Stadsvandring i naturen - stadsnatur?

Inga svåra frågor idag, inga heta diskussionsämnen, inte ens den eviga frågan om rätt låt vann. Istället bara en ren och skär berättelse, man kan nästan säga naturpoesi.

Stockholm är en vacker stad. Som inflyttad stockholmare (från Luleå via Skövde och Göteborg) tog det lite tid, men jag verkligen kommit att uppskatta allt vatten, alla broar, och sist men inte minst all lummighet mitt bland alla husen, alla små och stora parker som finns överallt i stan; alveolerna och bronkiolerna i stadens lungor. 

Idag var jag nere vid Trekanten (fd Trehörningen), den lilla sjön i Gröndal och Liljeholmen. Det är en just en sån här liten pärla bland alla de andra parkerna. Nästan osannolikt ligger här alltså en lite sjö mitt i storstan, inramad av lummiga träd, ett parkområde som fastän det är omgärdat av de stora vägarna och genomfarterna ger en känsla av att man är ute i den vilda skogen ibland. Trots närheten till Essingeleden, som svävar strax ovanför, trots närheten till all bebyggelse hör man inga bilar eller något stadens brus. Det man hör är hur fåglarna sjunger och hur den lilla bäcken porlar, och hur hur smågrabbarna skojar med och ropar till varandra där de står på den lilla spången i änden av sjön och kastar sina drag efter sjöns fiskar.  

På stigen runt om flaneras det, och joggas, och marscheras, svettiga och flåsiga löpare rundar mer eller mindre elegant barnvagnarna och pensionärerna. Men fast det är rätt mycket folk i rörelse, blir det ingen trängsel. Stundtals kan man faktiskt prata om någon slags stillhet. 

Man kan bada i sjön, den är till dels dricksvattenreservoar och man planterar ut ädelfisk. Vintertid är det en populär skridskosjö, och man kan alltså flanera längs sjöns stränder. Den lär ha ett hyfsat rikt fågelliv också, men det såg jag inte så mycket av idag. 

En lite bäck som porlar mellan stenarna.

Några sena vitsippor i skuggorna av träden vid sjön dröjer sig kvar.

På avstånd, men inte så långt ifrån syns Essingeleden.

Bilden är rättvänd. Det blev et märkligt ljus, solen kom fram och molntcket lättade en smula, så att det blev sådana här speglingar i vattnet.

Närheten till staden ändå tydlig...

Men staden också på behörigt avstånd, i kvällssolen, med molnen speglande sig i vattnet.

Faktiskt första gången jag var här. Men det finns sannolikt fler sådana här godbitar att upptäcka. Mitt i stan.

Bilderna inte särskilt dogmatiska, även om det handlar om ett fast obejktiv - Pana 40mm/1,7 - på min Olympus OMD EM-5. Finns en del beskärningar gjorda, och bilderna är definitivt inte direkt ut ur kameran - RAW och Lightroom. Men det fungerar också.

I morgon ska jag åka och klämma på Leicakameror!

På återseende//Göran

Inga tillsatser!

Men grad av efterbehandling innan presentationen och konsumtionen.

Kan alltså inte låta bli att presentera en hastigt ihopakommen söndagsmiddag; Panerad rödspätta med kokt potatis, en grönsallad och lite sparris.

Det här är, helt oavsett, vanliga råvaror utan tillsatser - total kontroll på ingredienserna. Det känns skönt, och gör det om möjligt ännu lite godare.

På återseende//Göran

System Overload!

Det är melodifestivalen på TV just nu. Vad jag förstår, inte minst efter alla skriverierna i media, en av de stora händelserna och begivenheterna i världen just nu. Eller, rättare - jag förstår inget. Säkert finns det några bra sånger av alla dem som som just nu matas ut i Europa via TV'n, men de kommer i en aldrig sinande ström, det är hamsterburar, trapetskonstnärer och rullskridskor och fyrverkerier och det blir för mycket, den ena svulstiga produktionen efter den andra, jag kan inte ta in eller särskilja längre. Allt flyter ihop, och jag blir helt tom.

