Tema 252: Salt (97/365)

Costa Blanca är mer än långa badstränder och turister. Utanför Torrevieja, söder om Alicante, finns de berömda saltsjöarna, Salinas de la Mata, där man producerar salt som exporteras till hela världen. Större delen av vårt vägsalt kommer till exempel härifrån.

Saltet spelar stor roll i Torreviejas historia. Från att från början främst ha varit en fiskeby,  vanns stadsrättigheter så sent som i början av 1800-talet, då staden fick kungligt brev att ta över de tidigare kungliga saltsjöarna i La Mata.

Saltet ligger som stora vita snöliknande berg mellan havet och vägen.

I saltsjöarna trivs flamingos. Tyvärr är de svåra att komma åt fotomässigt. I sjöarna runt om är det i övrigt ett hektiskt fågelliv. Här övervintrar exempelvis våra tranor, som vi ser i bla Hornborgasjön på vårarna.

Sen läser jag till min häpnad att, apropå export och import av livsmedel, flera av våra EU-representanter inte vill att det ska finnas ursprungsmärkning på varorna.

"Den relevanta informationen ska givetvis finnas men, men jag har sett synpunkter från konsumentorganisationer att det blir svårt när det är för mycket information på produkterna att kunna tillgodogöra sig allting." Säger bla Adaktusson. Vad menar karln? Är inte det här ett väljarförakt så det skriker om det? Nog för att dagens skola får låga betyg, men jag vet i alla fall att läsa och ta in information om varifrån maten jag köper och äter kommer ifrån. Givet att det står på varan. Och vi är väl inte alla andra ignoranta analfabeter, eller?

På återseende//Göran

Om gatufoto och den gyllene regeln

Jag har tidigare deklarerat min tveksamhet inför gatufoto. Särskilt när det gäller att fotografera människor i situationer känner jag att jag inte hänger med. Varför plåtar man folk, särskilt okända människor, på gatan? Vad är det för bilder man vill uppnå? Vad ska man med dem sedan?

Jag ser till exempel en bild på en liten tjock gubbe som sitter på trottoaren. Och min reaktion blir: Och?

För mig gäller den gyllene regeln, dvs visa dina medmänniskor den respekt som du vill bli visad tillbaka. Jag vill exempelvis inte bli fotograferad, även om jag vet att jag inte kan säga nåt om det. Och då fotograferar jag inte i min tur, i alla händelser inte ”roliga” situationer.

Jag kan tänka mig att fotografera människor på gatan om de är direkt positiva till det, eller om de utgör staffage i bilden, för att få bilden att se mer levande ut, eller om jag likt några av de stora gatufotograferna lärt känna mina motiv under en längre tid. Inte annars. Att köra upp en 35:a i ansiktet på någon som jag inte känner, för att det ser ut som en situation, eller använda ett tele för att smygfotografera är för mig helt uteslutet.

Att fotografera folk jag känner eller är bekant med känns OK, och när de är medvetna om det kan jag till och tycka det är roligt att porträttera, som exempelvis på vårt fotofikande eller motsvarande. Men då gäller också att göra bilden så bra som möjligt, att visa respekt, och inte göra narr av någon.

Bilden är från ett besök hos en barbershopkör i Torrevieja januari 2014, ett gäng äldre gentlemän, övervägande engelsmän, som bor i Spanien son pensionärer och sjunger och spelar golf.

På återseende/Göran

Om "riktiga" fotografer

Alla har kameror (om inte annat mobilkameran), alla fotograferar, men inte alla är fotografer. Så när är man (riktig) fotograf?

Läste nyligen en blogg där en ung kvinna gav uttryck för sin frustration och förtvivlan över att inte fullt ut kunna livnära sig på sitt jobb, eller ens vara erkänd som riktig fotograf.  Detta trots att hon varit oerhört intresserad och hängiven fotograferandet ända sedan tonåren (sålde sin moppe för att köpa en kamera), hade fotat under hela sin skoltid i alla möjliga och omöjliga sammanhang, och sedan satsat hårt på att gå bra utbildningar för att sedan satsa ännu hårdare på att jobba, i flera år som mer eller mindre oavlönad assistent.

Och nu är hon där. Hon är en riktig fotograf med gedigen utbildning och erfarenhet, hon har en superutrustning men får inte tillräckligt med uppdrag för att försörja sig, och de uppdrag hon får är för dåligt betalda. Kunderna väljer hellre kompisar, som ändå har en fin/stor kamera, eller sin svåger, som också har en stor och fin kamera och som alltid tar bilder, men framförallt; uppdragsgivarna betalar för dåligt, vill ha för mycket för väldigt lite pengar. Och, till slut kanske hon inte kan överleva på sin hängivenhet utan måste överge och svika sin beslutsamhet, sin egen surrealistiska stil för att kunder/mediabransch/uppdragsgivare inte ser värdet i vad hon (och andra fotografer) gör.

Vems är felet? För frågorna hon ställer letar efter syndabock.

