Äntligen ett beslut

Skyltfönster i Åbo. Mars 2011. Foto: Håkan Eklund.

Jag kunde inte hålla mig. Steg upp på morgonnatten för att kolla omröstningen i FN:s säkerhetsråd; noterade det positiva beslutet - och tänkte: äntligen! Jag har så lidit med det libyska folket som fått utstå så mycket under ett "vansinnesstyre" och nu i veckor kämpat i ett sånt underläge.

Hur situationen nu utvecklas, blir verkligen intressant att följa. Men en förändring måste det bli; inte skall världen bara stå och bocka åt despoter som familjen Gaddafi, som är så vana att få sin vilja igenom via sina oljetillgångar.

Och jag beundrar det vanliga libyska folket som om och om igen i intervjuer säger att de hellre dör än återgår till Gaddafi-rules. Samtidigt förvånar jag mig över mediespråket som är så annorlunda än folkets eget: när libyer i opposition intervjuas kallar de sig för "freedomfighters", som jag tycker är korrekt, när medier sätter etikett är det rebeller som gäller ... en term som i sig har en negativ klang. Det är klart att de måste rebellera mot förtrycket, men ändå. Det gäller en folkresning mot en våldsregim.

Inte kallade vi vårt folk för rebeller när vi i Finland skulle kasta ut ryssarna 1917-18; våra män kallades för skyddskårister som i all hemlighet tränat vapenhantering i nybildade skyddskårer runt om i byarna, med vapen insmugglade från utlandet via skärgården. Alltså kårer för att skydda folket mot förtryck, en folkresning med vapen i hand; att  frihetskriget sedan förvandlades till ett inbördeskrig enligt klasslinjer - är sen en annan historia, när de "röda" slog sig ihop med ryssarna för att kasta ut "kapitalister och markägare".

Men friheten och sanningen vann till slut. Dock - folkresningar har sitt pris, oftast blodiga sådana. Men det energiflöde som sanning och frihet skapar, går inte i längden att stoppa. I de flesta situationer brukar sanningen vinna till slut. Trots att det kan ta tid. Sovjetunionens fall var ett sådant; folkresningarna i arabvärlden är en uppföljning. Vem och vad är nästa i tur?

Skall nu åka till de finska naturfotografernas årliga "Vinterdagar" i ; det kommer att bli bildvisningar, mingel och fotoböcker i tre dagar. Härligt! En lyx och en kontrast till allt det turbulenta och destruktiva ute i världen.

Bio Foto Norden - ett förslag

Den gamla eken. Pargas, Lenholm 16.3.2011. Foto: Håkan Eklund.

Häromdagen utkom Naturfotografen nr 1/2011 - som ges ut av Bio Foto (Norge) och når alla medlemmar i Norge, Sverige och Finland.

Läser  om den växande svenska avdelningen, som via en fin webbplats (http://www.biofoto.se/) fått fart på sin egen organisation. Det är bra! Också vi i BioFoto Finland har snart en egen webbplats klar att publicera, efter det kommer vi säkert också att växa. Vi skall hålla vårt första årsmöte i Estland i slutet av maj.

En artikeln i Naturfotografen bådar förändring: det känns ju lite avigt att en stor avdelning i Sverige (med många egna lokalavdelningar i landet) skulle fortsätta som ett ”lokallag” under Norge. De vill troligen bli självständiga – men ändå behålla Naturfotografen som medlemstidskrift.

Detta manar till ”action” från Norge; Bio Fotos stadgar är inte längre ändamålsenliga och hela organisationen borde omstruktureras! Jag anser att Bio Foto inte får "splittras", det är ju unikt med en gränsöverskridande naturfotoförening i Norden!

Mitt förslag är att det skulle finnas en "paraplyorganisation" som heter Bio Foto (eller varför inte Bio Foto Norden) med styrelsemedlemmar från alla länder som är med (t.ex. i proportion till antalet medlemmar). Under denna organisation finns sen BioFoto Norge, BioFoto Sverige och BioFoto Finland, där var och en sköter sina medlemmar/områden (var finns Danmark och Island ...?).

Dessa landsorganisationer får sen själva sprida ut sig i en massa regionala ”lokallag”, allt enligt behov.

