Skamligt med vårjakt

Maktborgen. Riksdagshuset i Helsingfors. Foto: Håkan Eklund.

På Åland, som i stort lever på turism,  tycks man inte bry sig om positiv image - eftersom deras Landskapsregering godkänner jakt under vårflyttning/häckningstid i skärgård.

Vårjakt på fåglar är verkligen inget som hör till ett modernt och upplyst samhälle; det är negativ image i högsta potens!! Det är synonymt med att gå tillbaka till 1800-talet/tidigt 1900-tal. Den vårjakt som i tiden utövades  i Fattigfinland/Fattigsverige var livsviktig för skärgårdsbornas överlevnad. En traditionsjakt att respektera i sitt rätta sammanhang; men den skall inte återupptas i ett samhälle som drunknar i fetma och materiell rikedom! Vi lever i ett samhälle där jakt är en ren och skär hobby/livsstilsaktivitet! Och att döda "just for fun" kräver högre etik än jakt under våren!

Dessutom: med vilken rätt skjuter ålänningar samernas alfåglar? Alfågeln som häckar i karga fjällsjöar ovanom trädgränsen häcker inte ens i sådana mängder i finska Lappland som rika och välnärda ålänningar dödar under vårflyttningen! Hur kan sådant vara tillåtet i ett upplyst EU-land som Finland?! Är det ingen som ens förstår att skämmas? När vårjakten förbjöds för några år sen, glömdes alfågeln bort när artlistorna putsades, och förblev jaktbar under våren.

Men nu vill man ha mera,  nu vill alltså ålänningarna utvidga jaktbytet också  med ejder. Skulle de ha haft ens ett uns av förstånd, skulle de åtminstone ha sett till att byta ut alfågeln mot ejdern, den sistnämnda häckar åtminstone på Åland! Att alfågel inte går att jaga på höst, som jaktföreträdarna trummar ut, är en ren och skär lögn! Den är bara mera svårjagad, och under senhösten är det inte lika roligt att vara i utskären ...

Nu är det väl Svenskfinlands enda EU-parlamentariker Carl Haglund som skall lobba igenom vårjaktsförslaget i Bryssel, kan man tänka sig. Så här kunde man läsa i hans infoblad "Mitt i Europa" som kom ut 2010: "En annan förbudsfråga som Haglund fått engagera sig i är vårfågeljakten.  - Jaktförbudet är till vissa delar begripligt men för en del arter ter sig förbudet helt omotiverat, anser Haglund."

Till saken hör att stadspojken Haglund inte vet något om natur, ekologi eller jakt - men som en typisk kritstrecksrandig politiker (=maktmänniska) gör han vad som helst för att fiska röster, att vara väljarkåren till lags. Och han valdes in som sista finländska EU-representant med åländska röster, nu gäller det för honom att betala tillbaka. Just så fungerar makten.

Och maktborgen på bilden ovan får också representera den skam som den åländska vårfågeljakten kommer att förorsaka; internationellt sett är detta en oerhörd skam för Finland!

Så här skriver Nya Åland idag på sin webbsida:
http://www.nyan.ax/nyheter/index.pbs?news_id=60795

Det här innebär vårjaktsbeslutet

Lokalt Landskapsregeringen beslöt att återinföra vårjakt på guding.
Det här innebär vårjaktsbeslutet.

Om ofrihet och livegenskap

Maktens pelare. Riksdagshuset, Helsingfors. Foto: Håkan Eklund.

Var på väg till ett årsmöte ikväll, men blev kvar i bilen en stund för att lyssna färdigt på en intressant kolumnist (Kerstin Kronvall) i Radio Vega (Svenskfinland) som filosoferade kring detta med ofrihet och livegenskap.

Den tredje mars 2011 är det exakt 150 år sedan livegenskapen upphävdes i Ryssland. Det skedde utgående från ett manifest som kejsar Alexander II avgav i slutet av februari och före den 17 mars 1863 skulle alla livegna vara fria .
Kolumnisten berättade hur svårt det var att få det beslutet igenom: adelsskapet motsatte sig förstås förslaget, det var ju de som berikade sig på de livegnas bekostnad.

