Ljudlandskapet

Strandstenar, Hangö udd 2010. Foto: Håkan Eklund.

För mig är ljudlandskapet viktigt. Speciellt intressant om man dessutom kan lokalisera och känna igen de ljud och läten som hörs. I går kväll stannade jag upp för ett ljud som jag kände var nytt för våren, stannade upp (med hunden ...) och skärpte öronen , och började skratta ... det var ju suset i trädens lövkronor! Och visst, det har jag ju inte hört på mer än ett  halvt år. Och löven har ju precis nu blivit så stora att de börjar "höras". Kul.

Ibland brukar jag lägga mig på rygg i bärriset i skogen, sluta ögonen och bara lyssna. Det kan man göra på våren ända tills myggorna kommer. Kul att räkna alla fåglar som hörs, det kan bli ett 20-tal arter om platsen är bra. Ibland om tiden medger, och solen värmer, kan det sluta med en liten tupplur. Det ÄR livskvalitet. Och vad är mera rofyllt om havet är nära, med bränningar som bakgrundsljud.

Men våra bränningar är ju så anspråkslösa; i minnesbarken finns ännu ljudet av de dånande bränningarna från ett varmt Stilla hav runt Fijiöarna som bar ända in i hyddan vid veckoslutsbesök ute på öarna utanför stan (Lautoka) där vi bodde. Ett bakgrundsbrus som bara hörde till. Samt rasslet från kokospalmerna; det senare hade vi också runt vårt hus - med utsikt över ett glittrande Söderhav. Bäst att sluta innan nostalgin tar över i snålblåsten ...

Eufori

Strandstenar, Utö, Väståboland. 14.5.2011. Foto: Håkan Eklund.

Två kvällar med ishockeyeufori är inte helt fel! När vi med m/s Eivor passerade ön Jurmo en timme innan midnatt på fredagen sköt Finland sitt första mål mot Ryssland. Och hela båten skakade när vi hoppade och skrek (skärgårdsbor och fågelskådare).
Och vilket mål sen! Det handlar om unga Mikael Granlunds (19 år) lek med pucken, att sekundsnabbt lyfta pucken på klubbladet och helt sonika vispa in det i krysset (bakom huvudet på målvakten) samtidigt som han rundade buren! Sånt kunde ju starta ett nytt vinterkrig, med Putin i publiken. Det måste ju kännas asigt för en f.d. stormakt att förlora mot lilleputtgrannen, dessutom 3-0.
När vi vid midnatt kom fram till fyrön hällregnade det, men det märktes liksom inte - så upplyfta var vi av VM-ishockeyn, att äntligen få chans att spela final mot Sverige. Resten är historia ... (I kväll arrangerades en sjudundrande välkomstfest på salutorget i Helsingfors med 100 000 närvarnade, president Halonen inkluderad).

På lördagmorgon hällregnade det, ännu. Men sånt är bra fågelväder. Då är det ju "nedfall", dvs. flyttande fåglar avbryter flyttningen och kommer ner för att vila och proviantera.  Mitt på dan blev det uppehållsväder.

Och ett sånt myller av småfåglar på nära håll i en liten våtmark ("Sundet") intill bygatan på ön ser man inte varje dag: löv-, gran, ärt-, törnsångare, svarthätta, rödstjärt, buskskvätta, mindre flugsnappare (2), grå- och sv.flugsnappare och så vidare. Som ibland kom på 2 m avstånd när de födosökte. Där borde man sen ha suttit med 500 mm ... Men jag hade hand om en artkännedomskurs, och kunde inte syssla med sånt. Men ett bättre sätt att öva artkännedom på oansenliga sångare (som var tysta) finns inte; normalt känner man ju igen dem via sången - och behöver sällan titta så noga på dem.

Urban solnedgång

Tavastgatan i solnedgång. Åbo, maj 2011. Foto: Håkan Eklund.

Maj är den månad när man knappt hinner med. Allt bara rusar undan: ljuset, fåglarna, växterna - en enda explosion av förändringar i naturen. Och detta efter ett halvår av köld, mörker, snö - när allt bara kröp fram i snigelfart. Eller bara stod stilla.

Har dessutom tillbringat alltför mycken tid framför teven, med ishockey VM. Ikväll stängde jag när det var som mest spännande (Finland - Ryssland), hade en fågelkurs att leda. Och det blev en skön kväll; vi satt en halvtimme i solen och värmen bland ekar och andra ädellövträd, och bara lyssnade. Och övade. Räknade in ett 20-tal arter, några nyanlända. Jämförde skogsduva med ringduva, kollade in rödvinge-, tal- och koltrastar som sjöng i kapp. Sen lövsångare, grönsångare, svarthätta, trädpiplärka, steglits, stenknäck och en massa till. Sen vandring genom lövsalar i vardande, härligt.

