Att ha hund

En man gick förbi en annan man som satt och pratade med sin katt. När han kom hem berättade han det för sin hund. Och vad de skrattade….

Men det är inget med det, det är ju så det är. Det är inget märkvärdigt. Det här vet alla hundägare.

Att ha hund är åtagande. Det är rutiner och ansvar, det är att gå upp och ut på morgnarna, oavsett väder eller andra förhållanden. Det är dagliga långa promenader, det är att komma ihåg att ha mat hemma och servera den när det är dags och sen plocka upp bajs i plastpåse. Det är att klippa klor, kamma igenom pälsen, leta efter fästingar, gå på agilitykurs eller vardagslydnadskurs eller kantarellsökkurs. Det är att alltid planera efter hunden vart man ska – kan hon följa med? Hur länge blir vi borta, kan hon vara ensam hemma och vänta? Eller fixa hundvakt när man är borta lite längre. Och det tar aldrig slut!

Men, det här behöver inte vara nån börda eller nåt negativt. Det är bra att komma ut, det är bra att ha rutiner, och det är bra att ha nån att bry sig om, nån annan och på ett annat sätt.

Att ha hund är mer än bara sällskap, mer än villkorslös kärlek, även om det är väldigt positivt i sig – glädjen när man kommer hem, den rena och oförfalskade uppskattningen. Det är samvaro, samklang, samförstånd. Med hunden föreligger en alldeles särskild kärlek och en alldeles särskild, ordlös, kommunikation där både hunden och dess ägare reagerar på och med väldigt subtila signaler.

Och det är gosigt med en hund. Och när man klappar den ökar insöndringen av bland annat oxytocin, ett ”må bra”hormon. Det finns exempel på hur hundar har kunnat trösta sjuka och traumatiserade barn och fått dementa och sjuka gamla att piggna till och må bättre bara genom att finnas där, att bli klappade och smekta. Att gå ut med hunden eller bara sitta och ha den i närheten är direkt avstressande och lugnande.

Och just nu kom Mystique ner från övervåningen när hon kollat att hustrun gick och lade sig och kom fram till mig, lade huvudet på mitt ben, tittade upp och gick och lade sig i soffan bakom för att hålla sällskap, som hon brukar när jag sitter här i arbetsrummet och håller på med datorn. Nu har hon lagt sig i dörröppningen, där hon har koll åt alla håll.  Och känslan av att hon är där, att vi har ett förbund är nästan överväldigande!

Lite olika bilder från olika situationer och tidpunkter

Nu har hon varit hos oss i snart 4 månader, vilket känns som mycket längre. Det har hänt mycket, och mycket har handlat om tilltro, tillförsikt och trygghet plus en del vardagslydnad och träning. Nu är det här hon bor, med oss som matte respektive husse, nu är vi en flock tillsammans. Hon älskar de långa promenaderna i skogen, hon är med i trädgården där hon övervakar och leker om vartannat, hon gillar att åka bil för att det oftast leder till nåt roligt och hennes initiala vaksamhet och avvaktande attityd har släppt till den största delen.  Och jag kommer ut, och jag mår bra med hunden som sällskap. Det tar aldrig slut, det finns alltid nåt nytt med henne runt hörnet och det är häftigt minst sagt.    

Alla kan förstås inte ha hund. Hunden är inte alltid lösningen på varken världens problem eller ens våra egna svårigheter.  Men jag är glad att jag inte tvekade när möjligheten att ta hand om den hunden kom. Ibland är det jobbigt, men det är gott att ha hund igen!

På återseende//Göran                                                               

Terminsstart för Tårtan

Vattenkammade och hela och rena inunder klev vi in på vårt fik för att fortsätta diskutera livet, konsten och prylarna i en ny termin. Det är alltid nåt visst att börja efter sommarlovet och det var roligt att återse fotokamraterna. Några saknades - pojkarna från söder om söder om söder - men därnere har det ju varit sommarlovsfika, så det kan vara förståeligt i någon mån. Men vi var många ändå, och magistern var där, så det blev som vanligt ett stilla småpratande med bilden i centrum och prylar som fond. 

Och åtminstone ett nytt ansikte, dessutom innebärande en brytning av gubbväldet, dvs rådande genderdominans - roligt!

Och det är nåt visst med de gamla fotoapparaterna som vi ser här, fotografisk historia i praktiken.

På återseende//Göran

Funderingar från altanen

Det är september, visserligen i början på månaden och det borde alltså vara höst. Det är det nog också, men på dagarna har det fortfarande varit varmt och skönt, nästan sommaraktigt. Och, man kan sitta ute på altanen utan att frysa, ta en kopp kaffe och kanske av och till tända en liten cigarill, och läsa, och titta på blommorna och fåglarna. Familjen talgoxe flyger omkring, koltrastgänget likaså, en gröngöling hälsade på men gick mest omkring på gräsmattan (ingen bild, hann inte), och en artfrände, en större hackspett, kunde skymtas, men framförallt höras, uppe i en stor tall (ingen bild här heller, för långt ifrån).

