I puben

Pubspelning. Dec. 2010. Foto: Håkan Eklund.

Det är skojigt att se när egna barn kan förverkliga sådant som blivit ogjort för en själv. Som detta med att musicera. På bilden ovan är det sonen Robert (till höger) och hans kompis Daniel som underhåller på en pub. Det är både kul, inspirerande och lärorikt. Robert visste inte om att föräldrarna plötsligt dök upp för att kolla standarden strax innan midnatt..., och det blev några bilder.

Och tusan ändå vad jag skulle ha gillat att själv kunna göra detta, då när det begav sig!

När jag var tonåring var min högsta önskan att kunna spela i ett band. Eller att åtminstone kunna spela gitarr. Sjunga kunde jag. Men det bidde aldrig något av det eftersom det inte fanns någon i familjen, eller ens omgivning (ex. skolan) som kunde ge stöd, inspiration och back-up. Och skolan borde ha skämts. Vi hade en (eller två) timmar valbara aktiviteter i högstadiet, jag valde gitarrspelning.

Men se, då kom en lärare och frågade om jag kunde välja något annat, jag var nämligen den enda killen bland 25 flickor ... Och vad f-n gör jag, jo - väljer metallslöjd (eller träslöjd) som alla andra killar! Och detta hände också under därpåföljande år. Tänka sig hur segregerande gammalmodigt man tänkte i den tidens skola (det är länge sen ...)! Ok, visst kunde jag ha stått på mig, och visst kunde jag väl ändå ha lärt mig spela gitarr på egen hand, men till det hade jag inte tillräckligt med energi. Tydligen. Så smal är "linan" mellan att inspireras/uppmuntras och att "avinspireras" ...

Däremot kunde ingen stoppa mig att köpa min första systemkamera när jag var 16 år, trots att jag inte skulle ha haft råd. Men det fixade jag, till en stor del tack vare en tillmötesgående fotoaffärsägare. Och ingen kunde stoppa mig ifrån att bli fågelskådare, också det ansågs mycket onödigt ...

Därför är det mycket trevligt att se hur lätt det är för dagens ungdomar att göra sånt som de gillar. Och det som man gillar det blir man bra på! Oftast.

Nu som vuxen-vuxen har jag lärt mig att det inte finns några onödiga hobbyn. Trots att de kan verka hur onödiga som helst. Nämligen: det är en tillgång för samhället att ha människor som mår bra. Och den som får förverkliga sig själv via alla möjliga intressen, som andra kan tycka är helt onödiga, trivs och mår bra. Och se, då är man ju en tillgång för samhället.

I sanningens namn: alla mina hobbyn har jag kunnat svänga till deltidsjobb, både detta med att känna fåglar (har hållit massor med fågelkurser), detta med att skriva (är numera redaktör och frilansskribent) och detta med att fotografera (illusterera egna artiklar/tidskriften jag jobbar med).

Brådis i mörkret

Första snön. Hemskogen, Hirvensalo 24.11.2010.

Ibland brukar jag undra hur folk som inte har jobb överlever november och december? Speciellt tänkte jag på dylika saker efter hemkomsten från många år i soliga och varma länder.

Då insåg jag flera saker, bl.a. följande: Det är inget under att många är så fokuserade på arbete i våra nordiska länder, det finns ju inga frestelser! Åtminstone inte under den "mörka årstiden".

Det är exakt så som jag existerat under den senaste veckan, och ännu en vecka framåt. Drunkar just nu i jobb, som jag inte klagar över (att redigera artikelmaterial är trevligt, dock tidskrävande), och jag bryr mig fullkomligt strunt i att det är mörkt och kallt ute. Det är egentligen bara bra, dvs. inga frestelser ...
I ett varmt land finns det frestelser, trots att det är mörkt på kvällarna. Att sitta på en uteservering i shorts är ju aldrig fel ...

Men snart är det verklighet. Botswana väntar, men innan dess skall ett nytt tidskrifsnummer produceras. Därför får det vara hur ogästvänligt väder som helst, där ute alltså.