Så här sade Kronvall:
"Och det handlade inte om något litet beslut då livegenskapen upphävdes; av Rysslands dåvarande befolkning på ungefär 65 miljoner var 45-50 miljoner livegna. Livegenskapen hade inneburit att de livegna helt konkret ägdes av de adelsmän på vilkas marker de levde. Ägaren bestämde om vem de fick gifta sig med, var de fick bo, om kroppsaga och andra straff samt om de skulle skickas iväg att göra militärtjänst, som på den tiden var 25 år."

Sen fortsatte ofriheten i nya former under Sovjettiden. Än idag är inte ryssarna helt fria, och de är inte ensamma.

Samma ofrihet har alla f.d. kolonier fått uppleva, bl.a. i Sydafrika fram till 1994 när de svarta fick rösta för första gången! Och i många f.d. kolonier stals självständigheten av envåldsärskare, som först nu håller på att falla (Tunisien, Egypten, Libyen ...). Många står i kö; också länder långt nere i det riktiga Afrika.

Och allt handlar om pengar och maktbegär. Därför har jag aldrig imponerats av glitter, palats och herrgårdar. Eller de kritstrecksrandiga. De representerar oftast översitteri och exploatering av människor och kapital, också på våra breddgrader, i tid och rum.

De flesta i kritstrecksrandigt i våra moderna samhällen representerar också olika former av exploatering och maktmissbruk/ekonomiskt missbruk. Det är de som orsakat de senaste årens ekonomiska katastrofer.

Ändå är det så många människor som aldrig genomskådar dessa bluffmakare och lögnare; de som har pengar drar till sig vänner och beundrare. Precis överallt.

Få se hur länge Gadaffis makt och förmögenhet skall hålla honom flytande?

I Stockholmsfönster

Kungsfiskare i Swarovskis skyltfönster, Stockholm. 26.2.2011. Foto: Håkan Eklund.

Det går ju bara inte att gå förbi ett skyltfönster med blänkande vackra kungsfiskarkristaller, och då är det ju svårt att låta bli att ta en bild.

Var på en walkabout med fru A från Värtanhamnen till Fotografiska, och det tog ett antal timmar med alla fikasstopp och bokhandelsbesök. Har man inte bråttom är det ju en upplevelse i sig att i lugn och ro beta av kvarter efter kvarter.

På fotografiska imponerade Sarah Moon (http://fotografiska.eu/Museet/Utstaellningar/12345); bilder som man kunde titta på hur länge som helst. Fotokonst i högsta potens.

Så här presenteras hon på museets webbplats:

"Sarah Moon är en levande legend. En av våra mest renommerade samtidsfotografer, filmskapare och konstnärer. Hon har under de senaste 35 åren gestaltat kvinnor, djur, byggnader och natur i sitt originella, magiska universum. Hennes modebilder med sin avsaknad av klichéer gjorde henne känd men är bara en liten del av hennes fotografiska arkiv. Hennes bilder lever på en mystisk plats mellan vakenhet och dröm, konst och mode.

På Fotografiska visas de mest publika och personliga bilderna ur Sarah Moons rika konstnärskap. Fascinationen för film och hennes sparsmakade förhållande till sepiatoner och skuggor. Utställningen 12345 innehåller över 200 bilder och två videoverk, The Red Thread och Contact.

Bilderna Sarah Moon skapat för de franska modehusen Chanel och Cacharel samt även de legendariska färgkompositionerna för Comme des Garçons talar alla ett egensinnigt, poetisk språk, både vad gäller plats och person. Allt som oftast representerar Moons bilder ett sökande efter det där svårfångade, oväntade ögonblicket, ibland både melankoliskt och makabert men alltid i rörelse. Hon planerar och iscensätter sina bilder minutiöst för att sedan vänta in det oväntade, ofta oskarpa ögonblicket i en förtrollande ljussättning.

Sarah Moon är född i England 1941. Efter den avslutade modellkarriären gjorde hon sig snabbt ett namn i den franska huvudstaden som en av de första, kvinnliga fotograferna inom haute couture. Hennes samtidigt extravaganta och mystiska kompositioner var en ny röst i 1970-talets Paris. Idag arbetar Moon primärt för sig själv och skapar bland annat kortfilmer baserade på sagor."

Ett effektivt revolutionsvapen

Unga beväringar i Nylands brigad (- 20 C). Februari 2011. Foto: Håkan Eklund.

Länge ansåg jag att det var löjligt att montera in olika typer av "fotoapparater" i mobila telefoner och motsvarande kommunikationsprylar; till vilken nytta tänkte jag. Skall man fotografera kan man ju lika bra använda en riktig kamera, tänkte jag.

