När omdömet sviker

Tretåig mås, Svalbard, 18.6.2005. Foto: Håkan Eklund.

Jag har sagt det tidigare, och säger det på nytt. Naturfotografering som upplever en enorm tillväxt, kunde också mera fokusera på annat än "jakten på de vackraste bilderna". Naturfotografer borde engagera sig mera i samhälleliga frågor, dvs. dokumentera den naturexploatering som pågår framför våra ögon. De borde också lära sig att jobba som pressfotografer, som med kamera som vapen avslöjar all världens jävelskap. Visst är det skönt att låta ögat och kameran vila sig i det vackra, som ovan - men det räcker inte. Om vi inte ser upp så förlorar vi vårt naturarv.

I april skall jag åka till Malta för att fortsätta att dokumetera vårfågeljakten (har fått ett stipendim från de finska vetenskapsjournalisternas förbund), där en stor del av våra flyttfåglar får sätt livet till. Men lika bra kunde det ju räcka med närmiljön, här i SW Finland har vi ju samma typ av jägarlobbare som på Malta, som lyckas få politiker att bearbeta EU-lagstiftare, för att få jaga under våren  ...

En sådan är vår finlandssvenska EU-parlamentariker Carl Haglund, en ung urban läkarson från Esbo (utanför Helsingfors), som representerar oss svenskspråkiga i Finland vid EU-parlamentet. Hans aktiva agerande för att ålänningarna skall få skjuta mera fåglar under vårflyttningen är chokerande.  Det är ju som att gå tillbaka till 1800-talet!

Han som är en ung och modern politiker (tyvärr röstade jag också på honom; första och sista ...) använder alltså sin höga befattning och våra skattepengar till något så onödigt och destruktivt som att lobba för utökad nöjesjakt under vårflyttning och häckningstid!! Samtidigt som världen var dag fylls med de mest problematiska uppror och katastrofer, som dessa välavlönade politiker borde fokusera på.

Calle H exploateras förstås av åländska väljare (tack vare deras röster kom han med nöd och näppe in i EU-parlamentet); nu betalar han tillbaka. Men han har hamnat i dåligt sällskap; på Åland är detta med nöjesjakt under vårflyttning större än livet. När man läser Ålandstidningarnas ledare låter det nästan som när Gaddafi håller tal, dvs. man har helt tappat kontakten med vad som är moraliskt rätt eller fel i ett modernt samhälle med nya värderingar.

Klistrar in en kolumn som jag hade i Vasabladet i maj 2010, den är lika aktuell idag. Det som står att läsa om framskjuten ejderjakt är ju aktuell i år, som Landskapsregeringen på Åland har gett tillstånd till! Och de lovar att betala eventuella böter, om någon EU-domstol börjar jävlas ... Tänk att ett landskap som till stor del lever på turism vill skicka ut dylika primitiva/trotsiga signaler!  Ofattbart.
Detta alltså i ett land (Finland/Åland) som bröstar sig över att vara "världens bästa", ha "världens bästa utbildningssystem" (enligt olika internationella /mätningarbedömningar). Bullshit! I många fall är det stenåldern som tycks gälla ...

INKASTET/Kolumn publicerad i Vasabladet i maj 2010

När jaktomdömet sviker

I vår läste jag på nytt Yrjö Kokkos bok "Israndens fågel" (Schildts 1966) som inspirerade till att lära mera om denna intressanta fågel! Yrjö Kokkos tre böcker om Kalevalafåglarna sångsvan, salskrake och alfågel är ju i sig intressanta böcker för den naturfotointresserade; mycket handlar om författarens försök till fågelfotografering med dåtida utrustning. Med dagens mått mätt är ju bilderna urusla, men fungerar ändå som stämningsfulla illustrationer till Kokkos intressanta och medryckande texter; han var ju mera författare än fotograf. Ändå beskrevs han ofta som veterinären som skrev böcker. Det gillade han inte, han såg sig i främsta hand som just författare. Men i de litterära salongerna har man ju alltid rynkat på näsan åt författare som skriver om natur, det anses väl inte tillräckligt fint?
Men med boken "Sångsvanens land", som utkom på svenska 1951, gjorde Yrjö Kokko en bedrift. Fram till 1950-talet jagades sångsvanen hänsynslöst för köttets skull och höll på att bli utrotad. Via boken fick han hela Finlands folk att förstå vad som pågick, opinionen svängde och arten räddades. Sångsvanen valdes så småningom till vår nationalfågel! Idag är sångsvanen igen en vanlig häckfågel över hela Finland.

