Framtiden är redan här

I den berömde science fictionförfattaren Isac Asimovs värld lever människorna i en avlägsen framtid. Jorden är sedan länge mer eller mindre förstörd och stora delar av mänskligheten har flyttat ut till andra världar, till andra solsystem där man koloniserat nya planeter.

I Robot-böckerna figurerar en detektiv, Elijah Bailey och hans humaniforma följeslagare, roboten Daneel Olivaw. De hamnar vid något tillfälle – i boken The Naked Sun – på planeten Solaria för att lösa ett mord. Människorna på den planeten har ordnat sin tillvaro i avsikt att bli gamla – drömmen om evigt liv - med att undvika virus och bakterier och allehanda smittoämnen. Detta sker medelst isolering och social distans. Man bor för sig själv, träffar sällan eller aldrig andra människor i verkliga livet, umgänge sker via nån slags motsvarighet till vårt internet – hologram – och allt de behöver göra sköts av robotar.

Historien i boken utspelar sig nåt millenium fram tidsmässigt, och skådeplatsen är alltså en koloniserad planet i ett fjärran solsystem.

Jag kom att tänka på Asimov och hans robot – böcker, när jag insåg att vi, i alla fall många av oss, lever ett liv inte långt ifrån hur människorna lever på Solaria. Det har alltså inte behövt gå tusen år; vi bor kvar på jorden, men vi lever för oss själva, vi iakttar social distans och undviker andra människor (särskilt trängsel), vi försöker undvika smitta så långt det är möjligt. Den stora skillnaden är väl att vi inte har några robotar som hjälp (eller vänta nu – dammsugarna då till exempel, de är ju robotar om än inte lika utvecklade som de på Solaria…).

Det finns inga körer eller sånggrupper som träffas i verkligheten längre. Vi har visserligen inte några hologram, men vi har internet.  Och internet låter oss träffas, åtminstone virtuellt och då finns egentligen inga gränser för hur mycket vi kan göra tillsammans trots social distans.

Det finns flera programvaror som låter oss umgås via nätet. För möten finns Zoom. För musiker och sångare har vi exempelvis Jamulus där man kan koppla upp sig och spela och sjunga tillsammans fastän man är på helt olika platser i världen.

Min plats i kören och kvartetten numera

I vår kör och i kvartetten sker detta mer och mer. Vi kopplar upp oss, vi hör varandra i våra hörlurar och pratar i våra mikrofoner och så kan vi musicera tillsammans. Visserligen ser vi inte varandra, men det funkar. Det är ungefär som att stå med ryggarna mot varandra med avstånd och blunda och sjunga, visst finns det utmaningar, men vi kan i alla fall mer än hjälpligt sjunga ”tillsammans”.

Så, framtiden, åtminstone delar av den som Isac Asimov beskriver den, är på något sätt redan här.

På återseende//Göran

Att bli publicerad och Omslagsfoto, minsann

När någon vill visa ens bild(er) i allmänna, publika sammanhang är det väldigt trevligt. Det blir liksom på riktigt då, det blir mening med  fotograferandet. Och att fotografera omslag för en tidning eller annan publikation är väl en fotografs våta dröm. 

Nu är det väl inte National Geographic precis, men tidningen Körsång, som ges ut av Sveriges Körförbund kommer ändå ut i 12 000 exemplar, 4 gånger per år och är en viktig informations källa för alla som sjunger i kör. Varje exemplar av tidningen blir garanterat läst!

I det senaste numret handlade det bland annat om körkläder på scen, ett reportage om en av mina favoritkörer, Stockholm City Voices, som jag följer och och har följt i många år. Det är faktiskt en av världens bästa körer, framförallt i sin genre, barbershop, men de är synnerligen kompetenta när det gäller annan, mer klassisk, körmusik också. 

Jag har i och för sig tagit otaliga bilder på kören genom åren, som kören har fått ta del av. De har även varit föremål för fotobloggande här på Fotosidan. Men döm om min förvåning och glädje när jag hittade en bild som jag tagit som omslag på det senaste numret av Körsång, plus flera bilder inne i tidningen, i samband med reportaget. 

Omslagsbilden på tidningen Körsång, något beskuren. Och fotokredd inne i tidningen.

Och så här såg den ursprungliga bilden ut.

Den här kören är inte sällan väldigt djärv när det gäller scenutstyrslar, och reportaget handlade bland annat om hur de såg ut och vad som var tanken med det inför internationella barbershoptävlingar i USA för några år sedan. 

Och i sammanhanget kan jag inte låta bli att citera en av våra största, Tage Danielsson, som fångat känslan på pricken (även om det här gäller poeter), när en av hans dikter blivit tonsatt av Ulf G Andersson : 

Det skönaste av diktaröden är att bli tonsatt före döden.

Man hör så dåligt i sin grav, när öronen har trillat av.

På återseende//Göran

En promenad i eller en utflykt till parken.

Man kommer sig inte så mycket ut nuförtiden, om det inte är nåt särskilt förstås. Så det har inte blivit så mycket höstfärger. Dvs, visst ser jag höstfärger, jag har ju en del precis här hos mig, men det har ändå inte blivit så mycket fotograferande av dem.

