Överraskningen

Haunis vattenreservoar, Reso 22.8.2009. Foto: Håkan Eklund.

En bit norr om Åbo ligger en sötvattenbassäng. Jag har sett den på kartan men aldrig tänkt på att den skulle vara värd ett besök. De brukar ju alla se så tråkiga ut.

Men se, jag gjorde ett besök för att kolla om det gick att dra en vandringsrutt dit - och möttes av ett härligt insjölandskap! Skulle jag inte ha vetat att det var en konstgjord sjö, så hade jag trott att det var en natursjö. Det finns slipade berghällar (från istiden) på tre sidor, som ser ut som naturliga stränder, sen en vall på den fjärde sidan som idag har naturlig vegetation, att allt ser mycket äkta ut.

Och det gick en färdig vandringsled till sjön och en stig runt hela vattenområdet. I och med att det är ett "vattentag" finns ju inga stugor i närheten, eller annat störande. Enda minuset är bruset från en motorväg en kilometer bort.

Men hit tänker jag komma fler gånger, såg en massa otagna bilder ...

Sjön var en positiv överraskning. Det är ju annars ont om insjöar i SW-Finland, det mesta här är ju gammal havsbotten som odlats upp. Däremot är ju skärgården desto mera omfattande.

Det lilla landskapet

Utsikt från en motionsväg, Åbo 20.8.2009. Foto: Håkan Eklund.

Ett av de trevligaste "småprojekt" som jag jobbat med på länge är att tillsammans med en kollega göra Åbo stads fina promenadvägar mera kända för icke Åbobor. Det har blivit många och långa vandringar under det senaste halvåret. Ofta använder jag också kvällar, för fotoljusets skull. Försöker nämligen också ta en del bilder av de områden som jag valt att ta med. Och ljuset mitt på dan är ju inget att hurra för.

I varje stadsdel finns det massor med vandringsalternativ, som oftast bara de som bor där känner till. Under projektets gång har jag själv upptäckt massor av nya intressanta ställen, där jag aldrig tidigare satt min fot.

I kväll hittade jag just ett sådant ställe, och jag bara njöt av vandringen genom ett mysigt litet kulturlandskap en bit bort från brusande trafikleder. Ändå nära stan.

Bilden ovan kunde lika bra vara tagen på en ranch i Nordamerika, eller varför inte i Andalusien. En bild representerar ju bara ett fragment av verkligheten (visst kan bilder "ljuga").

Men likadana små pärlor hittas här och var längs de leder som jag kartlägger. I en urban Åboverklighet. Och plötsligt inser jag att stadsplanerarna egentligen gjort ett bra jobb, som när trevliga små motionstigar leds genom egna tunnlar under trafikleder eller med egna övergångsbroar över motorvägar. Sånt kostar ju pengar.

Och trots att nya bostadsområden vuxit som svampar ur jorden, har det alltid sparats skogsområden och andra lämpliga grönområden för rekreation. Med ett eget nätverk av promenad- och cykelvägar. Som många tyvärr inte känner till; därav projektet.

Ölandsinstallationer

Skördetid på södra Öland, 17.8.2009. Foto: Håkan Eklund.

I augusti är det skördetid på Öland och fälten är för en kort stund fyllda med de finaste konstinstallationer!
Innan alla dessa halmbalar transporteras bort hinner de pryda många fält, med Östersjön som fond. Vackert!

Det är inte på många ställen längs östkusten där fälten som här går ända ner till ett öppet hav. Nästan. Väl ute vid stranden möter ett bälte av betesmark och havsstrand. En regnig kväll var de fyllda med arktiska vadare. Uppe vid åkerkanten ett hundratal ljungpipare, myrspovar och småspovar. Nere vid vattenbrynet kärrsnäppor, spovsnäppor, kustsnäppor, brushanar och ett tiotal andra arter.

I diktboken "Allt beror på vingar" (2003) inleder Niklas Törnlund dikten "Skådarna på udden" med följande rader:
"Vi vet var vi befinner oss:
halvvägs mellan Sibirien och Senegal,
bland brushanar i slakbankarnas gästhamn
där kärrsnäppor slåss om havsborstmaskar
medan svavelbubblor stiger
ur rosabruna ävjebottnar ...".

Där himlen är hög

Stora Alvaret, Öland. 14.8.2009. Foto: Håkan Eklund.

Ett ställe dit jag kunde flytta när som helst är Öland! Det mesta som finns på ön tilltalar mig: det öppna landskapet, fågelstråket, bebyggelsen, fornhistorien, Ottenby, Naturbokhandeln. Allt!

Kom idag hem efter några dagar på Öland med Artkursen. Vi bodde på Ottenby vandrarhem och var med på några högklassiga naturvandringar med experter från fältstationen i Skogsby (www.portentillalvaret.nu).
Däremellan gjorde vi egna utflykter, främst till vadarstränder där det vimlade av sibiriska vadare. 

Trots att jag besökt Öland ett tiotal gånger tröttnar jag aldrig på detta ställe. Kände hur det kittlade i avtryckarfingret beträffande landskapsfotografering, men hade aldrig tid att ställa upp kameran på stativ och jobba "på riktigt". Som kursledare och chaffare gällde det att sköta andra saker än att själv fotografera. Men jag tänker komma igen, ensam.

En dag prövade vi på öns matspecialitet kroppkakor, men dem gillade vi inte speciellt mycket. Däremot var raggmunkar med fläsk en positiv upplevelse! Det var rejäl "bondmat".

Vacker stjärt

Lavskrika (Perisoreus infaustus) med sina fina stjärtfjädrar, Närpes, Finland 11.8.2009. Foto: Håkan Eklund.

Har tillbringat ett dygn med Finlands duktigaste lavskrikforskare B-G. Lillandt som i decennier studerat denna barrskogsdoldis här i sitt sydligaste utbredningsområde längs västkusten i Kristinestad och Närpes,  i södra svenska Österbotten. 

Väckning 03.45 i morse, sen iväg i gryningen till ett skogsområde där det gällde att kolla av olika revir där B-G lockade fram fåglarna, läste av färgringar med tubkikare, fångade en omärkt fågel (bilden ovan) som mättes och märktes. Och mycket annat intressant.

Lärde mig mycket nytt om denna trevliga fågel som för en ojämn kamp mot det produktionslandskap som våra skogar förvandlats till. Till lavskrikans skogsekologiska behov hör skägglavsbeklädda granskogar, som det finns allt mindre av.
De flesta skogsområden (primärskogar på gammal havsbotten) har undan för undan börjat likna tråkiga råvarulager med unga, risiga tallar och där har allt fler taigaarter fått stryka på foten.

Här finns mera att läsa om lavskriksprojektet: http://www.saunalahti.fi/~retki/linnut/lavskrika/

Lavskrikorna i detta område lever ett mycket undangömt liv, de verkar till och med vara rätt skygga. Alltså inte sådana  sällskapliga "brasvänner" som släktingarna uppe i norr tycks vara. Och i dessa skogar är det ingen ornitologträngsel; möter man en ornitolog är det antingen lavskrikforskaren Lillandt eller en kollega som studerar duvhökens liv och leverne.