ETT TEMA i Kokkos alfågelbok handlar om oljeskadade övervintrare; lika bra kunde Kokkos bok handla om 2000-talet.
I rapporten "Effekter av oljeutsläpp på övervintrande alfågel Clangula hyemalis vid Hoburgs bank i centrala Östersjön mellan 1996/97 och 2003/04" (Ornis Svecica 15: 2005) hittas skrämmande fakta om det öde många alfåglar möter under vintern. En tredjedel av hela Europas alfågelpopulation övervintrar vid Hoburgs bank där man registrerar ett hundratal oljeutsläpp från fartyg, ofta oljeblandat vattenutsläpp från maskinrum (60 000 - 100 000 fartygspassager/år i området), som dödar 10 000-tals alfåglar varje vinter. Hoburgs bank ligger strax söder om Gotland där alfåglarna dyker efter olika musselarter på 35 m djup. När de friska återvänder mot norr möter jägarna ...
 
I HUFVUDSTADSBLADET (13.4.2010) kunde vi läsa att Ålands landskapsregering har flyttat fram planerna på att återinföra vårjakt på ejderhanar, och att man inskränker sig till vårjakt på alfågel under tiden 15.4-25.5.2010. Under den tiden får de 2500 jägare som anhållit om tillstånd skjuta 4300 alfågelhanar. Hur är möjligt att jaktmyndigheter på Åland tillåter jakt på vårflyttande alfåglar!? Hur kan ett landskap som i stort lever på turism, som i sig är en imagekänslig verksamhet, syssla med en dylik destruktiv hantering som vårjakt de facto innebär, precis som på Malta?
Alfågeln häckar sparsamt i Finland i ytterst karga och vädermässigt svåra förhållanden, i fjällsjöar norr om 68:e breddgraden, dvs. i ”armen och huvudet”. Populationen har uppskattats till 1500-2000 häckande par (enl. inventeringsrapporten ”Muuttuva pesimälinnusto/Finlands häckfågelfauna i förändring”, 1998). Av dessa får alltså ålänningarna skjuta 4300 hanar i en utpräglad nöjesjakt där bytet är 1-2 fåglar per jägare a´700-800 gram! Trots att åländska jägare tycker att detta är smulor (under de ”vilda åren” på 1970-80 talen sköts under vårjakten ca 90 000 sjöfåglar/vår på Åland, enl. rapporten ”Jakten och viltvården i landskapet Åland”), utgör denna jaktkvot fler alfågelhanar än vad som tillhör Finlands häckfågelfauna!

