Väntar på hyresgäst

Holk för svartvit flugsnappare. Hirvensalo 26.5.2011. Foto: Håkan Eklund.

Just nu blommar körsbärsträdet som jag planterade i vår trädgård för ett antal år sen. Och äntligen har jag fått fixat en holk till trädet; helst vill jag ha en svartvit flugsnappare!

En hanne har varit på besök ett antal gånger, har inspekterat holken från alla håll och kanter. Suttit på taket och tittat, varit in och kikat, suttit utanför och sjungit några strofer. Men någon hona har jag inte sett av. På grannens sida har fru Leena en blåmes i sin "äppelträdsholk", just nu matas ungarna och föräldrarna far in och ut som tättingar. Vissa år har den svartvita häckat där.

Fick idag de finska naturfotografernas fina tidskrift Luontokuva (84 s) som alltid är lika fräsch och intressant. I detta nummer ingår en fin artikel (10 s) om fyrön Utö som goda vännen Jorma Tenovuo har illustrerat tillsammans med sambon Outi Sarjakoski. Hon fotograferar landskap, han fåglar. De har varit lyckliga nog att kunna köpa ett hus på ön, som näst intill är omöjligt (dvs. ingen säljer). Nu blir det säkert en ännu större invasion av fotografer på ön ...

Sen militären lämnade ön 2005 blev en massa byggnader lediga (precis som på Landsort), som nu formats om till Utö Havshotell! Och sen finns ju Hannas horisont, en gammal lotsstuga som jag och mina vänner/kursdeltagare/föreningskompisar brukar boka.
Och båtturen (5 + 5 h) t/r med m/s Eivor är gratis ...

Grrrrrrrrrrr

Aura å, Åbo 22.5.2011. Foto: Håkan Eklund.

Det är märkligt hur det fungerar. När kameran är med söker blicken automatiskt något att fotografera. Som i kväll. En behaglig kvällspromenad med frun (och kameran) längs stadens livsnerv, ån, som avslutning på en solig och fin dag. Ljuset var ännu alltför skarpt men i skuggan intill en av broarna bildades märkliga mönster och speglingar i vattnet. Varför det bildade sådana här mönster vet jag inte, men vackert var det. Och det bidde några bilder. Det bruna är åvattnets riktiga färg (lerblandat ...), det blåa är från skyn, det vita från solen, det svarta från skuggorna och strukturerna från bron.

Fast egentligen borde jag inte alls vara här just nu; en av kompisarna som jag växte upp med är på hembesök från USA (dit han emigrerade i mitten av 1970-talet) och vi hade planerat in fågelskådning just detta veckoslut, uppe vid fritidhuset i storspovarnas rike. Men se, det ville inte bilverkstaden som pantar på min bil. Årsservice, och de hittade en pryl som borde fixas - och reservdelen måste beställas från Sverige ... Grrrrrrrrrrr.

Ljudlandskapet

Strandstenar, Hangö udd 2010. Foto: Håkan Eklund.

För mig är ljudlandskapet viktigt. Speciellt intressant om man dessutom kan lokalisera och känna igen de ljud och läten som hörs. I går kväll stannade jag upp för ett ljud som jag kände var nytt för våren, stannade upp (med hunden ...) och skärpte öronen , och började skratta ... det var ju suset i trädens lövkronor! Och visst, det har jag ju inte hört på mer än ett  halvt år. Och löven har ju precis nu blivit så stora att de börjar "höras". Kul.

Ibland brukar jag lägga mig på rygg i bärriset i skogen, sluta ögonen och bara lyssna. Det kan man göra på våren ända tills myggorna kommer. Kul att räkna alla fåglar som hörs, det kan bli ett 20-tal arter om platsen är bra. Ibland om tiden medger, och solen värmer, kan det sluta med en liten tupplur. Det ÄR livskvalitet. Och vad är mera rofyllt om havet är nära, med bränningar som bakgrundsljud.