Fast egentligen finns det väl inget dåligt väder; allt sådant är ju relativt. Eftersom vi inte kan påverka vädret, utan bara oss själva, så är det enklare att själv anpassa sig - och inte klaga. Det har jag också lärt mig den hårda vägen. Året efter hemkomsten från Afrika hatade jag Finland, Norden och dessa breddgrader. Speciellt vinterhalvåret. Tills jag insåg att det var jag som måste programmera om mig, det gjorde jag. Och sen dess har det gått bra.

Att hälsa eller inte hälsa

Workshoprummet i vandrarhemmet, Landsort 21.11.2010. Foto: Håkan Eklund.
(Magnus Lindbom till vänster, Patrik Larsson till höger)

För skärgård och fastlandsglesbygd är den korta säsongen ett av turistföretagarnas många problem. Och där kommer natur- , frilufts- och fotointresserade in som en attraktiv kundgrupp. Som när Creative Adventures höll sitt workshop på Landsort senaste veckoslut, med vandrarhemmet som högkvarter.  Det var inte precis någon trängsel på ön, i regnet och halvmörkert! Ändå trivdes vi hur bra som helst och fick ut det vi ville av besöket. För oss som tillhör denna kategori är ju höst, vinter och vår lika värdefulla och intressanta som sommaren.

Trots att många konservativa skärgårdsbor inte alltid gillar natur- och friluftsintresserade "stadsbor" ute på sina öar ... så är nog företagare som säljer logi, transport och annan service nöjda. Det finns ju inte mera flexibla och tacksamma kunder än sådana som är vana att vara ute i ur och skur, som kan klä sig för väder som väder, eller för vilka temperaturer som helst. Det är en kategori som sällan klagar.  

Men visst reagerar man en aning när man möter en öbo på en enslig väg/bygata - och märker att man verkligen behandlas som luft. Att de inte ens tittar på en och möter en blick för en kort hälsning. Det hände på Landsort (eller Öja, som ön egentligen heter) vid ett antal tillfällen, och det hände ute på finska Utö för några veckor sen.  Är det verkligen så tungt att hälsa på en medmänniska? En tillfällig besökare?

Jag är själv uppvuxen i glesbygden, i en typisk bondby i Österbotten, och min mor präntad noga i oss barn att alltid hälsa på dem vi mötte på vägen. Oberoende om vi kände personerna eller inte. Hon sade: "Det kostar ingenting att hälsa" och "Det är bättre att hälsa en gång för mycket än en gång för lite". Det har jag tagit med mig genom livet.

En gång  har jag faktiskt mött detta med att inte besvara en hälsning som en chokerade upplevelse. Jag flyttade från Österbotten till Fijiöarna för ett 5-års projektjobb, därifrån flyttade vi som familj tillbaka till Åbo (min frus hemstad) och Finland. Vi bodde nära ett naturskyddsområde/rekreationsområde där jag gjorde långa vandringar varje kväll. Och min vana trogen från vänliga Fiji tog jag alltid ögonkonakt och hälsade (på finska), men nej - inte en jävel besvarade min hälsning! Förutom hundägare, de var vana att prata med främlingar. Oftast fick jag inte ens ögonkontakt, om jag fick - såg jag från uttrycket "varför skall jag hälsa på dig som jag inte känner".

Jag tänkte att jag ger inte upp, i tre år höll jag ut - sen sket jag i det när jag insåg att det inte tillhörde normerna. Innan det hann jag skriva en kolumn om ämnet som jag kallade "Stenansikten", som ledde till att jag hamnade med i ett teveprogram , för att förklara mig ... men det är en annan historia.

Landsort II

Landsorts fyr i mörker, lördagkväll 20.11.2010. Foto: Håkan Eklund.

Måste erkänna att jag älskar det svartvita mediet. Det påminner hela tiden om att "less is more". Avskalat och förenklat. Helt perfekt när det inte "in the first place" finns så mycket till färger, som här när mörkret lägger sig över ön Öja i Stockholms södra skärgård.

Sen höstlövens färgprakt är förbi kunde man lika gärna gå över till svartvitt och hålla på så tills det igen grönskar i markerna. Det skall jag försöka ta till mig i vinter.