I EN INSÄNDARE i Hbl, ”Vad tänker Åland göra åt alfågeljakten?” (4.5.2010) ställde jag följande enkla fråga till Ålands Landskapsregering: ”Med vilken moralisk rätt ger ni tillstånd för denna nöjesjakt på alfågel under våren och vad menas med ´att flytta fram planer på att återinföra vårjakt på ejderhanar´?”
Landskapsregeringen har valt att inte svara; i sig visar det att hållbara argument saknas. Det är lätt att tappa förtroendet för en dylik ”regering”. Jaktbeslutet från Ålands landskapsregering hittas på adressen: http://www.museum.ax/.composer/upload//naringsavd/skogsbruksbyran/jaktochviltvard/Varjakt2.pdf
En grundregel vid förvaltningen av vårt naturarv är att låta fåglar flytta i lugn och ro till sina häckningsplatser under våren, och att inte idka jakt under häckningstid. Vår egen skärgårdsfågelfauna häckar ju under alfågeljakten i april och maj. Skottlossning under häckningstid i skärgård, i ett modernt överflödssamhälle där människor formligen drunknar i mat, skapar heller ingen positiv image för Åland som turistmål eller vår kustsvenska kultur som annars också får kämpa för sin existens gentemot majoritetsbefolkningen
Det att skärgårdsborna förr i tiden var beroende av vårjakt/äggtäckt för att få färskt fågelkött och dito fågelägg efter en lång och svår vinter var berättigat, men att göra en historisk överlevnadsjakt till en modern nöjesjakt är att missbruka och skända en gammal och funktionell skärgårdskultur! Ingen modern jägare i glesbygdens fastlandsbyar insisterar heller på att skjuta tjäder och orre på spelplatserna, som också var tradition i Fattigfinland när svälten knackade på dörren.

DÖDANDET av vilsna ungbjörnar som några vårar visat sig i svenska Österbotten åker likaså snålskjuts på ett uråldrigt tänkande. Här handlar det om bålda jägare och poliser som skall skydda barn och kvinnor från farliga rovdjur, detta anno 2010!
Ett förlegat rovdjurshat hör inte hemma i ett modernt samhälle. Rovdjursrädsla igen är synonymt med okunskap. I lilla Estland har de 150 vargar och 600 björnar. Där är barnen överlyckliga om de fått en skymt av björn, och ingen hänger sig åt den patetiska hysteri som förekommer i Österbotten. Ingen behöver heller rapportera om rovdjursobservationer.
I Svenskfinland kör man ofta med klichéer som att svenskspråkiga är mera liberala och vidsynta än finnarna. Det gäller dock inte relationen till natur. Ett kustfolk som fortsätter att skjuta sjöfåglar under vårflyttning och som tror att varg och björn är ett hot mot kvinnor och barn har mentalt sett blivit kvar i 1800-talet. Att ta på sig rollen som både domare och bödel kräver mera omdöme än det som nu exponerats, både på Åland och i Österbotten.

Håkan Eklund är tidskriftsredaktör i Åbo, med rötter och fritidshus i Oravais
e-post: [email protected]

Alter ego

Stormfågel, Svalbard. 12.6.2005. Foto: Håkan Eklund.

Kan en fågel framkalla ett större lugn än denna? En fågel som är i balans med tingens ordning. Detta är en bild som jag gärna plockar fram när jag vill "lugna ner mig" från all världens orättvisor och ynkedom. Och detta är en fågel som klarar de värsta stormar, som är du med oceanerna. Här fotograferad under mitt första Svalbardbesök (en av mina första digitala bilder, tagen med Canon 20D).

Hade jag två liv skulle jag troligen aktivera mitt  alter ego som en "freedom fighter/gerillasoldat", som skulle göra allt för att få bort diktatorer, despoter och allehanda förtryckare, lögnare, bluffmakare - oftast i kritstrecksrandigt. Jag är nämligen rätt allergisk mot alla former av "översitteri"; de värsta hittas oftast i fina och betrodda cirklar ...

Gläds just nu åt nyheter om Libyen, att representanter för folkresningen blivit respektabelt mottagna i Frankrike! Detta har jag väntat länge på. Se här exempel på herdervärda och modiga människor. Alla som i åratal slickat Gaddafi i rumpan mår kanske inte så bra just nu; knappast har de förstånd att ens skämmas ...

I det landskap därifrån jag kommer (Österbotten) har vi ett uttryck (på dialekt) som går ut på att "det bara är bra karlar som kan ändra sig", dvs. sådana som inser att de kanske haft fel, och ändrar åsikt. Sånt krävs mot. Ett mod som inte Gaddafi innehar, bland annat.

