Utställning som utställning...

Missade Gerillabild idag, i Vällingby. Gerillabild är ett underbart initiativ; bort med all byråkrati, bort med lokalproblematik, inträde, hitta tid och möjlighet att ta sig till utställningen hur man ska hänga etc etc - istället ut med bilderna i verkligheten, bland folket i det verkliga livet, häng upp dem för beskådan där människorna är, gör det inte så svårt. Och människor är ju intresserade, även om man inte alltid kan ta sig tid och rum att ta sig nånstans enkom för att se på bilder. Ett underbart initiativ alltså - jag återkommer. 

Anledningen till att jag inte kunde vara med var medverkan i en annan social kontext; vårt årliga besök på Vårsalongen på Liljevalchs med goda vänner. Att tillsammans kritiskt granskande gå och diskutera och resonera kring de upphängda alstren, bryta åsikter och förklara varför, sucka av lättnad när man ser att verket som man absolut ville ha redan är sålt eller tingat, och sen gå och fika efteråt.

Årets Vårsalong skilde sig inte mycket från andra års utställningar. Enklast kan det beskrivas som både högt och lågt och vitt och brett. Några pärlor, förstås, men mycket annat också. Ibland svårt att förstå konstnärens syfte och tänk, ibland bara smälte jag.  Ibland undrade jag över om konstnären verkligen inte kunde göra bättre, särskilt när det kom till alla naivistiskt och enkelt fabricerade verk, eller om konstnären verkligen målade/tecknade/ritade med känsla, om det var nån slags medveten tolkning som symboliserade sig i konstverket i fråga. Något som var roligt var att det var mer fotografi i årets utställning än vad det varit förut. 

I alla händelser en rolig grej, ett bra mål för en utflykt till stan en lördagseftermiddag. Och traditioner är viktiga. 

Men jag koncentrerar mig på kommande event, utställningen i Sötälje på ABF-huset nästa helg. PÅ måndag ska jag hämta mina bilder och montera dem. Det blir spännande och roligt. 

Och eftersom jag inte hade med mig kameran idag (som jag brukar, men ibland är ett medvetet val!), så blir dagens bild hämtad ur arkivet. Från Namibia, men varken sanddyner eller människor. Vi såg mycket djur också!

På återseende//Göran

Illalla sauna-aika… Och utställningsvåndor

När kvällen kommer är det tid att bada bastu lärde jag mig inte minst i Tornedalen, och det gäller fortfarande. Sen smakar middagen!

Lång promenad med M. Och när vi kommer hem är bastun varm. Det finns få saker som slår det så här en fredagskväll. Mindfulness är ju ett begrepp som är aktuellt i dag, att fokusera på nuet, att stänga ute alla andra tankar som stör och skaver, och bara vara.

Det finns få bättre sätt att hamna i mindfulness än bastun efter att man gjort nåt, jobbat i trädgården, gått en lång promenad eller så. Man känner hur värmen saktar ner rörelserna, och när den varma ångan när man slängt vatten på stenarna, löyly eller snarare löylyä, sveper sig om kroppen sipprar alla tankar bort, man sjunker ner i sin egen värld och bara är. Och sen en liten cigarill på förstubron med ett stort glas vatten (för vätskebalansens skull, öl fungerar också men vattnet är viktigast), så ser man världen ur ett helt annat och vackrare perspektiv.

Nu är det alltså bara en vecka kvar till utställningen på ABF-huset i Sötälje, där jag fått äran att vara med, bland alla välmeriterade och duktiga fotografer. Det är fotofikagänget i Viksängen, fiket i second handaffären, som kom på idén, och sen har ordnat att den blir av.

Väldigt kul att få vara med, men nu när det närmar sig så blir ju frågan; -Vad ska jag ställa ut? Hur ska jag kunna välja bland alla mina bilder, vad vill jag visa? Vad kan jag visa?

Plötsligt har jag blivit väldigt självkritisk, jag har suttit länge utan att hitta nåt som jag tycker kan duga för en utställning. Mina barbershopbilder kan jag ibland vara lite stolt över, men de är ju möjligen obegripliga för vanligt folk som inte har någon koppling till den sporten, och i övrigt tar jag ju mest bilder som berättar vad jag har för mig här i livet – vilket jag upplever torde vara av noll intresse för andra (även om jag ibland kan tycka att jag lyckas någorlunda) …

Men nu har jag bestämt mig. Resan till Namibia 2013 gav ju många upplevelser och resulterade i många bilder, inte minst sanddynerna i Sossusvlei och besöket hos himbafolket, ett seminomadiserande folk som lever inte långt därifrån, innanför Skelettkusten. De bilderna kan jag stå för, det är bilder som jag tycker om att ta; människor och natur.  Visserligen finns säkert miljoner likadana bilder runt om i världen, det är populära turistmål, men ändå.

Ett litet smakprov.

På återseende//Göran

Alternativ verklighet på olika sätt. Bland annat.

