Med Terje som sänglektyr

Terje Hellesö i berättartager, Åland, hösten 2008. Foto: Håkan Eklund.

Igårkväll (läs natt) hade jag Terje som sänglektyr. Gillar att läsa hans blogg på Kamera & Bild
http://www.kamerabild.se/bloggar/terje_helleso_37.html, som jag printade ut och tog med i sängen (fru A på arbetsresa i Norge) och hade en fin ostörd lässtund.

Gillar Terjes attityd till fotografering, teknik och livet i stort. Han poängterar i sin senaste blogg att han är en vän av manuella funktioner. Känner igen mig i det han skriver om gamla kameror. Min första systemkamera köpte jag som tonåring i slutet av 1960-talet, en Canon FX som hade ljusmätaren på kamerahuset (det gällde att mäta på rätt sätt), och liksom Terje skriver kunde jag också exponera korrekt utan ljusmätning, om det behövdes. Jag kände min Kodak TRI-X (400 ISO) och det "svart-vita ljuset".

Jag har faktiskt svårt att förstå att många etablerade och kända fotografer pratar om exponeringskompenseringar hit och dit (vanl. i engelskspråkig fotolitteratur/-tidskrifter). Varför pillra med sånt när man kan spotmäta ljuset och ställa in "accordingly"? Är det helt enkelt så att många fotografer idag har blivit slavar under allehanda färdigtuggad automatik/programfunktioner och glömt de mest elementära regler? Som att "läsa ljus". Eller mäta ljus.

Brukar också titta in på detta fotogalleri, där också Terje har en samling superintressanta bilder:
http://www.scandinavianphoto.se/photogalleriet/visa.aspx?pgid=0002

Tydligen blev jag påverkad av mitt midnattsläsande, jag drömde sen om fotografering på natten - tyvärr kom jag inte ihåg några detaljer på morgonen.

Njuter

Buddy njuter av havsluften. Hirvensalo, Åbo 29.1.2009. Foto: Håkan Eklund.

Är det något ställe som Buddy gillar, så är det just det här havsnära området med tallskog, klippor, snö (just nu) och frisk havsluft. Här finns säkert nya dofter och meddelanden att dra i sig, han kan sitta långa stunder och bara (till synes) njuta.

Samtidigt är detta ett livsfarligt ställe, med mycket branta stup och ibland med förrädisk is under snön. Stiger man på ett sånt ställe kan det sluta mycket illa. Jag har alltid halkskydd under "bootsen" och aktar mig för att gå för nära kanten om det inte finns skyddande träd eller buskar i närheten. I fjol trampade jag på ett sådant ställe, med is under nysnön, och jag trodde att jag skulle slå mig själv och mina två kameror fördärvade ... (dock inte intill stupet).

Och jag är positivt överraskad övar att hunden också förstår att vara försiktig, han undviker att gå alldeles nära kanten.

Här finns en stationär rödräv, det är alltid massor av spår på isen nedanför och för några dagar sedan såg jag när räven tog sig över isen till en annan ö. Kanske det är räven som Buddy har vittring på?

Kottfågel

Pikkukäpylintu/Mindre korsnäbb/Crossbill med bergtallskotte.
Hirvensalo, Åbo 27.1.2009. Foto: Håkan Eklund.

Det är intressant att kunna fågelnamn på olika språk. Vissa tar fasta på utseende, andra på läte, födoval eller biotop. På finska heter korsnäbb "käpylintu" (käpy = kotte, lintu = fågel), och eftersom detta är den mindre arten blir det "pikku" = liten, mindre som prefix.

I Ivar Hortlings "Svenska fågelnamn" (1944) finns ett antal kända dialektala fågelnamn nedtecknade. Enligt boken kallades korsnäbb för "krumsnabel (Replot, Österbotten), "kägelrivare" (Stockholm), "kunningknippe" (Gotland), "snenebb" (Jämtland), "gränbässparv" (Malax, Österbotten) etc. "Kunning" är ett dialektalt namn för kotte, liksom också "bäss".

Och visst är korsnäbben en märklig fågel. Tänk att den kan klippa upp kottefjällen på hårda tallkottar, för att komma åt fröna. Här på bilden har den blivit störd av grannens pojke som närmar sig och skall just passera den låga bergtallsbusken. Korsnäbben tar helt sonika kotten i näbben och flyger upp i en lönn i närheten där måltiden avslutades.

ISO 1000, 1/80 s, f 5,6 med 500 mm objektiv, i svagt gryningsljus.

Vackrare

Mindre korsnäbbhanne (Loxia curvirostra), Hirvensalo 27.1.2009. Foto: Håkan Eklund.

Redan innan det ljusnade såg jag från köksfönstret att korsnäbbfamiljen var på plats i bergstallarna utanför. En röd hanne och tre honfärgade fåglar. Kanske en familj? Trots att det inte hade ljusnat ordentligt gick jag ut med 500 mm på mitt enbenta stativ, lyckades få några bilder på den vackra hannen. Här syns också hur näbben "går i kors".
ISO 800, 1/80 s, f 4,5.

Den som sysslar med fåglar vet att korsnäbbarna för det mesta håller till högt uppe i trädkronor, där kottarna finns, det vill säga att de är relativt svårfotograferade. Därför gäller det nu för mig att passa på när jag har dem provianterande i en låg prydnadstall. Tyvärr är jag inte alltid hemma när fåglarna är på plats ...

Fick några bilder när hannen jobbade med en bergtallskotte, men det blev en ganska rörig bild. Korsnäbbarna är annars de enda av våra nordiska fåglar som lite påminner om papegojor när de kryper omkring i grenverket, de är otroligt smidiga.

Loxia

Mindre korsnäbbhona/ungfågel (Loxia curvirostra), Hirvensalo 26.1.2009. Foto: Håkan Eklund.

Hörde ett svagt läte från några bergtallsbuskar när jag gick ut med hunden, skymtade några korsnäbbar inne bland grenarna i marknivå. När jag kom tillbaka tog jag ut stora kanonen (500 mm), efter en stunds väntan kom en hona upp och visade sig för ett ögonblick. Hann ta några bilder innan hon och resten av flocken flög iväg. Endast en helröd hanne med i sällskapet.

Enligt Tommy Tyrbergs "Svenska fåglars namn" (1996) uppträder namnet korsnäbb för första gången 1728 (Olof Rudbeck) medan prefixet "mindre" för att skilja arten från de två övriga (större-, bändelkorsnäbb) arterna infördes av Sven Nilsson 1817.

Enligt boken "Svenska fåglars vetenskapliga namn" (1991)  av Lars Ekblom kan man läsa att släktnamnet Loxia kommer från grekiskans loxos som betyder sned, snedböjd. Artnamnet curvirostra är från latinets curvus (krökt) och rostrum (näbb). Korsnäbbens över och undernäbb går ju i kors, den fungerar som en sax när de "klipper upp" kottefjäll för att komma åt fröna.

Alla tre korsnäbbarterna tillhör taigan, dvs det norra barrskogsbältet. När det är goda kottår är det oftast gott om korsnäbbar i våra skogar, finns det inga kottar drar de vidare till områden där det finns, kanske tusentals kilometer bort.