Så här skriver Al Jazeera idag:
"France has become the first major European power to recognise Libya's opposition National Council as the country's legitimate representative.

The move, which will see an ambassador sent to the rebel-held town of Benghazi in Libya's east, was announced during a meeting between envoys from the council and Nicolas Sarkozy, the French president, in Paris on Thursday.

"France has recognised the national transition council as the legitimate representative of the Libyan people," Ali al-Issawi, an envoy from the council said after the talks. The French presidency also issued a similar statement.

Al-Issawi added that the council would "open a diplomatic mission, that is our own embassy in Paris, and an ambassador from France will be sent to Benghazi".

"This ambassador will be in Benghazi for a transition period before returning to Tripoli."

'Gaddafi must go'

Tim Friend, Al Jazeera's correspondent in Paris, said the French announcement was a "very significant statement of intent which reinforces France's recognition that the Libyan transitional National Council is the legitimate body now representing Libya".

"I think France has gone further than anyone else so far in doing that," he said.

Opposition forces set up the National Council in Benghazi on February 27, weeks after a popular revolt against the 40-year rule of Muammar Gaddafi began in the country.

Alain Juppe, the French foreign minister, has also urged partners in the European Union to follow suit and engage with Libyan opposition leaders.

Speaking after talks with Guido Westerwelle, his German counterpart, Juppe said: "We are on the same track to say Colonel Gaddafi is discredited, he must go, we must engage dialogue with the new Libyan representatives."

Meanwhile, Luis Amado, the Portuguese foreign minister, said he had sent a message to Gaddafi saying his regime "is over".

"The message I sent was that the Gaddafi regime in our view is over, it's legitimacy is over," he said on Thursday.

European leaders and defence ministers are due to meet at a joint Nato-EU summit on Thursday to discuss possible economic, humanitarian and military responses to the Libyan crisis.

EU diplomats said on Thursday that the body had formally extended its embargo on Libya to include five financial organisations, including the central bank, and a former senior finance official."

Här hör vårjakten hemma

Ålands jakt & fiskemuseum, Käringsund, Åland 2006. Foto: Håkan Eklund.

Här hör vårjakten hemma - på ett skärgårdsmuseum! Vårjakt på återvändande sjöfåglar var i tiden en viktig del av skärgårdsbornas överlevnadskoncept och en del av deras naturahushållning - en del av en traditionell skärgårdskultur att respektera. Men den hör inte till 2000-talet, av många olika orsaker - trots att jägare i Skärgårdshavet (Åland, Åboland) med våld försöker hålla den kvar som nöjesjakt.

Lars Englund skriver i sin fina bok "Vettar och sjöfågeljakt" (163 s, 2007): "Ända fram till förra sekelskiftet var behovsjakten av stor betydelse men flera faktorer kom under 1900-talet att bidra till en katastrofal minskning av sjöfågelbeståndet. 1955 utfärdades totalförbud för den viktigaste jakten, vårjakten. Men skärgårdarnas avfolkning hade då redan gått långt." Detta gäller alltså Sverige.

Jag har för mig att vårjakten i Sverige pågick mycket längre; kanske inte - måste kolla andra källor.

I Conny Anderssons  universitetsuppsats (Åbo Akademi) om sjöfågeljakt med vettar på Nötö i Åbolands skärgård skriver han (1994) så här: "Majoriteten av jägarna betonade att man inte jagar av samma skäl som förr. På 1920-30 talen gällde det att få mat. Det var viktigt om våren då isen lossade, att man fick färskt kött. Man hade ju ätit salt mat hela vintern."

Sen fortsätter informanten (som Connys intervjuat) med att påpeka att det skett en "funktionsförändring" inom vårjakten: "Efter kriget började skyttet mer och mer utvecklas till en hobby. Vettaskyttet övergick från att ha varit en näringsgren till att bli en hobby."