Lugna och lata dagar nu i helgen. Men, tog mig samman och fick med ett besök på Fotografiska, ville framförallt se Penti Sammalahti som det pratats så mycket om, plus att jag visste att en av mina favoriter, Erik Johansson, också ställde ut (med förhoppning om några nya bilder ur hans skruvade fantasi). Erik Johansson förnekade sig inte. En del har jag sett tidigare, men det fanns några för mig nya bilder också. Hans bilder ställer alla verklighetsbegrepp på ända, och jag bara står där och låter mig svepas med i de olika perspektiven.

När det gäller Penti Sammalahti blev det till slut nästan outhärdligt, så många bilder, så många små bilder. Ibland närmast dokumentära bilder, porträtt, ibland små vackra pärlor av en strand, några träd, nästan som små tuschteckningar. Hans bilder berörde! Och måste nog ses flera gånger om man ska klara att ta in alla. 

Och så Alex Prager. Märkliga bilder, tydligt iscensatta, som en satir eller snarare karikatyr av verkligheten. Intressant!

Ganska mycket folk så här på tidiga lördagskvällen, de flesta hos Erik Johansson när jag var där. Men det var väl det mest spektakulära kanske. Och så många poser och attityder hos publiken när de betraktade bilderna:

Men först: Välkomna in i Erik Johanssons skruvade verkligheter.

Koncentrerad förundran

Dokumenterande för eget bruk

Beskäftig pedagogik

Jämförande funderingar

På återseende//Göran

Är fotofika egentligen en slags motsvarande syjunta? Eller junta i en större bemärkelse?

Junta, en sammankomst av en mindre grupp människor som träffas för något speciellt syfte eller ändamål. Jämför exempelvis militärjunta, en grupp av officerare som tar makten, eller syjunta. En slags förening eller klubb (fritt efter Wikpedia).

När man hör ordet, eller begreppet ”syjunta” får det möjligen ett slags löjets skimmer över sig – ett gäng tanter som sitter med sina stickningar och broderier och dricker kaffe och äter kakor och skvallrar.

Eller är det inte bara ytligt konverserande med handarbete, utan egentligen intressanta och bra samtal om stort och smått, inte bara om maskor och färger och garn eller tråd och grannen eller männen utan ett delande av tankar och funderingar, ett sätt att hämta styrka och tröst hos varandra, att våga säga saker som normalt inte sägs i deras liv? Att dela erfarenheter och kunskap, att växa och våga tillsammans? Och försvinner då inte det där lite raljanta skimret av ringaktande munterhet?

Nästan varje vecka har jag förmånen att få sitta tillsammans med människor – fotokompisar - som delar mitt till nörderi gränsande intresse för fotografi och allt som hör till, kameror, objektiv – you name it. Vi fikar, ibland med kakor, ibland lite mer påtagligt käk. Och vi snackar, vi diskuterar, mest om fotografi och fotografiska prylar, men även om annat som hundar, hur situationen är i världen, både den lilla och den stora världen, vardagspolitik med konsten i centrum, vi delar erfarenheter och kunskap… Och är inte det då själva kvintessensen av en junta, en fotojunta?

Det här är i allra högsta grad positivt och givande.  Jag har ofta känslan av att även om livet ter sig svartvitt och dystert, så ser man livet i helt andra färger när man åker hem.

Så egentligen fungerar väl den här fotofikan som ett slags junta, som syjuntan, om än inte riktigt jämförbart med militärjunta?

I alla händelser så är vårt behov av samtal om smått och stort i det verkliga livet någonting som vi så väl behöver, och som vi blir stärkta av i våra liv. Så fram för mer fotojuntor! Eller fotofikor – för spelar det egentligen nån roll vad vi kallar det?

På återseende//Göran

Årspremiär för Tårtan

Då börjar saker och ting så sakteliga lägga sig på plats efter allt jul-och nyårsfirande och alla lediga dagar. Människorna åker igen på sina jobb på dagarna, trafiken återtar sina anledningar till rapportering i radion om olyckor och krånglande bilar som upptar plats på omgivande vägar och vintern lyser med sin frånvaro i höstmörkret som aldrig riktigt gick över. Nu väntar vi på att den vinter som vi nu ser sömlöst ska övergå i vår, vilket antagligen kommer att innebära snökaos inom kort. 

Emellertid innebär tidens gång att Tårtan kommit igång, återkommande fotofika på det anrika kaféet, med ändlösa men givande diskussioner om gamla och nya kameror och objektiv, ett stötande och blötande av hur man ser på bilder, eller på BILDEN, för att inte tala om jämförandet av olika fotografiska verktyg, sett till tidsepoker inte minst.

Kort sagt, en fotografisk oas - självklart i det verkliga livet - i cyberrymdens opersonliga öken.

Olympus Pen F med mZuiko 25mm/1,8; 1/20 s vid f/2,0, ISO 400

Olympus Pen F med mZuiko 25mm/1,8; 0,5 s vid f/1,8, ISO 200

Olympus Pen F med mZuiko 25mm/1,8; 1/20 s vid f/2,0, ISO 400

Och sen tog batteriet slut!

På återseende//Göran