Nu tänker jag inte så längre. Nu har jag, liksom miljoner andra, insett styrkan av att kunna dokumentera med dessa enkla mojänger.

Senaste exemplet är folkresningen i Libyen. Trots att regimen på allt sätt försökt stoppa allt informationsflöde ut ur landet har det hela tiden gått att få tag i amatörbilder och videoklipp från de mest horribla situationer. Inte precis upplyftande, men otroligt viktigt för att avslöja vad som pågår.
Tidigare lyckades ju envåldsregimer mycket effektivt filtrera nyheter, dvs. att helt kallt ljuga och bluffa. Som många naiva beslutsfattare/allmänhet runt om i världen sen trodde på. Nu är det slut med det informationsmonopolet.

Förutom att den digitala "revolutionen" var en fototeknisk "revolution", har den visat sig vara ett verkligt revolutionsvapen! Ett av de bästa vapnen den obeväpnade breda massan kan använda för att störta envåldshärskare! Vem hade väl kunnat tänka sig att denna allemanstillgång till enkla och billiga digitala "fotoapparater" kunde bli så värdefulla för demokratihungrande människor!

Min favorit nyhetskanal de senaste månaderna har varit Al Jazeera som mycket väl dokumenterat allt det som hänt i Tunisien, Egypten och nu Libyen. Till stor del har de varit beroende av amatörbilder, tagna med enkla kommunikationsmojänger!

Samtidigt kan man ju förundra sig över hur det är och varit möjligt för vissa "familjer" att göra hela nationalstater till ett privat familjeföretag, som Libyen är ett exempel på.

P.S. Dottern Kiara hade planbyte i Tripoli för knappa två veckor sen, på väg till Accra (redan då tyckte hon att det var en kaotisk flygplats ...). Nu är väl den flygplatsen ett helvetiskt ställe.

En guldgruva

Vid färjterminalen i Mariehamn, Åland. Februari 2011. Foto: Håkan Eklund.

Detta med städning och att ordna upp i "biblioteket" är en värld för sig. Oftast så motbjudande att ta tag i, men sen när man väl kommit i gång vill det aldrig ta slut. Och det är något som inte går att göra enligt order från frun; men när hon inte är hemma går det så mycket lättare, när man själv får välja ...

Som senaste veckoslut, med bättre halvan på jobbuppdrag i London. Då tillbringade jag ett helt dygn med att ordna upp i mina hyllor och tidskriftsarkiv. Och då tenderar ju halva tiden att gå åt att bläddra och läsa. Som i sig är en upplevelse.

Nu placerade jag de mest intressanta fototidskrifterna i en hylla nära min favoritplats i soffan, med skrifterna inom arms avstånd. Det vill säga lätta att plocka fram och bläddra/läsa i. Insåg att massor av nummer är mer eller mindre olästa, eller så har jag bara glömt ...

Jag har nästan en komplett uppsättning av Camera Natura, däremot inte Luonnonkuvaaaja (= Naturfotografen) som är de finska naturfotografernas medlemspublikation. Och det är den som jag nu börjat bläddra i. Hittar massor av intressanta saker att läsa, som bokrecensioner, debattartiklar, föreningsinformation osv.

I nummer 2/1996 finns en artikel om "Naturfotografens internet" som berättar vad internet är, vad internet kan erbjuda naturfotografen, exempel på webbplatser för naturfotografer. Härlig läsning. Enligt artikeln var det först 1993 som internet slog igenom; är dess historia verkligen så kort?
Ungefär då hade föreningen 1000 medlemmar; idag är de över 4000! Som visar hur snabbt fotointresset ökat som en följd av digitaliseringen.

Samtidigt kan jag i teve i realtid följa med folkresningen i Libyen; de senaste veckornas folkliga uppror mot härskarregimerna i de nordafrikanska länderna är ju ett resultat av internet och den digitala "revolutionen". Så visst är det stort med en world wide web!

Ang. blogbilden ovan: En äldre man med käpp kom ner till kajen i Mariehamn när tre olika färjor lade till, lastade/lossade och drog vidare. Jag fotograferade från övre däck på Siljabåten från Sthlm. Kanske var det en pensionerad sjöman/befälsperson som såg en stor njutning av att komma ner till hamnen och följa med dessa stora fartygs kajtrafik?