Slavarbetarens historia

Eftertanke. Nagu gästhamn, juni 2011. Foto: Håkan Eklund.

Midnatten tillbringades (mentalt) i Stalins primitiva slavläger i Sibirien; jag måste bara läsa färdigt. Via Tage Söderströms bok "Med segelbåt till Sibirien" försökte jag leva mig in i förnedringen alla oskyldiga offer fick utstå, som denna ögonvittnesskildring dokumenterar.

Som 17-åring skickades han och kompisen (16 år)  för tre år till slavarbetslägren i Sibirien, bara för att de seglat för nära Porkalaudden ... Väl uppe i Sibirien blev pojkarna skickade till skilda läger (!!), de första åren också språkligt isolerade, sen började det gå att kommunicera. Tage fick under vintrarna slita (illa) som stenhuggare/vedklyvare/bergssprängare långt i norr där det ofta blev minus 50 C, hela tiden undernärd. Enda mat var en bit bröd och en tunn soppa. Under somrarna skickade han och "brigaden" till jordbruksområden i söder, där det var bättre förhållanden.

Med knapp nöd överlevde han och kompisen tre år av straffarbete, men sen när de blev frigivna - var de ändå inte fria! Det var ju inte meningen att sanningen om "Sovjetparadiset" skulle kunna exponeras i väst; det var ju meningen att de som jobbade i slavarbetslägren skulle dö i jobb, många gjorde det också  ...

De fick resa vart de ville, men inte närmare än 1000 km till den finska gränsen! I praktiken betydde det fyra år till i arbetsläger (kolchoser), dock med lön. Tyvärr kvitteras dessa fyra år bara med några ynkliga sidor i slutet av boken. Detta skulle ju ha varit lika intressant att få läsa om.

Först efter Stalins död lyckades de få visum tillbaka till friheten i Finland. Det som han och hans kompis Nils berättade (om de sista åren i Sovjet)  för min egen pappa under militärtiden i Dragsvik, Ekenäs (1953)  finns inte med i boken, kanske av hänsyn till de familjer de sen bildade ...

Tage Söderström var 25 år när han 1953 återvände. Han bosatte sig småningom i Stockholm (dit modern flyttat under kriget) och utbildade sig till ingenjör. Sedan 1993 är han pensionär, i Stockholm. Ett av många krigstida öden.

Oskyldigt dömda

Timmen innan midnatt, Pellinge skärgård, östra Finska viken. Juni 2011. Foto: Håkan Eklund.

Killarna var 16 och 17 år gamla när de i maj 1946 togs av ryssarna och dömdes till tre års straffarbete i Sibirien. Brottet? Ja, de hade med sin segelbåt kommit för nära Porkalaudden 30 km från Helsingfors, som Sovjetunionen tvångsarrenderade efter kriget, och där de etablerat en marinbas. Alla som kom för nära betraktades som spioner!

Tonårskillarnas avsikt var att under sommarlovet segla från Helsingfors till Stockholm, men det blev en betydligt längre seglats.

I boken "Med segelbåt till Sibirien" (Schildts 2005), som jag inte visst om och hittade i en bokhandel idag, berättar en av de två, Tage Söderström, hela historien. Och varför just detta intresserar mig särskilt mycket beror på att min pappa har berättat om dem, något som jag ännu minns sen 1960-talet ... När killarna äntligen hade lyckats ta sig tillbaka till Finland hamnade de att avtjäna värnplikten, och var med  i samma rekrytkompani som min pappa.

Jag minns ännu hur jag brukade titta på deras namnteckningar i pappas militärdagbok, där de också hade skrivit sina namn på ryska. Nu stormläser jag den intressanta boken, har redan avverkat halva, och de har överlevt sin första vinter. Skall bli intressant att se om det lilla jag minns från pappas berättelse hittas i boken, nämligen hur de kom ut ur landet efter Stalins död (5.3.1953).

Undan polisen

Ängskovall (Melampyrum pratense), Åbo flygfält 19.6.2011. Foto: Håkan Eklund.

Att gömma sig för polisen kan vara rätt kul, som igår. Det hade arrangerats en spektakulär flyguppvisning i två dagar vid flygfältet i Åbo, och jag var lite nyfiken. Jag körde ut till småvägar nära flygfältet för att upptäcka att polisen patrullerade och jagade iväg folk som uppenbart tittade gratis ...

Jag upptäckte en kulle (med kalhygge) i ändan av startbanan och tänkte att detta är ju som gjort för flygplansskådning. Halvvägs upp dök polisen upp, stannade nere på landsvägen och ropade i högtalarna att det är förbjudet att ta sig upp på kullen. Jag har makroobjektivet på, började helt sonika fotografera i grönskan  - och låtsades inte alls om polisen. De satte till och med de blå blinkljusen på (som är en allvarlig signal ...), men jag bara fortsatte att strunta i dem - just då tog jag denna bild av ängskovall. Jag visste ju att de inte skulle orka komma efter mig bland allt ris och bråte.