Lars Englund skriver i sin bok "Vettar och sjöfågeljakt" att det uppstod en konflikt när stadsbor önskade ta del av vårjakten. "Nu blev skärkarlarna biträden till män med dyrbara vapen och utrustning av senaste modell. Det tog emot, men överlevnad krävde anpassning. Att dela med sig av generationers jakterfarenhet och att bistå med logi, transporter, jaktinstruktion, skårbygge och vettar gav nödvändiga inkomster och del i jaktbytet. Vad en del innerst kände gav upphov till uttryck som herrskapasjägare, herrskyttar och söndagsjägare." Sen nämner författaren om ett antal lustjägare som visade all brist på känsla för liv i naturen, bl.a. en minister W.V.Thomas som ansågs vara "en mordisk herre, allt ville han döda."

Idag är vårjakten en ren och skär lustjakt! Eftersom all fågeljakt är nöje och hobby, kan nog dessa nöjesjägare vänta till sensommar och höst, som all annan jakt. Att dessa annars så utsatta sjöfåglar får flytta, spela och häcka i lugn och ro i våra skärgårdar efter en lång och hård vinter.

Att Ålands landskapsregering (LR) inte har haft det goda omdömet att inse att tiderna förändrats, är synnerligen beklämmande. I ett landskap som gör allt för att välkomna turister, ger inte denna trotsiga och primitiva inställning till exploateringstänkande en positiv image. Nej, verkligen inte!

LR har fortsatt att ge tillstånd att skjuta alfåglar under våren, en fågelart som bara försöker flyga förbi Åland på sin väg till sina arktiska häckningsområden i norra Lappland. Och nu vill LR utöka artlistan med ejder ... (ger man lillfingret till .... så ...../= en skrämmande och arrogant politik).

Normalt är man i Finland/på Åland kvick att hålla Sverige som ett föredöme; här kunde de faktiskt se sig i spegeln och inse att ni i Sverige har agerat betydligt mera föredömligt i den här frågan!

Om det är så att EU börjar luckra upp vårjaktfrågor, då är det illa för naturen! De är många som står i kö med sina bössor ...

De flesta moderna människor idag (med pengar och avancerad utrustning)  har helt tappat känslan för den typ av jakt och naturhänsyn som äkta skärgårdsbor  i tiden visade. De var beroende av naturen, det är inte "herrskapsjägarna" som Englund skriver om. Därför får inte en gammal husbehovsjakt bli en nöjesjakt med tillgång till muskelbåtar och avancerade jaktvapen ...

Härskarplanen

Inkallade. Nylands brigad, Ekenäs. Vintern 2011. Foto: Håkan Eklund.

En lycka för Europa och mänskligheten att Hitler och Tredje riket förlorade andra världskriget: det är den första spontana reaktionen efter att ha läst Härskarplanen. Himmlers jakt på det ariska ursprunget skriven av den kanadensiska vetenskapsjournalisten Heather Pringle. Det handlar om en 490 sidors pocketbok som jag hittade i en liten bokaffär i Södermalm härom sistens.

Och detta är ingen lättviktare; boken innehåller ca 100 sidor med noter (källhänvisningar) och drygt 20 sidor med litteraturkällor. Det är ett stort och mycket intressant arbete om något av det mest horribla som genomförts i Europa.

Boken handlar om Himlers stora intresse för den nazistiska rasläran, hur han lät värva framstående forskare och vetenskapsmän till  en nazistisk forskningsavdelning (Ahnenerbe)  i syfte att återskapa en arisk guldålder. Himmler organiserade omfattande expeditioner  i Europa och till Asien före kriget för att söka efter arkeologiska lämningar som kunde bevisa idén om ett ariskt herrefolk, för att kunna rättfärdiga en rasideologi som gick ut på att mörda "raser" de ansåg lägre stående, bl.a. judar.

De var mycket intresserade av våra skandinaviska länder, och gjorde bl.a. detaljerade arkeologiska undersökningar i Bohuslän, i Karelen och i Norge. Till Island var de också på väg, men deras avsikter avslöjades. De gillade ju långa blonda nordbor med höga pannor och blåa ögon ...