Men sen: tidskriften Naturfotografen skulle samtidigt formas om till att bli en verkligt allnordisk tidskrift, dvs. med innehåll från de olika länderna, med artiklar från Norge, Sverige, Finland på norska o svenska (också på danska om de kommer med)! Lite som Camera Natura. Hittills har ju Naturfotografen varit en övervägande "norsk affär".

Detta koncept som jag föreslår är ju en win-win situation. Via det skulle Naturfotografen bli unik, som den enda allnordiska fotoföreningstidskrift och Bio Foto en allnordisk naturfotoförening! 

Nyhetsförgiftad

Ekens skugga. 16 mars 2011. Foto: Håkan Eklund.

Det går sakta med snösmältningen. Lite dagmeja på dagarna tack vare intensiv sol, men kalla nätter. Dock en härlig skare; det var den här årstiden jag älskade mest som ung grabb - att dra ut på långa skidutflykter i skog- och myrland i min österbottniska provins. I dag är de markerna fullproppade med skogsbilvägar, skogsdiken och den mångfacetterade bondeskogen har ersatts med enformiga och tråkiga "industriplantager". En värld som bara finns kvar på näthinnan.

Egentligen har jag tillgång till betydligt intressantare skogar här i närheten av Åbo! Här har man råd med att avsätta skogsområden för rekreation och naturskydd; vackert så.

Stod i morse med hunden bland ekar och granar i Uggleskogen och lyssnade på sjungande domherre, kungsfågel och koltast. Stämningsfullt. Njöt av stillheten och reflekterade över tingens ordning. Den enda flyttfågel jag hittills sett är en ringduva, för några dagar sen.

Inser att jag känner mig förgiftad av dåliga nyheter. Alla kanaler fyller ju etern med katastrofer, upplopp, förtryck och elände. Det ena stället värre än det andra ... En del skapade av naturkrafter, de flesta problem skapade av människor ...

Visst är det viktigt att "mentalt ta del" i andras olyckor, att "skicka positiva signaler  - håll ut", men inser ändå att man oftast står ganska maktlös. Det är i sådana situationer som man skäms över de onödiga och löjliga problem som skapas i våra välfärdssamhällen, som det att många ålänningarna insisterar på att möta våren med skjutvapen ute i fågelskären ...

Märkligt i Camera Natura

Stockholmskontraster. Februari 2011. Foto: Håkan Eklund.

Idag hittades årets första nummer av hedervärdiga Camera Natura (nr 1/2011) i min postlåda. En lisa för öga och själ, som vanligt. Själva kallar de CN för "världens vackraste tidskrift"; och det ligger något i det (http://www.cameranatura.se/). Rekommenderas!

Tidskriften som är inne på sitt 21:a år är ett samlarobjekt för många naturfotografer. Jag har nästan alla nummer; det som nu kom ut är nr 73. Camera Natura har nämligen något så unikt som en löpande nummer som hittas i en ruta uppe på "ryggen". Den är ju limbunden, dvs. lagom "kantig" för att kunna placeras i en bokhylla och tack vare numreringen så är det lätt att hålla ordning på alla nummer, tidskriften hade ju ett uppehåll under åren 1992-94 - men numreringen fortsatte som om inget hänt. Nr 4/1991 har alltså nummer 8 och nr 1/1995 har nummer 9. Vackert så.

Men första bilduppslaget gjorde mig besviken; inte på bilden utan på texten. Det är skärgårdsfotografen Magnus Rietz som fotograferat havsörn och gråsäl och texten lyder såhär:

"I Stockholms yttre skärgård har havsörnsbetåndet exploderat de senaste två-tre åren. Lite väl tätt menar en del, undertecknad inkluderad, men vi svär mer eller mindre i kyrkan. Som vid all överbefolkning hårdnar kampen om födan. Något som sälbeståndet i samma område får känna på, i synnerhet runt kutningsperioden under februari-mars. Nu är det inte längre bara övergivna, svaga och försvarslösa kutar som är föremål för örnterrorn. Dessa Hells Angels till havsörnar har börjat rikta attackerna även mot sälhonorna i den tuffare konkurrensen om det ätbara. Många av dessa uppvisar rent vidriga jack och skärsår efter de veritabla knivar till klor de får sig serverade i nos och nackar under sin heroiska kamp för att skydda sina små. Naturens gång kan man tycka. Men självklart lider man ändå med dem."

