette.

Ända sedan min son föddes har jag haft Bergmans svartvita barnbilder i bakhuvudet och tänkt att jag ska fotografera på sonens förskola någon dag. Till hösten börjar min son i "nollan" och snart skingras barngruppen på förskolan för att kanske aldrig träffas igen.

Pedagogerna på förskolan blev eld och lågor när jag berättade om min tanke. De informerade föräldrarna som också blev glada.

Att hänga med i barnens tempo i dagens 29-gradiga värme var inte lätt och jag fotograferade bara utomhus under en intensiv timme före lunch. Jag fortsatte fotografera under lunchen och en timme efteråt när barnen lekte inomhus. Jag var  noga med att ha ordentligt med alla barn innan jag slutade fotografera.

Nu har jag närmare tusen exponeringar att gå igenom. Alla barn och pedagoger ska få CD med bilder som minnen från deras år tillsammans på förskolan.

Oundvikligt
I veckan inträffade det oundvikliga. Jag fyllde år. Min pappa som är entusiastisk hobbyfotograf och en praktiskt herre gav mig några färgfilter att använda med svartvit film. Jag tror att han är lite glad att jag äntligen börjat skaffat mig en Leica M-kamera. Annars brukar jag få hylsnyckelsatser och liknande praktiska prylar.

När ISO 51.200 knappt räcker till

Extremt höga ISO kan tyckas onödigt och oanvändbart, men i helgen räckte ISO 51.200 knappt till under ett fotouppdrag.

I helgen gjorde jag en rejäl fototurné. Det började i fredags med att ta lediga bilder av två affärsmän till en webbplats. Sedan direkt vidare till Danderyds skjukhus där jag hade en intensiv fotografering för Reumatikerförbundet.

Trots att vi höll oss på och intill sjukhuset var uppdraget att ta bilder på aktiva motionerande medlemmar i olika situationer. Vi arrangerade stavgång, promenader, lek med barn på gräsmattan och träning på sjukhusets gym. Efter tre och en halv timmes svettig fotografering och 1700 exponeringar var vi klara precis när regnet kom.

Att ta bilder till olika organisationers bildbank har blivit en nisch för mig. Oftast åker jag på arrangemang och tar bilder, men det kan också vara uppstyrda fotograferingar som i detta fall.

Från Danderyd drog jag vidare till Skövde och Räddningsverkets gamla övningsområde där Svenska Brukshundsklubben utförde slutprov för räddningshundar som ska tjänstgöra i statens tjänst vid internationella katastrofer.

Här skulle jag följa proven och ta ögonblicks- och stämningsbilder som kan användas i informationsarbetet. Klockan 22.30 drog nattens övning igång och i takt med att klockan gick fick jag skruva upp ISO:t. På dagstid använder jag oftast zoomar vid reportagefotografering, men på kvällarna byter jag om till ljusstarkare gluggar. 24/1,4 - 35/1,4 och 85/1,2.

Trots att jag använde dessa ljusstarka objektiv på största bländaren krävdes väldigt höga ISO-tal. Ljuset var så svagt att autofokusen blev helt opålitlig. Jag satte en 24/1,4 på min Canon Eos 1D Mark IV och monterade på blixtsändaren ST-E2, inte för att blixtra utan för att den har belysning som hjälper autofokusen. 85:an satte jag på min 5D Mark II och använde skärmsökaren för att ställa in skärpan. Det går bättre än att använda autofokusen eller den optiska sökaren eftersom man kan zooma in till 10 gångers förstoring och se att skärpan hamnar exakt rätt. Nu rörde sig motiven och tiderna var lång så det blev ändå rätt många bilder som får åka i papperskorgen.

Till slut gick tvingades jag fotografera med ISO 51.200. 1/15 sekund och bländare 1,4. Bilderna blir naturligtvis väldigt brusiga. En av funktionärerna är gammal reklamman och han förstod precis när jag liknade resultatet med hårt pressad Ektachrome High Speed på 70-talet. Den filmen dög till reklam för öl då eftersom grynigheten förstärkte känslan, och nog ska känslan framgå även i mina bilder. Skärpa är inte allt och alternativet var att det inte skulle bli några bilder alls.

Normalt brukar jag hålla mig till max ISO 6400 och hellre ändra tid eller bländare. I det här fallet hade en Nikon D3s givit lite bättre resultat, förutsatt att jag haft motsvarande objektiv och kunnat lösa fokuseringsproblemet.

Framtida kameragenerationer kommer säkert ha ännu bättre ISO-prestanda och gå att ställa in på ISO en miljon (drygt 3 steg mer än idag). Det ser jag fram emot – även om jag ytterst sällan kommer att ha nytta av det.

– – – –

På söndagen passade jag på att åka förbi Flottiljens dag på F7 i Såtenäs. Det kan uppstå roliga situationer när ska civila ska prova och titta på militärens prylar. Se här.