Men en stilla fråga: Hur gör ”vanliga” konstnärer? Dvs exempelvis de som målar. Redskapen finns ju i snart sagt vart hem, och otaliga är ju de som går akvarellkurser, lär sig måla i olja och översvämmar både sina och sina vänners väggar med egenhändiga alster. Så att konstnärerna inte får sälja nåt…

Har ingen aktuell bild, sitter med min laptop, hittade den här från Spanien tidigare i år. Men, säkert kan man läsa in nåt i den.

På återseende//Göran

Tema 190 Molntäcke (96/365)

Molntäcke var det ja. 

Ligger lite efter. Har fotograferat massor, men egentligen inget som riktigt passar in i min temalista. Får gå igenom den lite noggrannare. I alla händelser har det gått åt fler minneskort än vanligt, så aktivitetn i fotandet äör betydligt högre än tidigare.

Den här bilden är från en av alla de små och stora parkerna vi har i Stockholm. Det är väldigt grönt och lummigt över lag, man skulle kunna säga den gröna lungans alveoler/lungblåsor. 

Sjön Trekanten i Gröndal/Liljeholmen. Stockholm. Bilden tagen den 13/5 2014. Plötsligt sprack det upp, efter att ha varit en ganska jämngrå dag.

Så, än hänger jag ändå med. Får se om jag orkar fortsätta projektet fullt ut...

På återseende//Göran

Om den där kameran med röd prick, ni vet...

När jag var grabb och dreglade över de nya kamerorna i katalogerna, ivrigt diskuterande med kompisarna (1950-talet, tidigt 60-tal), var det framförallt två kameramärken som hade kultstatus, som man pratade om med respekt; Hasselblad, för att den var svensk och var den bästa kameran i världen, och Leica, med tysk (europeisk kvalitet) som ju alla visste var oöverträffad. Alla japanska produkter betraktades (med viss rätt) som kopior, med sämre kvalitet, oavsett om det var bilar, klockor eller kameror. Sen tog kvalitetsutvecklingen i Japan stormsteg och fick egen respekt, men Leica och Hasselblad var kvar i det absoluta toppskiktet.  

Hasselbladaren var ju direkt oåtkomlig, men även Leican var ju alldeles för dyr. Så det blev japanska kameror. Min första egna kamera var en Ricoh Singlex, med ett 50mm objektiv som sedan kompletterades med en 135:a. Skruvfattning!

Och fortfarande har Leican, av allt att döma kultstatus, särskilt de gamla analoga modellerna – och då kanske framförallt M4:an – men det finns också en fanboyism kring de digitala efterföljarna. I kultstatusen ingår också, särskilt från belackare, att det inte är några ”riktiga” fotografer som köper Leica; eftersom den är så dyr är det läkare och tandläkare som skaffar sig den som statussymbol. Och då gills det inte.

Igår var jag och kände och klämde på Leicakameror. Det finns fotoaffärer och fotoaffärer. Wibergs Foto på Östermalm i Stockholm är en sådan där riktigt gammaldags fotoaffär med massor av såväl nya som begagnade kameror, objektiv och fotoprylar i allmänhet. Hyllorna och lådorna är översvämmade med grejor, och det finns en allmän trivsel i lokalen. Affären är auktoriserad Leicaåterförsäljare, och det finns förutom gamla och nya Leicakameror en stor portion kunskap om märket. Peter Gustafsson som innehar verksamheten idag delar också gärna med sig. Myten omkring Leica bottnar sannolikt dels i kvaliteten, men också att den användes av ”de stora” fotograferna, kanske särskilt dokumentärfotograferna och krigskorrespondenterna.

Den moderna myten, om välbeställda äldre herrar med statushets, gäller emellertid inte (och det är ju tyvärr en myt att just läkare/tandläkare skulle var exklusiva höginkomsttagare – det är inte längre så!), och kanske kan ses som sprungen ur avundsjuka. Enligt Peter Gustafsson, som ju säljer kameran, är det en totalt varierad kundkrets, ”alla” köper tydligen lika gärna Leica som någon annan kamera. Möjligen har Leicakunderna ett mer utvecklat kvalitetstänkande, rätt eller fel. Säkert finns också en stor portion nostalgi med.

Jag tillbringade en god stund i affären, under ivrig (och synnerligen trevlig) diskussion med Peter Gustafsson, och lärde mig mycket. Bilden tagen med en Leica M, hade med mig ett kort i fickan (som vanligt).

Och så fick jag vara med om att packa upp den sprillans nya Leica T-modellen. Ett underbart stycke hantverk, utvecklingsmässigt fjärran från de gamla mätsökaridealen... Men, som en av de första kunderna (fast jag köpte den inte), så fick jag ta en bild med den också.

Jag är svag för kvalitet, och känsla, när det gäller grejorna jag har; fotoutrustning, flugfiskegrejor, trädgårds- och andra verktyg etc. Leica tilltalar mig här. Men, jag är glad över min Olympusutrustning, den har just det, dvs kvalitet och en go´ känsla i handhavandet. Och bildernas kvalitet hänger mindre på mina grejor. Så, Leica får vänta (ändå lite sugen på en gammal M6:a).

På återseende//Göran