Med leriga skor
Konsten att visa bilder

Ymnigt snöfall, Friskalaängarna, Åbo. 1.4.2012. kl. 19.50. Foto: Håkan Eklund.
Idag igen fick jag anledning att reflektera över bildvisande fotografers ansvar gentemot arrangörer och publik. Som vissa bildvisare tydligen inte tar på allvar ... Samtidigt är ju en fotograf (i detta fall handlade det om yrkesarbetande frilansfotografer) en ambassadör gentemot alla sina kolleger, det vill säga anses representera ett "skrå".
Hade åkt med familjen till grannstadens stadshus för att ta del av en kulturhappening i fotografins tecken. Trots att det ännu under förmiddagen var strålande sol från en klarblå himmel hade ett glädjande antal människor mött upp. Lokalen var bra, programmet såg bra ut på pappret, kaffe/te bjudningen excellent.
Ändå ville familjen hem efter bildvisare nummer två, som gjorde alla de nybörjarfel som man inte skulle förvänta sig av en person som trots allt illustrerat böcker, haft många utställningar, levde på sitt fotograferande och var tydligen känd i vissa kretsar.
Men står man med ryggen mot publiken (pratar till bilderna ...), vägrar att prata i mikrofon (hon sade att sånt gör henne nervös), kan inte använda datorn (visade tydligen bilder från en hemsida, i litet format), ursäktar sig hela tiden till höger och vänster - då vill man bara gå hem! En del av bilderna från olika projekt tror jag var alldeles bra, men de syntes inte bak i salen där vi satt.
Jag tyckte synd om arrangörerna som hade planerat ett bra program, hade gjort en fin marknadsföring - och sen är det en svag länk i kedjan som inte förberett sig utan sabbar bort det hela! Ansvarslöst. Den som inte känner att man gillar att visa sina bilder eller berätta om sina projekt på ett intressant och medryckande sätt, skall överhuvudtaget inte ställa upp på publika tillställningar.
Annars: Först strålande sol från en klarblå himmel med minus fem grader. Sen i skymningen helmulet och ymnigt snöfall. Kunde inte hålla mig från att dra ut med kamera och stativ i skymningen och försöka fånga stämningen. Men ser att på 1/8 sek. syns inte den fallande snön, den bara suddar ut bakgrunden.
En lisa för själen

Blå timmen. Nådendal. 31.3.2012 kl.20.30. Foto: Håkan Eklund.
Det bebyggda samhället har vissa saker gemensamt med naturen, det vill säga: det nya, det rationella, det effektiva, det ekonomiska - är inte alltid det optimala när det gäller mångfald och trivsel.
Denna del av gamla Nådendal, med havsutsikt (inkl. utsikt till presidentens sommarpalats/Mumindalsholmen på andra sidan fjärden) skulle säkert ge en byggherre/fastighetsmäklare/markägare mera vinst om allt revs och ersattes med moderna höghus. Då kunde man ju få tusenfalt fler att rymmas in i detta hamnkvarter. Men vinsttänkandet kan inte producera den lisa för själen som denna miljö skapar.
Jämför denna kulturella mångfald med en naturskog och dess biologiska mångfald . . . de har något gemensamt. Liksom betongdjunglar med sina effektiva (och lönsamma) lådor har något gemensamt med likartade skogsplantager i en ekonomiskog ...
Frågan gäller: är inte trivsel och mångfald värt något, räknat i ekonomiska termer?
Fototerapi