Gillar också ön Öja, fem kilometer lång och 400 meter bred! Idag är ön skyddad som naturreservat. Liksom finska Utö, ytterst i Åbolands skärgård, är också Öja ett gammalt lots- och fyrsamhälle (sedan mitten av 1500-talet). I dag finns ett 20-tal bofasta på ön, många av dem arbetar åt Landsortstrafiken och Sjöfartsverket.

När jag kom till ön på fredagsmorgonen lade båten till vid den norra ändan, sen fick vi (6 passagerare) skjuts med en minibuss ner till södra ändan där byn ligger. Kul att se biotoperna längs vägen, massor med sumpskogar med klibbal; skulle vara jätteintressanta att utforska under vårflyttningen.

Landsort med Creative Adventures

Landsorts fyrsamhälle, söndagmorgon 21.11.2010. Foto: Håkan Eklund.

Svartvitt med Creative Adventures´Patrik & Magnus är aldrig fel. Inte ens när det är både regnigt och grådaskigt ett helt veckoslut. Jag var här i fjol, och ville gärna tillbaka. Och sen är det ju så jäkla kul att lära känna likasinnade; fast det är ju bara på småtimmarna  man hinner med sånt - all annan tid är ju jobb...

De är ju rätt tidskrävande dessa killar. Det var väckning kl.06 (när det ännu är beckmörkt), sen "uppställning på gården" kl.07 (när det ännu var mörkt ...), sen ut i fält fram till kl. 10. Sen sitter vi framför våra datorer i klass med bildbearbetning och undervisningssessioner om vart annat; sen ut igen på eftermiddag tills det är mörkt. Sen igen i klass till 21-tiden. (Varför så tidigt: ja, för att kunna köra med långa exponeringstider och få fram spännande effekter på vattenrörelser, t.ex.).

Då finns det inte mycket tid att umgås, men det var ju inte för det vi var där ... Men det är ett effektivt koncept, det blir resultat, och det roligaste är ju att se bildvisningen strax innan kursen avslutas. Med deltagarnas två bästa bilder.

Och visst blev det en massa superfina bilder, i svartvitt, som egentligen kom helt till sin rätt i detta gråtrista och  färglösa regnväder. Men det blåste ordentligt, och det blev många spännande bilder med bränningar som slår över klippor.

Söndagmorgon hade jag sovmorgon. Vaknade nog när Patrik knackade på, men tänkte att nu tar jag det lungt - och svängde sida.

Jag visste vilken bild jag ville ha (bloggbilden ovan), tog på mig regnkläderna och traskade iväg för att ta den vid 08.30-snåret.  Jag skall göra en artikel om Landsort för min egen tidskrift, och behövde en del "kulturbilder".

Annars: jag är imponerad över Magnus och Patriks egna bilder, som de inledde kursen med (och satte ribban högt från början). De börjar nog bli i nivå med de gamla välkända rävarna (Strand, Töve, Lahall, Geidemark etc.) inom landskapsfotografering i Sverige - snart går de förbi! Orsak? Jo, dessa killar kan konsten att via bildbehandling ta fram de allra sista finesserna och detaljerna i bilderna, något som många av "de gamla" inte kan. Åtminstone inte på samma nivå. Det är lite som med Ansel Adams: han drog en parallell till koncertlivet och jämförde negativet med noterna, och den färdigt bearbetade kopian framjobbad i ett mörkrum  som det publika uppförandet. Och hans styrka låg bl.a. i ett gediget mörkrumsarbete. Så är det också idag, med hela processen från en RAW-fil till färdigt bearbetad bild, och se - där tar den unga digitala generationen över!

Här är CA:s  webbplats: www.creativeadventures.se

Innan jag tog båten tillbaka till Åbo hann jag med några timmar på Fotografiska Museet; ett mycket lyckat och inspirerande koncept. Och det blev några nya fotoböcker till ...
Gillade Pieter ten Hoopens bilder (http://fotografiska.eu/Museet/Utstaellningar/Stockholm), mycket konstnärliga och spännande! Dessutom fint presenterade.