Några pangbilder blev det inte. Men någon hyfsad.

Väl hemma i Stockholm hade jag träningsvärk, tennisarmbåge och 4400 bilder (104 GB) på minneskorten.

Kommer jag någonsin få se mina bilder igen?

Vart fjärde år är det karneval i Lund och då brukar jag åka ner och fotografera. För ett år sedan var det dags igen och jag koncentrerade mig på att dokumentera cirkusen. Tyvärr kommer jag nog inte få se de bilderna igen.

Bilden ovan är en av de sex bilder som jag räddat. Resten är borta. Bilden ovan har jag tyvärr inte större än 640 pixlars bredd. Hade jag inte lagt ut bilden på internet hade jag inte ens haft det.

Det här borde inte ha fått hända. Tyvärr är jag nog inte ensam om att ha en bristfällig backup-lösning. Senast igår pratade jag med en yrkesfotograf som inte visste hur han skulle få till en bra backuplösning.

Jag trodde att min Lacieserver med fyra hårddiskar skulle vara säker efterom en hårddisk kan gå sönder utan att någon data går förlorad. Men det gäller ju att själva servern håller också. Det gjorde den inte.

Eftersom hårddiskarna ändå var intakta fick jag söka upp en kompis med samma sorts server. Jag hade inte råd med en ny och köpte istället en lite billigare lösning, en "speglad" enhet med dubbla hårddiskar med identiskt innehåll. Fördelen med den är att man kan ta ut diskarna och stoppa i en annan enhet eller direkt i en dator.

Men en speglad hårddisk kan ändå drabbas av problem. Men kan råka radera filer och då försvinner de på båda diskarna. Det går att rädda filerna om man inte skriver över med nya filer.

Filsystemet på disken kan också bli korrupt och det hände givetvis mig. Jag skaffade en programvara som ska kunna läsa ut filer från en korrupt hårddisk och det lyckades också till en viss del. Filnamnen och filstrukturen är borta, men tack och lov fanns metadatan (IPTC) som jag skrivit in i filerna kvar.

Bildfilerna hamnade i mappar om tusen bilder i varje. För att få någon ordning på bilderna så importerade jag in de 71.000 bilderna i Lightroom. Det gick att sortera kronologiskt och efter metadata, men en del bilder saknades eller var skadade. De redigerade bildfilerna var som regel skadade men råfilerna fanns kvar, utom bilderna från karnevalen.

Jag har lite då och då suttit och gjort om förra vårens och  sommarens bilder men tyvärr kommer jag nog inte få återse bilderna från Lundakarnevalen.

Så hur ska man då göra backup? Det finns många tekniska lösningar men en vanlig princip är: Tre diskar fördelade på två platser.

Det innebär att man hemma har bilderna på två separerade enheter som är synkade, men inte speglade. Den ena kan i sig vara speglad, men backupdisken bör släpa efter lite så att man enkelt kan rädda en ofrivillig radering.

Om backupen görs en gång om dagen förlorar man aldrig mer än en dags arbete. Se till att vänta mer än en dag innan du formaterar ditt minneskort om du aldrig vill förlora en råfil.

Jag tycker inte råfilerna behöver mer skydd än så här. De "fixade" bilderna behöver däremot även lagras på ett tredje ställe som är på en annan fysisk plats så att man skyddar sig mot brand och stöld.

Det räcker med att dessa bilder är i jpeg med låg komprimering eftersom bilderna inte ska bildbehandlas mer. Det finns många som erbjuder lagringsutrymme på webben, men det finns vissa som även erbjuder nyttiga funktioner.

En sådan tjänst är Fotosidans systertjänst Imagedesk där bilderna inte bara ligger säkert lagrade utan även är sökbara. Då har man plötsligt sitt bildarkiv lättillgängligt och sökbart på nätet om man snabbt behöver en bild. Och man kan låta kunder gå in och söka i vissa mappar.

I Photoshop kan du skapa ett makro som automatiskt sparar en jpeg-version av din färdiga bild i en separat mapp. Sedan kan ett synkprogram se till att bilderna som hamnar i mappen automatiskt läggs upp på din lagringsplats på nätet.

Hur länge håller hårddiskarna?

Tänk inte så. Digitala filer ska flyttas över till modernare lagringslösningar med jämna mellanrum. Riksarkivet flyttar kontinuerligt data från äldre diskar till nyare. Mellan 5 och 10 år låter de informationen ligga och sedan flyttas den över till ny hårdvara.

I praktiken är inte det här så krångligt trots att ditt bildarkiv ständigt växer. Men lagringskostnaden per MB sjunker hela tiden så när det är dags att köpa nytt får du plats med allt det gamla och flera års komande bilder utan att kostnaderna skenar.