Varför jag inte fotograferar analogt

Det finns en levande diskussion i fotokretsar, inte minst här på bloggsidan på Fs, om det här med att fotografera analogt eller digitalt. Frågan är ställd om varför man fotograferar analogt, inte minst i dessa digitala tider.

Man skulle kunna tro att det är det digitala som gäller i grunden; alla nya kameror är digitala och allt är så mycket lättare med det digitala ur flera avseenden. Emellertid är det alltså många som fotograferar med film, och möjligen växer den skaran, inte minst hos den yngre generationen. Det är intressant, särskilt om man tänker sig att det digitala skulle utgöra nån slags utveckling inom fotografin, ett steg framåt.

Min personliga åsikt är att det både är en utveckling och inte – visst har det hänt väldigt mycket tekniskt i och med den digitala fotograferingen, men samtidigt är det ju ingen skillnad. Det är fortfarande ljus som fångas med glaslinser och projiceras på ett ljuskänsligt medium i en ljustät kammare. Skillnaden mellan en Camera Obscura och en Contax eller en Canon R5 eller en gammal lådkamera är principiellt inte särskilt stor.

Fotografering är fortfarande exponering, slutartid, känslighet och motiv, oavsett vilket verktyg man använder.

Sen kan man diskutera hantverk förstås, slow photo, känslan att se bilden växa fram i mörkrummet där den simmar i sitt framkallningsbad, det här med att vara delaktig i hela processen från avtryck till uppspikning av färdig bild på väggen… Men det finns också i den digitala världen, processerna parallelliserar egentligen varandra, även om det är andra handgrepp – den färdiga bilden, slutresultatet är ju det som räknas i sista änden. Och den är det ju ingen skillnad på. Bilden berättar ju inte om den är framställd analogt eller digitalt.

Och då faller ju nästan diskussionen, eller rättare, den kokar ner till vad man har för egna preferenser, hur man själv vill jobba.

För min del är valet enkelt. Med den digitala ordningen har jag betydligt bättre koll på mitt arkiv. Jag har mina ”negativ” (motsvarande) bra sorterat, jag kan hantera mina bilder på ett, för mig, lättare sätt och jag trivs med datorn.

Jag har tillbringat mina beskärda timmar i mörkrum, och jag saknar det inte. I övrigt upplever jag egentligen ingen skillnad i själva fotograferandet. Jag fotograferar inte på något annorlunda sätt med mina digitala kameror än vad jag gjorde på den analoga tiden.

Till syvende og sisdt handlar det om hur man själv vill jobba med fotograferingen. Och det är roligt att de gamla teknikerna lever. Överhuvudtaget är det bra att det finns olika alternativ hur man vill fotografera, där inget är ”bättre” eller ”finare” än något annat, utan bara just annorlunda.

På återseende//Göran

Min pandohobby

Ordet ”pandohobby” blir omedelbart rödmarkerat i mitt ordbehandlingsprogram. Alltså finns det inte, om det inte är felstavat vilket det inte är, men ändå.

Det var en vän på Facebook som myntade uttrycket. Jag vet inte om det funnits sedan tidigare, eller om det var en tanke i stunden, men sett till situationen så är det genialt.

Ordet ”pandohobby” leder tankarna till vad man kan göra som pensionär (stämmer!), till sysselsättning i dessa pandemitider vilket också stämmer och till och med till en känd affär som i stort sett lever på att sälja grejor för pyssel och slöjd, som ju också passar in.

Alltså, jag slöjdar i garaget, tillverkar skärbrädor och andra brädor, till exempel att servera på. Internationellt benämns detta som DIY, dvs DoItYourself, där en titt på Youtube renderar osannolikt många träffar.

Det började med att min dotters man skulle göra ett bord hemma. Den träskivan han köpte innebar att det blev en bit över, som efter lite funderande och slipande och sågande blev en stor skärbräda till mitt nyligen hemsnickrade avlastningsbord till grillen. Jag hade ytterligare några sådana bitar hemma efter tidigare projekt, och då det dessutom gick att skaffa billiga spillbitar från sågningen på de stora byggvaruhusen när folk ville ha nya köksbänkar (till exempel) så tog det fart.

Jag gillar att jobba med mina händer, och framförallt i trä. Ett levande material, som dessutom luktar gott och är tacksamt att forma. Jag såg fram emot träslöjdslektionerna i skolan, och som villaägare har det genom åren blivit ganska mycket av den sortens arbete; altanen, diverse spaljéer, blomlådor och blombord, vedskjul och arbetsbord med mera. Och nu i dessa märkliga pandemitider, med nån slags karantänsituation, är det välgörande att kunna sysselsätta sig, inte minst sedan de större projekten redan är avklarade, åtminstone för stunden. Så det har alltså blivit skärbrädor, och serveringsbrädor/brickor.

Det är en större utmaning än vad man skulle kunna tro; vanlig fyrkantig design eller fräcka nya former? Handtag eller inte, och i så fall hur? Rännor, mönster, råvaror – alternativen hopar sig.  

Men när jag står där och sågar eller slipar eller oljar, känner på den silkeslena ytan och hur träytan har djupnat i färgen efter oljan och märker att tiden bara runnit iväg som i flow, så känns det bara bra.

Och så finns ytterligare utrymme för att skaffa nya verktyg och prylar, precis om i andra hobbies.

