Ur minnenas arkiv

Det blir gärna lite tomgångsbloggar den här tiden. Vädret är enahanda, varken vinter eller vår eller nånting egentligen, ljuset är flackt och tråkigt, och åtminstone jag har svårt att uppamma den här riktiga entusiasmen just nu. 

Så, jag gräver i arkiven istället, och hittar en massa bilder som jag (nästan) glömt bort, och blir påmind om stunder i livet. Och är väldigt glad över att jag fotograferar, så jag kan bevara de här stunderna.

Inom barbershopen finns en mängd annan musik också. Här ett blues - rockband som spelade skiten ur allt annat, som består av idel barbershoppare. På kvällen under konventet (2014) bytte man om från sångare till rockartist och dansen virvlade igång. Vilket tryck det blev. 

Här i en låtpaus.

På återseende//Göran

Winter Wonderland

Eller?

En promenad i närområdet i Tyresö, gränsande till Tyrestareservatet. Januari i nåden s år 2020.

På återseende//Göran

Det största instrumentet

Mångfalden är mins sagt stor när det gäller instrument att göra musik med. Det största instrumentet av dem alla är ändå vår röst! Jag kan gott föreställa mig att i tidernas begynnelse var rytmen – nåt att slå på och markera takt och rytm - och rösten, våra orkestrar, våra trubadurer, informationsbärare och hur vi berättade om känslor och vad som hänt.

Och fortfarande är väl rösten vårt mest mångsidiga instrument. Att sjunga, gnola eller nynna är det mest ursprungliga sättet att göra musik, och a cappellamusik, dvs sång av mänskliga röster utan ackompanjemang har alltid varit stort och blir bara större. Körtraditionen i de skandinaviska länderna är djupt rotad.

Barbershopsång är en sådan form av a cappellamusik, som enligt sägnen uppstod i rakstugorna i USA under senare hälften av 1800-talet; främst invandrarna från Europa, de brittiska öarna samlades i rakstugorna på lördagen, och i väntan på sin tur sjöng man hemlandets sånger. Någon tog upp en melodi, andra följde efter och lade på stämmor och så föddes den speciella sångstil som kallades barbershop.

Barbershopen organiserades i mitten av förra århundradet och reglerades ur aspekter som arrangemang och musikalisk uppbyggnad. Man strävar efter rena ackord, och upplägget med fyra stämmor – antingen män eller kvinnor - med melodistämman i mitten, omgiven av tenoren som ligger överst, basstämman i grunden och barytonstämman emellan ligger till grund för en strävan efter övertoner och en utvidgad ljudbild, expanded sound.

Till Sverige kom barbershopen i början av 1970-talet, då några ur Akademiska Kören tog med sig influenser från en körresa till USA.

Barbershopen har länge legat ganska stilla, det har inte varit så mycket av utveckling genom åren, förrän nu. Sverige och Skandinavien går tillsammans med den manliga världsorganisationen BHS (Barbershop Harmony Society) i bräschen för att luckra upp det konservativa regelverket, främst genom att tillåta (och uppmuntra) blandade körer och kvartetter. I Europa, Tyskland, Holland etc har mixade barbershopgrupper funnits länge, helt utan respekt för den amerikanska barbershopen, men där har man inte heller haft samma närhet till BHS som vi i Norden.

Den nordiska organisationen SNOBS – Society of Nordic Barbershop Singers – har nu bildat en blandad barbershopkör, Northern Stars, som kommer att representera vår del av världen, dels ute i Europa, dels i de kommande konventen i USA, där blandade grupper kommer att delta i de årliga världsmästerskapen, jämsides rena mans- respektive kvinnokörer, från och med nästa år. Det kommer att bli häftigt. Vi har tjuvstartat här i Sverige, och det var häftigt!

Den nya kören har medlemmar från Sverige, Finland och Danmark och repar tillsammans en helg i månaden. Däremellan är det träning på egen hand.

Jag hade förmånen at få vara med och lyssna på ett sådant rep nu i helgen. Kort sagt – väldigt bra! Hårresande bra, rent och fint, synkroniserat och vårdat med några av de absolut bästa sångarna i vår region – jag hade gåshud nästan hela tiden.

Här följer några bilder - önskar jag kunde förmedla ljudet också…

Ytterligare bildtexter torde inte behövas - bilderna får tala för sig.

På återseende//Göran

En vanlig tisdagskväll?

Idag den första dagen på det nya året och det nya decenniet. En lugn och fin dag, lite skidor på TV på förmiddagen, en lång promenad med M på eftermiddagen, och sen lite småpyssel, en stunds TV-serietittande - en dag går fort när man har saker att göra.