Börjar jag bli för gammal? Eller?

Nå, det svenska bidraget inte alls dumt, och hon sjöng ju rent, Sanna Nielsen, vilket inte kan sägas om alla, men, det känns inte som jag längtar att få höra sången igen...

Tur att man laddat upp med en god måltid innan; Rostad Vitlökssoppa, med Skogssvamptoast och Krutonger. Och ett gott vin.

På återseende//Göran

Tårtan en onsdag i maj

Fotofika på kaféet Tårtan. En samling fotointresserade herrar (lägg märke till att jag inte skrev gubbar...), ett forum för umgänge och samtal om fotografi, kameror - gamla som nya, till och med Leica!?!), särskilda fotoidéer och intressen, intressanta anekdoter och en stundtals intensiv diskussion, men alltid högt i tak. Och så fika förstås. Ett trevligt sätt att tillbringa en eftermiddag på - jag tror att det är bra för själen.

Alla sorters fotografi och kameror finns med - till och med pappersbilder.

Det finns några rader i Frans G Bengtssons Röde Orm - Sjöfarare i Västerled, som jag osökt kommer att tänka på i samband med våra diskussioner. Det är när den nordiske vikingen Orm och hans mannar har varit tillfångatagna och slavat som kalifens roddare, men sedan kom att tjäna som livvakt åt kalifens visir, Almansur. Vikingarna blev nu väl behandlade och förfriskade, och blev också bjudna varsin slavinna till sällskap i sängen, vilket gladde dem mest av allt: "De lågo länge på morgnarna, på mjukare bolstrar än de någonsin känt: och vid bordet trättes de vänligt om vem som fått den bästa slavinnan, och ingen ville byta bort sin".

På återseende//Göran

Vem kan vi lita på när det gäller fotokonst?

Frågan om vad som är bra fotokonst, vad som är en bra fotografisk bild och varför har kommit upp här i våra bloggar. Frågan om vem som bestämmer vad som är bra och vad vi får se följer ju i den diskussionen, vilket pekar mot vad vi som vanliga människor, oavsett om vi är fotografer eller inte, faktiskt har möjlighet att se, vad som kommer oss tillhanda – underförstått genom vanliga normala kanaler, vad vi blir givna att se. I detta ligger faran för, eller rädslan för mainstream; det udda och svårtillgängliga får stå tillbaka för det vanliga och lättillgängliga, det likriktade, vilket mjölkar ur och tunnar ur kvaliteten av det vi kan ta del av.

Alla fotograferar idag. Det finns idag orimligt stora möjligheter att visa sina bilder för alla. Det finns i detta ett orimligt stort antal bilder att ta del av, inte minst, eller snarare framförallt,  på nätet. Bara det gör det svårare att välja och vraka i bildflödet för att hitta det som sticker ut, det som inte är mainstream, det som tar tid att lära sig se. Många bilder är likadana, antingen det är svartvita gatusituationsbilder eller solnedgångar.

Men förutom vår egen möjlighet att hitta bilder i det översvämmande antal bilder som finns tillgängliga, framförallt på nätet finns den möjligheten som vi får via de stora institutionerna som Moderna eller Fotografiska, förutom alla gallerier, restauranger etc som visar fotografisk konst.

Kan vi då lita på Fotografiska? Eller på Moderna?  Får vi se både det vanliga och lättillgängliga och det svåra, otillgängliga, det udda,  som ändå kan vara högkvalitativt?

Svaret är att vi naturligtvis inte kan det. Vi lever i en kapitalistisk värld. Alla vill tjäna pengar, och kan ha svårt att ta risken att inte behaga.

Så, det är inte där vi ska söka det udda, det annorlunda. Det får vi nog göra själva.

En annan fråga i sammanhanget; vad är det då som skulle vara så bra med det udda, det som sticker ut, det som är svårtillgängligt? Vad är det för fel på det som alla gillar, det lätta?

Fotovisning i vår lokala fotoklubb. Ett annat sätt att se och ta del av bilder.

På återseende//Göran