Paradigmskiften eller nya världar

OK - en ny (delvis i alla fall) värld öppnade sig. Och trevligt hur unga tjejer bakom disken helt självklart artigt och förekommande och oerhört hjälpsamt lotsade en äldre gentleman genom sminklabyrinterna. Så, även i det här avseendet förberedd för de stora scenerna 
Något som saknas? I alla fall inte glömt minneskorten till kameran...

Vadan? Frågar sig nu möjligen, och med all rätt, vän av ordning. Jo, enkelt; min barbershopkör ska inom några dagar åka till Las Vegas för att tävla i de internationella mästerskapen.  Det är kutym att sminka sig för att stå på scenen, det har vi alltid gjort, precis som alla eller många andra scenartister. Men det står mycket på spel nu, och då det tidigare varit lite si och så med hur den där sminkningen egentligen gått till (med resultat därefter), har vi nu tagit hjälp av duktiga personer i vår systerkör, som stagat upp proceduren, och varit oss behjälpliga med råd och dåd. Och eftersom vi är närmare 90 man i kören, som ska samsas om vårt gemensamma smink, har jag, i likhet med många andra, skaffat en egen uppsättning. Och det var alltså jättekul att handla - teatersmink på Buttericks, och alla andra grejor på Apoteket (finns ju överallt annars), och diskutera färg på foundation etc med personalen...

Penslar för puder och bronze (förstärka kindbenen, ge karaktär åt färgsättningen)

Och en särskild liten necessär, eller väska att ha alla grejorna i.

Men, jag är glad över att inte behöva använda detta varje dag, som jag vet många (kvinnor) gör. Förutom att det är tidsödande - oaktat det går fortare när man är van - är det ju så fruktansvärt obehagligt att ha på sig. Nej, tacka vet jag tvål och vatten och möjligen lite balsam på kinderna efter rakningen.

Men inom kort alltså Las Vegas och de stora scenerna. Spännande, minst sagt!

På återseende//Göran

Blommor och fåglar i trädgården

Typiskt midsommarväder. Ena stunden är det soligt, solen värmer och man tar med sig kaffet ut på altanen. Men glädjen blir kortvarig, solen försvinner och det börjar regna, och bara sådär, plötsligt, blir det kallt, och man går in, med kaffet och sätter sig i köket igen. 

Samtidigt har det börjat prunka, både i rabatterna och i krukorna, en färg- och formprakt som jag uppskattar väldigt. Egentligen den bästa perioden nu, så här runt midsommar - trots vädret - fortfarande fräscht, fortfarande lite liksom på gång. Fåglarna sjunger, och är sysselsatta med att skaffa mat till boet.

Vi har åtminstone ett talgoxpar i vår trädgård, i vår fågelholk, och en koltrastfamilj som möjligen har sitt hem under rhododendronbuskarna. Hanen är flitig, men jag har inte sett hans fru förrän idag. Tyvärr hittade jag en bit av ett ägg på gräsmattan; kanske ungarna har kläckts? Eller så kan det vara Mickel Räv, som också stryker omkring här då och då, brukar se honom tidiga morgnar då jag varit uppe för att det varit svårt att sova.

Sen har jag sett en liten brunaktig fågel, storlek som en gråsparv, men mycket mer distinkt brun. Vet inte vad det kan vara, har ännu inte heller kunnat ta en bild. Men det kommer.

Det prunkar i krukorna på altanen. Men också i rabatterna, även om de inte är lika organiserade.

Koltrasthonan. För långt avstånd, för lång tid i förhållande till utzomningen - inte ens den 5-axliga  IBIS'en hjälpte.

Men, det är härligt att sitta i köket eller på altanen och det här runt omkring!

På återseende//Göran

Midsommar

Mitt bidrag till matbilder från midsommar. I diskussionen om det traditionella med sill, nypotatis och nubbe, och jordgubbar som efterrätt infördes här en silltårta, en allt-i ett-variant som var himmelskt god, med en lakritsbrownietårta med citronfromage och färska bär som efterrätt, också himmelskt god - idé, design och produktion signerat dottern Anne! Och så jordgubbar, förstås och ändå. Däremellan traditionellt grillat, hamburgare (hemmagjorda, förstås) och andalusiska chorizos från specialbutiken i Trollbäcken. Klart ätbart, dvs jädrigt gott. Carlsberg och Rysk Standard Vodka piffade upp ytterligare.

I övrigt gick midsommaren i familjens tecken. Inomhus! Dock ingen kakelugn, men en brasa hade egentligen inte varit fel.

På återseende//Göran

... och den ljusnande framtid är vår...

Jag missade kosläppet i år. Men, igår var jag istället på ett studentsläpp, eller heter det studentutsläpp? Min hustrus brorsdotter – blir inte det någon slags niece? – tog studenten. Efter att ha sett bilder på olika kosläpp, undrar jag om det egentligen var någon jättestor skillnad. Samma förväntan, samma glädje och energi, samma krumsprång och glädje över att inte längre vara instängd...