Sen körde de vidare och jag installerade mig bakom en sten, under ett kamoflagefärgat regnställ och bröt lite kvistar från sly som placeras som extra insynsskydd ...

Det blev en timme med kikare och halsbrytande akrobattrick med småplan av allehanda slag; piloter som verkligen behärskade flygandets konst. Under åren i Söderhavet tog jag flygcertifikat och vet hur det känns att flyga, men att sätta ett plan i spinn vågade jag aldrig. Dock fick jag känna hur det känns när flygläraren demonstrerade ...

Idag läser jag i tidningen att många besökare (20 000 betalade in sig) satt fast i timmar i bilkö (i hällregnet som kom) ute på leriga åkrar när de skulle hem. Det var det jag inte ville; just då var jag på gymmet (samtidigt med Mikko Koivu, som alla ishockeyfans känner ...).

I klorofyllens värld

Hundfloka (Anthriscus sylvestris), Hirvensalo, Åbo. Juni 2011. Foto: Håkan Eklund.

Detta med motivval går i vågor. Har efter en lång paus plockat fram olika makroobjektiv och finner en stor njutning i detta med att gå nära  - där en helt ny värld öppnar sig.

Det är både svårt och lätt, beroende på vad man jämför med.

Lätt så tillvida att man inte behöver smyga, jaga, sitta i gömsle, resa, stiga upp tidigt etc. I sin enklaste form är det bara att slå sig ner i klorofyllen och börja spana in motiv ...
Svårt så tillvida att det alltid är lika svårt att bestämma sig var skärpan skall ligga, att få till det rätta ljuset, den rätta stämningen, den rätta kompositionen.

Men det är åtminstone kul att försöka. Här hade jag parkerat hunden vid ett träd när jag under kvällspromenaden försökte få till det med några flockblomster vid vägkanten.

Så här säger NatureGate (http://www.luontoportti.com/suomi/sv/kukkakasvit/hundfloka) om hundflokan, eller hundkäx som den också kallas:

Hundfloka

Anthriscus sylvestris

• Synonym: Hundkäx
• Familj: Flockblomstriga växter – Apiaceae (Umbelliferae)
• Växtform: Flerårig ört.
• Höjd: 50–150 cm. Stjälk fårad.
• Blomma: Radiärsymmetrisk, 3–5 mm bred (yttre blommor ofta större och zygomorfa) med 5 vita kronblad. Kronblad urnupna. 5 ståndare. Pistill med 2 stift. Blomställningen en sammansatt flock. Allmänt svepe saknas. Enskilt svepe av 5-7 svepeblad.
• Bladen: Bladskivor trekantiga, 3 ggr. parbladiga. Småblad ovala, stortandade.
• Frukten: Klyvfrukt med 2 delfrukter. Frukten brun, senare svartbrun, 6-10 mm lång, spolformad med spröt.
• Växtplats: Ängar, renar, vallar, lundar, vägkanter.
• Blomningstid: Juni–juli.

Hundflokan är en verkligen allmän växt i bebodda trakter och utgör en väsentlig del av gårdarnas, vägkanternas och ängarnas blomprakt på försommaren. Dess blad är flera gånger parbladiga och sirliga. Även flockblomställningarna är gracila. Många andra flockblomstriga växter kallas i folkmun för hundfloka. Kryddväxten körvel (A. cerefolium) är en nära släkting.

I norra Finland förekommer hundflokan uppenbarligen som ursprunglig i lundar, längs åar och bäckar samt i fjällbjörkskogarna. I södra Finland är det svårare att bedöma ursprungligheten, eftersom människans påverkan säkert har ändrat floran i nämnda habitat.

Om en landskapsmålare

Storrams (Polygonatum multiflorum), Estland i maj 2011. Foto: Håkan Eklund.

Skriver just nu en kort presentation av Kjell Ekströms bok "Victor Westerholm - landskapsmålaren, pedagogen, museimannen" (2011) för tidskriften Skärgård. Westerholm(1860-1919) tillhör en av Finlands mest älskade landskapsmålare som i mångt och mycket var före sin tid. Och boken är den första om Westerholm som utkommit på svenska sedan 1918.

För en nutida konstintresserad ter sig debatten kring Westerholms första impressionistiska experiment ”Björkhage”, en oljemålning med en åländsk björkskogshage bland frodiga ormbunkar från 1888, mycket intressant. Westerholm var hemkommen från Paris där han hade inspirerats och insupit nya intryck, men konstetablissemanget i Finland var inte moget för sådant och målningen sågades obarmhärtigt. På den tiden skulle en målning motsvara det som idag är ett fotografi, återgivet i all sin dokumentära detaljrikedom. Impressionism uppfattades som ”luddigt amatörkludd”. Trots att målningen orsakade en smärre skandal fortsatte Westerholm att utveckla sin nya stil.

Målningen ”Björkhage” hittas idag på Åbo konstmuseum.