På återseende//Göran

Winter is coming

Nå, än är det tid kvar till dess, men att vi mer och mer lämnat sommaren och tagit steget in i hösten är uppenbart. Trots solen och värmen är transitionen in i den nya årstiden uppenbar, ett annat bett i skuggorna, en annan lukt i skogen, mer mättad med svamp och sönderfall, den förändrade färgen på löven som börjar bli tydlig och mörkret som lägger sig så mycket tidigare på kvällarna.

Och det blir aktuellt med höstbilder. Träd som brinner i rött och guld, promenerande människor med varmare rockar och jackor, ett ökat djup i färgen på vattnet, ja ni vet.

Och det blev tydligt på vår söndagspromenad härförleden (som tog plats på en vanlig fredag) på Djurgården, denna gröna oas och lunga i Stockholm. Stängda kaféer och restauranger, men än då många ute som promenerade eller joggade eller cyklade. Och trots att solen sken för det mesta blev det inte det där riktigt hårda ljuset längre, ens mitt på dan.

 Och som vanligt blir det de där bilderna som ”alla” tar. Å andra sidan är det mina bilder, mina minnen och min upplevelse, så det gör ingenting och det finns gränser för hur originell man kan vara. Här är det också färg som gäller, inte färglösa, dvs svartvita bilder. Det är ju färgerna som står i centrum så att säga.

Fast den här bilden var nästan svartvit från början...

Det blir säkert mer höstbilder vad det lider. Så på återseende//Göran

Fotofika, igen – en vändning

Det blev fotofika idag. På Gustafsviks Levande Ljus och Café i Gnesta, ett faktiskt riktigt gulligt ställe, med bra fika – suverän räkmacka inte minst - och en liten presentbod där man bland annat kan köpa hemgjorda ljus.

I de trevliga rummen, möblerade och inredda med olika möbler och detaljer från olika (närliggande) tidsepoker kunde man nästan sitta med förskrivet säkerhetsavstånd, och ändå nå fram till varandra. Och diskussionens vågor gick höga. Det inbitna Fujigänget hade fått korn på en ny kamera, en Sony som av allt att döma fick det att vattnas i mungiporna (se i övrigt en annan, tidigare blogg här).

Själv är jag faktiskt inte intresserad. Jag har bestämt mig för att den utrustning jag har duger och får duga. Mina bilders eventuella kvalitet hänger inte på mina kameror och mina objektiv.

Men det var roligt. Och jag hade förstås med mig kameran, vilket jag inte haft på ett tag. Jag har upplevt nån slags pausande i fotograferingen, nästan som en leda där jag inte känt samma behov av att fotografera som förut. Det har varit tankar av närmast existentiell valör, typ vad tjänar det till, vad ska jag göra med alla mina bilder, och är de förresten nåt att ha, egentligen, vadan och varthän och meningen med livet så att säga. Jag vet inte om det har att göra med situationen i världen i övrigt, pandemin, att alltid behöva känna grad av rädsla för att bli smittad, att hela tiden behöva se sig om över axeln liksom, eller det här med konspirationsteorierna som ledaren för ett av världens mäktigaste länder hänger sig åt, eller att det här med att resa och göra allt det som fortfarande står på listan är kört för åtminstone den närmaste framtiden…  

Istället för att fotografera har jag tillbringat tiden med att slöjda, att göra skärbrädor (och annat) i min snickarbod i garaget. Här har det funnits en ro i att skapa, att forma, slipa och såga och kolla på Youtube för tips och tricks (och dregla över alla de verktyg jag vill ha men inte har).   

Så det var väldigt trevligt att träffa det här södra fotogänget igen, ha kameran framme, ta de här ögonblicksporträttbilderna och delta i diskussionen. Till och med så jag tog fram kameran efteråt och tog lite bilder på omgivningen. 

Jag kommer att fortsätta göra mina skärbrädor. Men jag kommer att ha med mig kameran igen, åtminstone lite oftare är på sistone.

På återseende//Göran                                                                                                                    

Nu är det höst igen…

Första september, första höstdagen enligt både min officiella almanacka och min personliga, mer känslomässiga kalender. Men solsken och fint väder. Solen värmde, men det var ett omisskännligt bett i skuggorna, inte så kallt men en tydlig skärpa, luften liksom klarare och vassare.

Vi tog vår vanliga promenad runt den lilla badsjön där vi bor. Vi såg fortfarande folk som badade och var i vattnet och simmade, så det borde ju inte ha varit så kallt ändå.

Och eftersom det var ungefär lunchtid så var det en hel del människor på sin lunchpromenad, uppenbarligen hemmajobbare med tillgång till flexibla arbetstider vad det verkade. Många hundar också, och det blev många stopp för att hälsa och prata lite, sådär som hundägare gärna gör. I övrigt gick man, promenerade och sprang/joggade, ensamma eller i grupper. Det är viktigt att röra på sig, men visst borde det finnas något lustfyllt även i ansträngningen? Här var det väldigt olika, några sprang med lätthet, pratade obehindrat och såg ut att njuta medan åter andra slet och såg ut att lida, oaktat de fortsatte… Undras om motionen gör nån nytta då, egentligen.

För mig var det ur alla synpunkter ändå inte bara en föraning om hösten, den är här. Sommaren är slut, detta märkliga år. Det går fort!

På återseende//Göran

PS. Alla bilderna med mobiltelefonen, HUAWEI Mate 10 Pro,  min Leica alltså (objektivet i telefonkameran bär i alla fall detta ärevördiga namn!