Nu hamnade jag emellertid i Hagaparken för att min kör hade ett repetitionsevenemang där höstfärgerna, lite regn i luften som disade till det, lummiga träd med höstlöv och lite vatten i fonden plus den stora gräsmattan där M kunde springa på i ren glädje, förutom att nosa förstås, läsa spåren efter alla andra hundar som varit där.

Det kändes bra att gå omkring som vanligt en liten stund, dvs ströva omkring med kameran i näven och då och då lyfta den till ögonen, bara för att, liksom. Höstbilder alltså. 

På återseende//GöranR

Distanskör – mer. Att sjunga av sitt fulla hjärta!

Det är svårt att hålla igång kulturverksamhet i dessa märkliga tider. Undrar hur många körer som har lagt ner till exempel, det är svårt och krävande att upprätthålla nån slags vettig verksamhet.

Körsången i Sverige är bland de mest livaktiga i världen, så sannolikt kommer sången tillbaka, men ändå. Nu sitter man för det mesta hemma istället för att gå till kören.

Det ska ändå sägas att min kör, The Entertainmen, jobbar hårt för att försöka hålla igång verksamheten, med iakttagande av alla rekommendationer och råd. Det kommer sannolikt att löna sig på lite längre sikt. Och det låter fortfarande häpnadsväckande bra. 

I mitt förra blogginlägg kunde vi läsa och se om hur man försökte lösa situationen inne. Men man kan ju också vara utomhus, fortfarande. Och utomhus känns det mindre farligt. Men vi håller avstånden ändå!

Så idag träffades vi, min kör och vår kvinnliga systerkör Alba, i Hagaparken i norra Stockholm. Vi höll mest till vid Ekotemplet (tak för regnet och en härlig akustik).

Det är viktigt att låta hjärtat vara med!

Och så kunde M få följa med. 

På återseende//Göran

Körsång är farligt – eller om man iakttar distans?

Körsång, alltså att sjunga tillsammans, är farligt, framförallt i dessa märkliga tider när risken att andas in det som andra människor andas ut kan leda till förskräckelse, dvs virusinfektion som principiellt är livsfarlig, särskilt för sådana som mig.

Jag har därför hållit mig undan kören sedan i våras, inte minst efter alla skräckberättelser om massinsjuknande och bråd död i samband med körrepetitioner såväl här hemma som i andra delar av världen. Kören har å andra sidan fortsatt att repa, men klokt nog iakttagit stränga bestämmelser om antal sångare per ytenhet, distans etc, och så har man sänt ut repen live på nätet, så att vi andra, vi som inte deltar IRL, i alla fall kan vidmakthålla nån slags illusion om deltagande.

Men det har varit för tråkigt att hålla på så i längden. Saknaden efter att delta på riktigt tär.

Så när kören anordnade ett repetitionstillfälle tillsammans med en kvinnlig barbershopkör i ett evenemang planerat sedan tidigare, innan pandemitider; ett evenemang som dessutom innebar andra processer där man hövligt frågade om jag skulle kunna tänkas komma och ta med mig kameran, så var det svårt att säga nej, inte minst givet omständigheterna och förutsättningarna (dessutom så trött på hela situationen, vilket är farligt i sig, det blir lätt att man rundar hörn och tar onödiga risker).

Förutsättningarna var emellertid goda, vi var i en stor skolaula i de östra delarna av stan (en kommun som en av våra största fotbollsspelare genom tiderna fått sitt smeknamn från), där vi kunde delas upp i flera grupper med påtagligt sträng logistik vad gäller utnyttjande av olika lokaler som entrén, lobby, själva aulan etc, liksom hur de olika grupperna skulle röra sig, förflytta sig och förhålla sig till varandra. Istället för att till exempel stå på scenen, på våra gradänger, var vi utplacerade i lokalen, bland publikplatserna, vars liksom omvända amfiteaterstuk möjliggjorde samlad grupp men med rekommenderade avstånd. Och jag kunde röra mig rätt så fritt, i min egenskap av bilddokumenterare (när jag inte deltog i sjungandet förstås). Dessutom är ju luftvolymen i sådana här lokaler minst sagt enorm, det är många meter upp till tak, vilket ju är en förtroendeingivande faktor också.

Det var väldigt roligt att vara med igen, att få sjunga tillsammans, att känna värmen och kamratskapet. Det blev också väldigt tydligt hur mycket jag saknat (och saknar) den här delen av mitt liv och hur mycket sången och gemenskapen i den betyder för mig.

Dock fanns hela tiden en svag med tydlig olustkänsla med i bilden; att hela tiden tänka på att hålla avstånd, att aldrig slappna av, en medvetenhet om riskerna etc som störde och skavde och fick känslan av de här märkliga tiderna bli ännu mer påtaglig. Så jag blir hemma i fortsättningen också och följer repen via streaming över nätet. Tills det kommer andra och bättre tider!

På återseende//Göran