Med leriga skor

FOTOGRAFISKA DAGBOKSFRAGMENT

Nästan som utomlands

Biskopsborgen i Hapsal, Estland. 3 juli 2011. Foto: Håkan Eklund.

För mig har Estland alltid handlat om naturresor och -kurser under vår- och höstflyttning. Ett paradis för den intresserade. Mera sällan har jag åkt runt i Estland under sommar och vinter; nu blev det en kort "stadssemester" med fru, vuxen dotter + sambo (Tallinn-Tartu-Pärnu-Hapsal-Tallinn) och det gav mersmak. Så mycket att se och så nära; nästan som att vara utomlands (vi brukar ju inte känna att grannländerna är så värst mycket utomlands ...).

På hotellets innergård i Tartu spelades sommarteater, vi förstod inte mycket av språket - ändå blev innehållet rätt klart. Pärnus sandstränder påminde om Kanarieöarna, det var + 32 C och det fanns säkert 1000-tals människor på stranden. Och de strandnära delarna av staden är en pärla, en lisa för öga och själ, liksom gamla stan. Och i Hapsal (Haapsalu) var det bara så mysigt och stilla. På bilden ovan kollar dotter Arlana in Ilon Wiklands förebild för Matiasborgen i Ronja Rövardotters värld.

Följande info är saxat från internet:
Ilon Wiklands (f. 1930) är känd för sina illustrationer till Astrid Lindgrens omtyckta barnböcker, bland dem Ronja Rövardotter, Bröderna Lejonhjärta, Karlsson på taket, Bullerbybarnen, Lotta på Bråkmakargatan och Madicken.

Ilon Wikland föddes i Estland, men flydde under kriget till Sverige där hon alltjämt bor och arbetar. 23 år gammal lärde hon känna Astrid Lindgren som sökte en illustratör till sin bok Mio min Mio. Det blev inledningen till ett drygt 40 år långt vänskaps- och samarbetsförhållande, under vilket Wikland skapat persongestalter och skådeplatser till en lång rad av Lindgrens berättelser.

Förutom Lindgrens verk har Wikland illustrerat också talrika andra böcker, den nyaste år 2002. Boken Babianen i Munthes trädgård bygger på en text av Maarja Taalgre och berättar om den svenske läkaren Axel Munthe (1857–1949), som stödde svenska konstnärer och var bekant med bl.a. bildkonstnären Carl Larsson. Ett verk som har betydelse för konstnären själv är den biografiska boken Den långa, långa resan som kom ut 1995 med text av Rose Lagercrantz. Den handlar om den lilla Ilons resa som flykting från Estland till Sverige 1944.

I sina illustrationer blandar Wikland samman fantasi och verklighet. Fyra döttrar och tio barnbarn har inspirerat många av hennes persongestalter. Även estniska landskap framträder i hennes produktion; Matiasborgen, där Ronja Rövardotter bor, påminner om den gamla borgen i Haapsalu där Wikland växte upp, och i Sammeliböckerna ser vi de bekanta medeltida tornen och torgen i Tallinn. Förebilden till Karlsson på taket fann Wikland i hallarna i Paris, där hon såg en liten lagom tjock man i rutig skjorta och blåa byxor gå med en fruktkärra. Det var utan tvekan Karlsson på taket!

Postat 2011-07-05 13:29 | Läst 2421 ggr. | Permalink | Kommentarer (0) | Kommentera

Längtar till grönskan

Sommartorpet, midsommar 2011. Foto: Håkan Eklund.

Har satt sista handen vid korrekturläsning av Skärgård nr 2-2011 med temat "Konst och kultur", som nu åker till tryckeriet. Ett lite annorlunda nummer med konstnärsporträtt, skärgårdskonstnärer, presentation av BioFoto Finland fotografer och massor av bilder; skönt att ha materialet ur händerna.

Och nu längtar jag bara till sommaren ... ute är det plus 30 grader C, sol från blå himmel och tornseglarna drar skrikande fram mellan höghusen utanför kontorsfönstret. Kan den nordiska sommaren bli bättre än så.

Idag när jag skulle kolla vissa detaljer med några artikelskribenter fick jag tag i den ena ute på Lofoten och den andra ute i Kvarkens arkipelag. Det gör att man börjar känna en viss rastlöshet; ännu två veckor till semester ...

Postat 2011-06-29 14:35 | Läst 6266 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Hur många tänker drunkna ...

Ur blomsterrabbatten vid trappan, Hirvensalo, Åbo. 23 juni 2011. Foto: Håkan Eklund.

Att det är midsommarafton i morgon är nästan svårt att förstå; det är ju inte länge sen snön smälte ... känns det liksom. Men min relation till alla upphaussade helger (typ jul, nyår, påsk, Valborg, midsommar) har alltid varit dämpad och neutral.

Kul med helger, men inget att stressa över och absolut inget att ha överdrivna förväntningar kring. Då blir de ju bara jobbiga, och det är väl inte meningen? Men så har jag (och fru A) inte heller gillat att fungera som flockdjur; vi föredrar att köra vårt eget "spel" i alla väder, att gå våra egna stigar, oberoende av vad andra tycker och tänker.