Gårdagskvällen emellertid, tillhör ju en sån där kväll som är omgiven av förväntningar som kan bli hur höga som helst. Stor fest? Liten fest tillsammans med några goda vänner? Gå ut på lokal? Ja, ni vet. Nyårsafton är nyårsafton , och som sådan väldigt speciell, med en särskild glans omkring sig. 

Personligen tycker jag inte längre att de här olika, speciella aftnarna är så märkvärdiga längre. Det blir så lätt att det jobbas upp en hets kring dem som gör att det gärna blir platt fall. 

Och inte minst med tanke på M beslöt vi för att vara hemma, som vi brukat vara tidigare. Lite mer satsning på maten, champagne och så - en mysig kväll lite som andra, men med en liten extra touch alltså. 

Det var inte så mycket raketer här i området, utom just runt 12-slaget. M satt i soffan, först fundersam över alla smällarna men brydde sig i sedan inte om oväsendet utan somnade som vanligt framför TV'n. 

Och lite extra krut på maten alltså. 

Som förrätt Råraka med Skagenröra och rom. Till huvudrätt Gratinerad hummer med Västerbottenost och till efterrätt Pistagepannacotta med ananas och mynta. Den sistnämnda rätten visade sig vara en veganvariant, vilket jag inte såg förrän jag var på gång. Men gott blev det ändå, fastän med en lite lurig färg...

Råraka med Skagen och rom. Champagne (och öl)

Gratinerad hummer med Västerbottenost. Serverad med sparris. Champagne (och öl).

Hummerköttet gratinerades i halva hummerskal. Effekten gick lite förlorad emellertid, gratängsåsen flöt ut över skalen som låg bredvid varandra.  Men det blev väldigt gott ändå. 

Och så till sist den veganska pannacottan; pistage med mynta och ananas.  Lite märklig färg, men väldigt gott det här också.  Istället för mjölk och grädde är grunden en pistagenötmjölk på vatten, babyspenat och pistagenötter som kördes i en matberedare och sen fick koka en liten stund innan den ställdes kallt för att tjockna till. 

Och sen slog klockan 12, vi lyssnade på Lena Endre som läste Tennyson's dikt - riktigt bra! - skålade i årets nya champagneglas och så var det med det. 

Nu återstår bara att se vad vi gör med det här nya året. På återseende alltså//Göran

En sån där kattbild, fast med hund

Det har inte blivit mycket fotograferat i jul. Jag har av skilda anledningar inte varit ute så mycket, och det är lätt att det inte blir taget så många bilder om man bara har innemiljö till hands. Dessutom kan jag ibland känna mig mätt på att fotografera, jag har annars i princip alltid kameran med mig, och jag har en tanke om att det ibland kan vara gott för motivation och intresse att göra uppehåll, att ha fotoabstinenta stunder liksom. 

Men ibland blir ändå abstinensen för svår, och man riktar kameran lite hit och dit, på närliggande motiv i som omedelbara närhet. Och hunden M är ju väldigt närliggande av en mängd anledningar, inte minst att hon alltid är just i närheten. 

Hon är en sällskapshund. Hon håller en alltid sällskap. Sitter jag och ser på TV kommer hon och lägger sig i soffan bredvid eller på golvet nedanför. Sitter jag vid datorn kommer hon och lägger sig antingen i den lilla bäddsoffan precis bakom mig, eller nere på golvet, vid mina fötter och mitt i dörröppningen, så man liksom får kliva över henne. Hon gillar beröring och kan sitta länge och bli kliad under hakan,  men just närheten verkar vara viktigast, att ha koll. 

Och det är nåt visst med det. Hennes närvaro är påtaglig, och hon är en god lyssnare när man får idéer och vill pröva dem... ett riktigt, och viktigt, sällskap.

Den här bilden faller ju direkt in under kategorin gulliga husdjur, dvs "kattbilder", och räknas väl egentligen inte, åtminstone om man har ambitioner att visa bilder som är "unusual" eller "different". Den kvalificerar sig definitivt inte för sidor för mer konstfoto eller fräcka, annorlunda bilder som är banbrytande och utvecklande (ALT?). Samtidigt gillar jag såna här "kattbilder", oaktat det handlar om hundar. Det handlar väl också lite om att gräva/fotografera där man står, dvs dokumentera det enkla och vardagliga i ens tillvaro, sånt vi har i vår närhet och betyder mycket för oss men ofta är så nära att vi inte längre ser det. Och det finns inspiration att hämta i den här genren också, inte minst här på FS.

På återseende - men tills dess en god fortsättning, önskar//Göran