I trollskogen. Åbo 31.3.2012. Foto: Håkan Eklund.
Idag hittade jag ett skogsområde som ingen röjt, gallrat, putsat, exploaterat för plånboken - under ett antal decennier. Vilken lycka att i lugn och ro vandra i riktig skog, som just ingen besöker, som inte heller är ett överfrekventerat skyddsområde - som bara finns där för sig själv. Antar att området tillhör en skogsägare som är stadd vid kassa, och inte behöver avverka för ekonomins skull.
Här har jag skogsmotiv för flera år framåt, om skogen får vara i fred. Dessutom var terrängen mycket omväxlande med spännande klippformationer, små sumpmarks"plättar" och berg med vackert knotiga tallar.
Vandrade några timmar i skogen med kameran (+ 60 mm makro) och hittade många detaljer och små landskap. Fototerapi av bästa sort.
Ett tag snöade det (!!!) och det var ganska tyst. Hörde några kungsfåglar, en större hackspett, svartmes och sjungande grönsiska. Skall återvända hit så ofta jag kan, för att se hur våren framskrider. Snart ändras nog ljudlandskapet.
Saknar fotovänliga broar

Från Hirvensalobron, Åbo. Fredagsmorgon 30 mars 2012. Foto: Håkan Eklund.
Jag blir aldrig trött på att varje dag åka ett antal gånger över bron mellan "min" ö och fastlandet. Alltid lika kul att titta på skiftningar i is/vatten/moln/utsikt etc. Men det går inte att stanna med bilen på bron för att fotografera; de flesta broar är ju byggda just så. Tyvärr. Det gäller att köra över, parkera, och sen vandra tillbaka ...
Nu i morse låg vattnet spegelblankt, lite isrester kvar längs stränderna och morgonnattens dimma hade lättat. Hörde i sömnen under morgonnatten hur båtar lät sina mistlurer tuta, förstod då att det var dimma.
Och detta med att kunna parkera en bil på en bro/vägkant eller inte, är något som de flesta fotografer och fågelskådare är mycket medvetna om. Vad är mera irriterande än att inte kunna stanna när man ser ett bra fotomotiv, eller intressanta fåglar ... Jag har många sådana minnen från bl.a. Spanien, när man ser något spännande, men kör på en smal och hårt trafikerad väg där det är omöjligt att stanna utan att bli påkörd ...
Fotografens namn skall synas

Utanför bybutiken, Satava, Åbo. Torsdagsmorgon 29.3.2012. Foto: Håkan Eklund.
Sen många år tillbaka har jag hållit mig med Skånes Ornitologiska Förenings tidskrift "Anser" som är ett förträffligt info- och inspirationspaket, på ett undantag när.
De var (alltför)tidigt ute med att använda digitala bilder, som var en av orsakerna till att jag sköt upp min egen övergång från analogt till digitalt med många år (fram till 2005). Bilderna som de publicerade var nämligen urusla, lågupplösta bilder där pixlarna dekorerade varje bild ... Plötsligt gick bildkvaliteten ner med 100 procent och jag tänkte att jag aldrig kommer att byta min fina diafilm mot sånt "skit" ... Men tack och lov kom tekniken i kapp, resten är historia. Förutom denna parentes har Anser alltid hållit en mycket hög standard.
I årets första nummer (Nr 1-2012)av Anser ingår också flera bokrecensioner, bl.a. om boken "Top Birding Sites of Europe" skriven av Magnus Ullman. Boken presenterar 30 förstklassiga fågellokaler från Gibraltar i söder till Svalbard i norr, från Azorerna i väster till Kalmyckiska stäppen nära Kaspiska havet i öster. Två lokaler är med från Finland (vilka de är nämns inte) och en (Falsterbo) från Sverige.
Enligt Ullman är fotomaterialet en bärande del av bokens försäljningspotential, men han irriteras över att fotografernas namn är undanstoppade långt bak i boken (Photographic credits) och att det är jobbigt att bläddra fram och tillbaka för att hitta vem och vad.
Jag håller med att i varje trycksak/webb etc. skall ha fotografens namn hittas i omedelbar närhet av bilden. Speciellt beträffande trycksaker vet man aldrig hur materialet i tiden används (bildsidor klipps ut ...) och också då skall fotografens namn automatiskt följa med. I en större bok är det också jobbigt att hålla på att speciellt kolla upp bildernas upphovsmän (och -kvinnor). En del tidningar och rapporter/trycksaker är slarviga med detta, och då känns inte produkten helt seriös i mina ögon.