Massor av folk var samlade, en stockholmare hade kanske sagt att det var byst med mennisker, som västgöte nöjer jag med mig att det var knôkat med fôlk. Spänd förväntan i luften minst sagt, alla laddade med blommor och ballonger och allehanda saker som skulle hängas på abiturienten (heter det så fortfarande fastän det inte är en riktig, gammaldags studentexamen?), plakat med bilder på vederbörande som liten, som väl skulle symbolisera den aktuella livsresan hittills, vuvuzelor som skränade, barn som ropade och tjoade och en otrolig trängsel. Alla ville stå längst fram, där det var avspärrat som om det gällt en rockkonsert eller ett derby på Råsunda.

"Vad väntar vi på, egentligen?"

Så kom studenterna ut äntligen, under ett våldsamt jubel. Trängseln blev än värre, nu skulle alla hitta till sina anhöriga respektive sin student; det var ett under att ingen blev nedtrampad. Under en kort tid var det totalt kaos, men trots all trängsel var det bra stämning, människor stötte i varandra, knuffades och trängdes, men hela tiden var det goda miner, alla skrattade och jublade.  Eller, ja...

En ny tradition(?) som jag inte sett förut: välskakade magnumbuteljer med Pommac och andra mousserande drycker sprutades direkt på den stackars studenten. Det gällde att som bredvidstående huka sig, och hålla för kameran…

Andra lika välskakade buteljer med konfetti  sprutades också upp i luften och över studenten och alla i närheten.

Stolt mamma - glad och lycklig dotter. En inte ovanlig scen bland alla människorna.

"Jag vill också se, och vara med och åka bil..."

Sen gick det fort. Alla skyltar som visade var klasserna skulle samlas togs ner och studenterna försvann för att samlas inför den sedvanliga flakåkningen. 

Vi stod och väntade lite för länge utan att veta vartåt bilarna skulle köra, och missade lite avfärden med lastbilar fulla av ungdomar som skulle åka runt och visa upp sig för alla övriga stockholmare.

 Och så var ungdomarna iväg, första steget mot ett eget liv, och vi andra började dra oss hemåt, för att förbereda mottagningen.

Så, vad med den ljusnande framtiden då? Vi ser ökade klyftor i vårt eget land, ekonomiskt inte minst, med social utslagning, arbetslöshet och bostadsbrist, och vi ser hos oss fascistoida grupper med främlingsfientlighet och rasism på agendan få ett allt starkare fotfäste, liksom ute i övriga Europa. I mellanöstern rasar krig, människor är flyktingar i sina egna och angränsande länder, svälter och lemlästas, familjerna har inte råd att försörja sina familjer och säljer sina döttrar till giftermål i allt för ung ålder, för att inte tala om krisen i Ukraina, där man står på tröskeln till inbördeskrig, om inget händer. Vad finns för ljust i framtiden, om nutiden ser ut sådan?

Men, det är klart; vi lever våra liv trots alla hemskheter och orättvisor här hemma och ute i världen, vi har vår bubbla, vår vardag som ju ändå måste tas hand om, och en dag som denna är svält och krig och elände ändå väldigt långt borta. Och måste kanske så vara, ibland. 

Och vi hade tur med vädret! Bara det...

På återseende//Göran

Om att våga gå sin egen väg, vara nöjd med det man har och lägga krutet på väsentligheter

När Robert Capa, Cartier-Bressons, Felix Mann och Gunnar Lundh och de andra stora grabbarna köpte sina Leicor, på 20-30 – talet, bröt de med den rådande traditionen. Istället för de stora och otympliga bälgkamerorna, eller ännu otympligare glasplåtar hade man nu en liten och behändig kamera, för ”kinofilm”, låt vara med mycket mindre bildrutor.

Och så gjorde de historia. Och Leican blev kultförklarad. Och så sa Gunnar Lundh nånting om att dagens banala bild kan bli unik i morgon, relativt att han i mycket fotograferade vardagsbilder utan att arrangera dem.

Sånt här gillar jag att höra, eller läsa, inte minst i dagens tekniknördiga samhälls(läs kamera)debatt, där små sensorskillnader blir jättestora i diskussionstrådarna och man på allvar diskuterar (förlåt) skitsaker i kamerornas ergonomi och layout och specifikationer i övrigt.

Till slut är det alltså den gamla sanningen som gäller, dvs att det är den som håller i kameran som är ansvarig för bildresultatet, inte kameran.

Så får jag ytterligare bekräftelse att jag gör rätt i mitt kameraval i alla fall – inte minst eftersom jag är nöjd med mina Olympuskameror och objektiv, behöver jag inte lägga mer energi på att grubbla över min utrustning. Istället ska jag fokusera på att göra bättre bilder.

En banal vardagsbild, javisst, från en skoaffär i Spanien, Torrevieja. Men, som sagt, den kan vara unik i morgon, vem vet?

På återseende/Göran