Det mesta som producerades av deras forskare blev förstås historieförfalskning. Sen när kriget började kunde de ju börja implementera sitt "rasförädlingsarbete", och till det hörde ju att putsa bort alla defekta och lägre stående av "icke-nordiskt" utseende ...

Jag började läsa boken på båten hem genom ismassorna. Nu, många kvällar senare, är den läst - och whiskyflaskan från båten är tömd. På sina ställen krävde läsningen en mental stålsättning, och en lindrig whiskydopning; bland annat kapitlet "Skelettsamlingen" tillhör de mer makabra ... (när de valde ut judar, bl.a 29 unga kvinnor, som sen gasades ihjäl för att man så småningom skulle få kompletta skelettsamlingar i forskningssyfte för studier i raslära ...). Men först måste man ju få bort köttet från kropparna ...
De ville få fram vetenskapligt exakta "formler" hur man skulle känna igen en jude, för att kunna döda dem ... 

När tyskarna intog Krimhalvön  hösten 1941 hade de efterföljande mordpatrullerna stora svårigheter att identifiera vilka som var judiska, bland alla brokiga folkslag som bodde i de ockuperade områdena. Och Himmlers forskare försökte få fram tydliga "rasidentifieringsguider", de ockuperade jordbruksbygderna skulle ju putsas innan markerna delades ut åt SS-folket. Men till och med de förhärdade tyska mordpatrullerna fick tillräckligt, "de började beklaga sig över den psykiska stress det innebar att kallblodigt skjuta ett sådant stort antal kvinnor, barn och spädbarn". Resultatet blev att Himmler fixade fram mobila gasvagnar ...

Vi kan bara andas ut att Hitlers och Himmlers storartade utrensningsplaner inte hann fullföljas. Trots att denna typ av läsning inte är alltför uppbyggande, så är det oerhört viktigt att veta vad som hänt. Många i Himmlers team lyckades ju förstöra en massa dokument och lura amerikanarna efter kriget - och kom undan.

Skulle de ha haft motsvarande information till förfogande, som finns i denna bok, skulle läget ha varit ett annat. Och sen hade de ju fått en ny fiende i sina gamla allierade, sovjetkommunisterna, och glömde tyskarna.

.

Enda i sitt slag

Rektor Jorma Mattinen - Åbo Akademi. 4.3.2011. Foto: Håkan Eklund.

Det är många i Sverige som inte känner till att det enda svenskspråkiga universitetet i världen utanför Sveriges gränser ligger i Finland. Det är Åbo Akademi i Åbo som grundades 1918, i  ett Finland som nyss blivit självständigt.

ÅA är Finlands svenska universitet med 7000 studenter, 1300 anställda och med verksamhet (förutom i Åbo) på många platser runt om i Svenskfinland: Vasa, Jakobstad, Helsingfors, Åland.

ÅA är ett kulturbärande bildningsuniversitet som främst är till för oss 300 000 finlandssvenskar, men förstås öppet för vem som helst som vill studera ekonomi, humanoria, informationsteknologi, logopedi, naturvetenskaper, pedagogik, psykologi, samhällsvetenskaper, teknik, teologi, vårdvetenskap, farmaci och juridik.

Trots att jag jobbat på deltid som tidskriftsredaktör (Skärgård/Skärgårdsinstitutet vid ÅA) sen hösten 2000 var det först idag som jag för första gången träffade ÅA:s rektor i samband med ett möte, i hans HQ - där det är "högt till tak".

Hade förstås kameran med och såg den här bilden när vi redan var på väg bort; ett snapshot som blev mera intressant än de mötesbilder jag redan tagit inne i hans kontor.

Lärdomen är den vanliga, som alla pressfotografer känner till, att aldrig sätta bort kameran fast "föreställningen är över" ...