So what? - har jag lust att säga. Kanske borde tidskriften heta Camera Terror? I naturen går ju allt ut på att äta eller ätas; det lönar sig inte att sätta mänskligt "gullighetstänkande" på ekologiska samspel - eller kalla det för "terror/terrorisering".
Rietz behöver inte (liksom många skärgårdsbor) tro att vi kommer att dränkas av havsörnar, de tar bara tillbaka förlorat territorium. De jagades ju fritt av skärgårdsbor långt in i "modern tid", och när de nästan var utrotade kom miljögifterna. Det är ingen överdrift att säga att de var ytterst nära att gå under, och många vande sig med att de var borta. Nu när naturskyddsinsatser (bl.a vintermatning) och mindre miljögifter i havet/födan - räddat populationen, och de återvänder, tycker plötsligt många att de är för många!

Så mycket tyckande ...

En massa nya faror ser nog till att populationen får sitt: under några år har ca 100 havsörnar dödats av vindkraftverkens rotorblad enbart i Tyskland (54) och i Norge (48).  Om någon kollat in motsvarande i Finland och Sverige vet jag inte. Och ett stort antal havsörnar dör varje år vid kollisioner med elledningar - alldeles i onödan.

Ett plus i minusboken måste väl noteras för havsörnen: om den äter både skarvungar och gråsälar, som båda hatas av skärgårdsbor och fiskare, måste väl örnen få det tillgodoräknat - eller hur?

Allt är relativt i naturen.

Mycket kvar

Besökta länder: 47 (20.8%); mycket kvar ännu.

Hittade en länk i en blogg där man på en världskarta kunde kryssa för de länder som man besökt, så här blev det för min del. Men lugn, det ser häftigare ut än vad det är.

I Ryssland har jag ju bara besökt St Petersburg samt Vitahavskarelen med Solovetskiöarna inkluderade (ja, vi såg vitvalar). Den sibiriska tundran skulle jag bra gärna vilja besöka nån gång, bl.a. de ställen i östra Sibirien som Ulla-Lena Lundberg skriver om i sin bok "Sibirien-ett självporträtt med vingar" (1994) som är den mest litterära fågelreserrapport som jag hittills läst.

I Nordamerika har det blivit kors och tvärs med Greyhoundbussar två gånger i början av 1980-talet (nygifta): NYC - tvärsöver till västkusten-Vancouver-retur via Canada till NYC + en gång till över till Vancouver men sen tillbaka via Kalifornien, Texas och Florida (med ett kort besök i Mexico). Samt besök i norra B.C (1994) samt en fågelskådarresa till Cape May i N.J (2004). De båda sistnämda gäller besök hos mina två barndoms-/ungdomskompisar (från Kimo, Oravais, Österbotten) som emigrerade till B.C och N.J (en är storviltjägare den andra ornitolog).

På Grönland har jag besökt västkusten, bl.a. Ilullisat (Discofjorden) med Andy Horner (som naturfotokursist). Ser först nu att Svalbard inte är i kryssad, har dock förärat det arktiska paradiset med två besök (2005 & 2007).

Däremot har jag och familjen bott o jobbat fem år på Fijiöarna (1984-89) och två år i Botswana (1992-94). Härliga år. I jobbet (när jag jobbade med bistånd) besökte jag ett antal afrikanska länder - som i verkligheten är betydligt större än vad de är på kartan ...

Nepal är det enda landet jag bekantat mig med i Asien, fotade noshörningar, såg murkrypare (1996 ) + köpt min första dator i Singapore (1989) på vägen hem från Fiji. Minns att det var svårare att hitta babymat än datorer och kameror ...

Under Fijiåren blev det besök hos släktingar i Australien och hos vänner i NZ. Det senare är kanske mitt favoritland; där finns allt inom rimliga avstånd (tempererad regnskog, stränder, alper, vingårdar, albatrosser, kivifåglar - you name it)!

Sydamerika väntar; har haft många kursister därifrån. Ett tag läste jag faktiskt spanska med tanke på ett besök, ännu ogjort - det har väl drunknat i vardagen ...