Och att regn lovats till midsommar (just nu i skrivande stund nådde regnet Åbo ...) stör oss inte alls, då kan man ju mysa framför brasan i torpet med något läsvärt och ett gott vin. Till exempel.

Få se hur många som kommer att drunkna under helgen? Jag minns ännu radiorösten i ett "musikpratarprogram" inför midsommar för många år sen som i slutet på programmet högtidligt tog farväl av "alla ni femton som kommer att drunkna ...". Och visst. Efter den midsommaren låg drunkningsstatistiken i den storleksklassen.

I morse innan jag for till jobbet tog jag in några blommor ur rabatten, efter midsommar har de blommat ut. Kunde inte låta bli att gå nära med kameran.

Trevlig Midsommar alla FS-bloggare och -läsare!

Postat 2011-06-23 11:20 | Läst 6319 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Slavarbetarens historia

Eftertanke. Nagu gästhamn, juni 2011. Foto: Håkan Eklund.

Midnatten tillbringades (mentalt) i Stalins primitiva slavläger i Sibirien; jag måste bara läsa färdigt. Via Tage Söderströms bok "Med segelbåt till Sibirien" försökte jag leva mig in i förnedringen alla oskyldiga offer fick utstå, som denna ögonvittnesskildring dokumenterar.

Som 17-åring skickades han och kompisen (16 år) för tre år till slavarbetslägren i Sibirien, bara för att de seglat för nära Porkalaudden ... Väl uppe i Sibirien blev pojkarna skickade till skilda läger (!!), de första åren också språkligt isolerade, sen började det gå att kommunicera. Tage fick under vintrarna slita (illa) som stenhuggare/vedklyvare/bergssprängare långt i norr där det ofta blev minus 50 C, hela tiden undernärd. Enda mat var en bit bröd och en tunn soppa. Under somrarna skickade han och "brigaden" till jordbruksområden i söder, där det var bättre förhållanden.

Med knapp nöd överlevde han och kompisen tre år av straffarbete, men sen när de blev frigivna - var de ändå inte fria! Det var ju inte meningen att sanningen om "Sovjetparadiset" skulle kunna exponeras i väst; det var ju meningen att de som jobbade i slavarbetslägren skulle dö i jobb, många gjorde det också ...

De fick resa vart de ville, men inte närmare än 1000 km till den finska gränsen! I praktiken betydde det fyra år till i arbetsläger (kolchoser), dock med lön. Tyvärr kvitteras dessa fyra år bara med några ynkliga sidor i slutet av boken. Detta skulle ju ha varit lika intressant att få läsa om.

Först efter Stalins död lyckades de få visum tillbaka till friheten i Finland. Det som han och hans kompis Nils berättade (om de sista åren i Sovjet) för min egen pappa under militärtiden i Dragsvik, Ekenäs (1953) finns inte med i boken, kanske av hänsyn till de familjer de sen bildade ...

Tage Söderström var 25 år när han 1953 återvände. Han bosatte sig småningom i Stockholm (dit modern flyttat under kriget) och utbildade sig till ingenjör. Sedan 1993 är han pensionär, i Stockholm. Ett av många krigstida öden.

Postat 2011-06-22 14:00 | Läst 6587 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Oskyldigt dömda

Timmen innan midnatt, Pellinge skärgård, östra Finska viken. Juni 2011. Foto: Håkan Eklund.

Killarna var 16 och 17 år gamla när de i maj 1946 togs av ryssarna och dömdes till tre års straffarbete i Sibirien. Brottet? Ja, de hade med sin segelbåt kommit för nära Porkalaudden 30 km från Helsingfors, som Sovjetunionen tvångsarrenderade efter kriget, och där de etablerat en marinbas. Alla som kom för nära betraktades som spioner!

Tonårskillarnas avsikt var att under sommarlovet segla från Helsingfors till Stockholm, men det blev en betydligt längre seglats.

I boken "Med segelbåt till Sibirien" (Schildts 2005), som jag inte visst om och hittade i en bokhandel idag, berättar en av de två, Tage Söderström, hela historien. Och varför just detta intresserar mig särskilt mycket beror på att min pappa har berättat om dem, något som jag ännu minns sen 1960-talet ... När killarna äntligen hade lyckats ta sig tillbaka till Finland hamnade de att avtjäna värnplikten, och var med i samma rekrytkompani som min pappa.

Jag minns ännu hur jag brukade titta på deras namnteckningar i pappas militärdagbok, där de också hade skrivit sina namn på ryska. Nu stormläser jag den intressanta boken, har redan avverkat halva, och de har överlevt sin första vinter. Skall bli intressant att se om det lilla jag minns från pappas berättelse hittas i boken, nämligen hur de kom ut ur landet efter Stalins död (5.3.1953).

Postat 2011-06-21 19:40 | Läst 6894 ggr. | Permalink | Kommentarer (1) | Kommentera

Föregående 1 ... 821 822 823 ... 959 Nästa

Bloggar

Med leriga skor

Nästan som utomlands

Längtar till grönskan

Hur många tänker drunkna ...

Slavarbetarens historia

Oskyldigt dömda

Håkan Eklund

Skriver om

Innehållskategorier

Arkiv