Men våra bränningar är ju så anspråkslösa; i minnesbarken finns ännu ljudet av de dånande bränningarna från ett varmt Stilla hav runt Fijiöarna som bar ända in i hyddan vid veckoslutsbesök ute på öarna utanför stan (Lautoka) där vi bodde. Ett bakgrundsbrus som bara hörde till. Samt rasslet från kokospalmerna; det senare hade vi också runt vårt hus - med utsikt över ett glittrande Söderhav. Bäst att sluta innan nostalgin tar över i snålblåsten ...

Eufori

Strandstenar, Utö, Väståboland. 14.5.2011. Foto: Håkan Eklund.

Två kvällar med ishockeyeufori är inte helt fel! När vi med m/s Eivor passerade ön Jurmo en timme innan midnatt på fredagen sköt Finland sitt första mål mot Ryssland. Och hela båten skakade när vi hoppade och skrek (skärgårdsbor och fågelskådare).
Och vilket mål sen! Det handlar om unga Mikael Granlunds (19 år) lek med pucken, att sekundsnabbt lyfta pucken på klubbladet och helt sonika vispa in det i krysset (bakom huvudet på målvakten) samtidigt som han rundade buren! Sånt kunde ju starta ett nytt vinterkrig, med Putin i publiken. Det måste ju kännas asigt för en f.d. stormakt att förlora mot lilleputtgrannen, dessutom 3-0.
När vi vid midnatt kom fram till fyrön hällregnade det, men det märktes liksom inte - så upplyfta var vi av VM-ishockeyn, att äntligen få chans att spela final mot Sverige. Resten är historia ... (I kväll arrangerades en sjudundrande välkomstfest på salutorget i Helsingfors med 100 000 närvarnade, president Halonen inkluderad).

På lördagmorgon hällregnade det, ännu. Men sånt är bra fågelväder. Då är det ju "nedfall", dvs. flyttande fåglar avbryter flyttningen och kommer ner för att vila och proviantera.  Mitt på dan blev det uppehållsväder.

Och ett sånt myller av småfåglar på nära håll i en liten våtmark ("Sundet") intill bygatan på ön ser man inte varje dag: löv-, gran, ärt-, törnsångare, svarthätta, rödstjärt, buskskvätta, mindre flugsnappare (2), grå- och sv.flugsnappare och så vidare. Som ibland kom på 2 m avstånd när de födosökte. Där borde man sen ha suttit med 500 mm ... Men jag hade hand om en artkännedomskurs, och kunde inte syssla med sånt. Men ett bättre sätt att öva artkännedom på oansenliga sångare (som var tysta) finns inte; normalt känner man ju igen dem via sången - och behöver sällan titta så noga på dem.

Urban solnedgång

Tavastgatan i solnedgång. Åbo, maj 2011. Foto: Håkan Eklund.

Maj är den månad när man knappt hinner med. Allt bara rusar undan: ljuset, fåglarna, växterna - en enda explosion av förändringar i naturen. Och detta efter ett halvår av köld, mörker, snö - när allt bara kröp fram i snigelfart. Eller bara stod stilla.

Har dessutom tillbringat alltför mycken tid framför teven, med ishockey VM. Ikväll stängde jag när det var som mest spännande (Finland - Ryssland), hade en fågelkurs att leda. Och det blev en skön kväll; vi satt en halvtimme i solen och värmen bland ekar och andra ädellövträd, och bara lyssnade. Och övade. Räknade in ett 20-tal arter, några nyanlända. Jämförde skogsduva med ringduva, kollade in rödvinge-, tal- och koltrastar som sjöng i kapp. Sen lövsångare, grönsångare, svarthätta, trädpiplärka, steglits, stenknäck och en massa till. Sen vandring genom lövsalar i vardande, härligt.

Känner redan dåligt samvete för att så många fina morgnar går förlorade, man bara orkar inte stiga upp med solen. Det nordiska ljuset är krävande. Egentligen borde man sova på dagarna för att kunna satsa på kvällar och tidiga morgnar.