Känner redan dåligt samvete för att så många fina morgnar går förlorade, man bara orkar inte stiga upp med solen. Det nordiska ljuset är krävande. Egentligen borde man sova på dagarna för att kunna satsa på kvällar och tidiga morgnar.

Uggla som granne

Hornuggla på dagkvist. Oravais 1.5.2011. Foto: Håkan Eklund.

Kom fram till fritidshuset strax efter midnatt: hunden och jag sträcker på oss efter fyra och en halv timme i bil. Njuter av stillheten, den fräscha vårluften, en strålande stjärnhimmel - när jag plötsligt hör en ropande berguv! Stämningsfullt! Det är länge sen jag hört berguv till gårdstunet.

Sen gällde det att göra upp brasa och få lite värme i huset; härligt att komma ut till glesbygdens stillhet. Efter en värmande "nattmössa" var det skönt att på småtimmarna krypa in i sovsäcken.

Följande kväll, när också frun hunnit fram, hörs ingen berguv - men nog en pärluggla! Det är också länge sen jag hört en sådan till tomten. Och sen, en låg, dov uggleröst alldeles nära - en hornuggla! Här måste det ju finnas sorkar, med så många ugglor! Vilken njutning att i halvmörkret stå och lyssna på två ugglearter.

Följande dag hittade jag hornugglan på dagkvist lågt  i en gran,  ca 100 m från stugan. Det är sällan jag åker till stugan utan mina teleobjektiv, men nu hade jag faktiskt gjort det (det gör jag inte om ...).
Hade endast 70-200 mm med, men det funkad också. Jag gjorde mig bekant med ugglan, och till slut kunde jag stå ganska nära utan att den rörde en fjäder.

Elva timmar satt den på samma ställe, det vill säga hela dan. Det blåste en kall nordan, och ugglan hade hittat ett ställe som var solvarmt och i lä för vinden. Alldeles tydligt föredrog den att sitta i värmen, helt öppet, trots att den kunde ha krupit in i täta skuggiga ställen i granen.

Och på kvällen (22.30 -tiden) utförde den en spelflykt bland trädtopparna. Hornugglan slog ihop vingarna så att det hördes långa vägar och flög som en "drucken"! Hörde också en annan hornuggla svara. Hoppas att det blir häckning; 2009 häckade två par hornugglor i närheten. I fjol var det tomt.

Malta 8 - jägarna gör som de vill

Illegal skylt som jägarna satt upp. Mizieb public woodland, Malta. April 2011. Foto: Håkan Eklund.

Ett exempel på hur långt jägarnas fräckhet har gått på Malta är detta: en hagelpepprad skylt som visar "hit men inte längre"! Trots att parkområdet som är till för allmänheten fortsätter längs den skogsbeklädda åsen, vill inte jägarna att man går längre än hit. De har nämligen helt sonika ockuperat resten av skogen och byggt 256 "hunting and trapping hides", duri på maltesiska. En del av jakttornen är av betong med ståldörrar med hänglås ... Jag gick runt en eftermiddag i skogen och tog bilder av tornen; kändes ganska spöklikt. Den enda fågeln som höll mig sällskap i tallskogen var en grönsångare. Senare på kvällen cirklade sex lärkfalkar över skogen, där de tydligen tänkte övernatta.

Och det är just i detta område som BirdLife Maltas "Raptor Camp" -deltagare i september 2009 hittade mer än 200 skjutna (fridlysta) fåglar som jägarna gömt under stenar i skogen! Det tog ornitologerna två dagar att söka fram fåglarna som sen skapade stora rubriker både nationellt och internationellt. Trots att detta rapporterades till myndigheterna har det ännu inte (1,5 år senare) gjorts någon officiell utredning ... På Malta är det meningen att man bara skall glömma och vara tyst.

Det finns heller ingen "management plan" för Miziebskogen, trots att en sådan borde finnas över alla natur- och parkområden som är till för allmänheten. Eftersom det är ont om dylik mark på ön, är varje kvadratmeter värdefull. Igen ett exempel på hur korrumperat det maltesiska samhället är när det gäller naturvärden, alla hoppar efter jägarnas pipa ... Det är de som drar slipstenen.

Och detta är inte det enda området. När vi under aprilveckan åkte runt på ön blev jag visad ett tiotal motsvarande exempel, där jägarna helt sonika occuperat allmänna rekreationsområden och gjort dem till sina privata jaktmarker!