Och perennrabatten prunkar! Framförallt solhattarna gör skäl för namnet. Det är lite av en favoritblomma för mig, dess form med liksom en knopp till korg och blombladen som en kjol runtomkring, med klara och starka färger – jag gillar den. Och den finns i olika färger och former. 

 Undrar om det ska vara så här, så här sent på säsongen? Men det lär ju faktiskt vara hyfsat normalt väder för årstiden ändå. Fast så länge det är så här klagar jag inte.

 Jag har faktiskt läst mer än vanligt den sista tiden. Nyss avslutade jag Fredrik Virtanens Ingen Nåd, om hur han blivit uthängd i media, både våra sociala media men också ”gammelmedia”; tidningar och radio/TV, och fått sitt liv förstört ur många hänseenden på grund av ett påstått övergrepp som inträffade för närmare 15 år sedan. Jag skriver ”påstått” då skuldfrågan långtifrån är klar, ord står mot ord, och FV har faktiskt tidigare blivit frikänd i rättslig prövning. Nej, det värsta är att, trots att vi alltså lever i en rättsstat, respekten för den tydligen är helt satt ur spel, med en lynchjustis ”därute” som saknar motstycke. Och skrämmande hur lätt det är att fullständigt demolera ett liv… 

 Men nu håller jag på med Ålevangeliet, en välkommen nästan feelgoodbok, av Patrik Svensson, en bok om världens mest gåtfulla fisk. Synnerligen intressant, väl skriven med ett spänstigt språk, begripliga teorier och historier och det saknas inte humor i texten. Och man får lära sig mycket om en fisk jag knappt ägnat en tanke på tidigare, utom vid julbordet.

Och hunden ligger ute på gräsmattan i solen och tuggar på ett ben. Lite av och till kommer hon fram till mig: - Dags att leka lite, det här var ju tråkigt ju...

Och så kastar vi frisbee en stund innan jag återgår till boken.

På återseende//Göran

Inför världsmästerskapen

Varje höst är det internationella tävlingar i barbershopsång i Amerika, världsmästerskapen för kvinnliga körer och kvartetter. I år håller man till i New Orleans. Två svenska körer har i hård konkurrens i hela världen kvalificerat sig till tävlingarna, Rönninge Show Chorus och Stockholm City Voices. Den svenska barbershopstandarden är synnerligen hög, Rönningekören har vunnit två gånger och Stockholm City Voices har, trots att det är en relativt liten kör i sammanhanget, varit i final flera gånger, dvs bland de tio bästa.

Inför tävlingarna over there har man alltid genrep på hemmaplan. Igår var jag på ett sådant genrep med Stockholm City Voices.

Barbershop är ju en a capellasångstil, med ackord och harmonier som alstrar mycket övertoner. Stockholm C V brukar betecknas som den lilla kören med det stora soundet. Så, många övertoner blev det. Taket lyfte i Älta Knutpunkt! Dessutom är det mycket show och glam, och den glädjen var det inte heller att ta fel på.

Gästkvartetten Ambush

Gästkvartetten Milli Blink

 På återseende//Göran

Barbershop är alltså fyrstämmig sång med ursprung i USA, utan ackompanjemang, dvs a cappella. Kan sjungas i kvartetter eller i mer eller mindre stora körer. Harmonierna alstrar mycket övertoner, vilket leder till ett rikt och utvidgat sound. Barbershop sjungs av antingen män eller kvinnor. På senare tid har man börjat med mixade grupper. Man tävlar i barbershop, för herrarna ligger de internationella tävlingarna, världsmästerskapen, vanligtvis mitt i sommaren, medan kvinnornas tävlingar ligger senare, på hösten. Kvalificeringar till världsmästerskapen sker regionalt i USA och runt om i världen. Sverige, med sin starka kör- och sångtradition ligger långt framme, både på herr – och damsidan.

Skärgårdsupplevelse i centrala stan

Ön Oaxen ligger i den södra skärgården, i Mörkö socken i Södertälje kommun. Under 1800-talet och fram till 1974 förekom kalkbrytning på ön, som räknade ett ganska stort samhälle, med skola och affär. Nuförtiden är befolkningen en blandning av fastboende och sommargäster. Det finns bilfärja till ön. I mitten av 1990-talet öppnade en restaurang på ön med namn efter ön, som snabbt blev väldigt populär. 2011 stängdes den för att några år senare återuppstå som Oaxen Krog och Slip i gamla Djurgårdsvarvets lokaler på södra Djurgården, bredvid Beckholmen. Hela det här området ingår i Nationalstadsparken och är förklarat ett marinkulturellt centrum.

Restaurangen som består av en krog och en bistro är väldigt populär och håller hög klass. Och så får man ha med sig hundar där.

Så idag åt vi brunch där, makan och jag, sittandes utomhus i det vackra vädret under en slags segelduk som skydd för solen och värmen. M låg under bordet. Den höga klassen avspeglar sig inte bara i kvaliteten på maten – som är väldigt hög – utan också i priserna, så det var tur att måltiden kunde genomföras med hjälp av en tidigare present, ett presentkort.

VI var lite tidigt ute, men det fylldes snabbt på med ytterligare gäster. 

Maten oerhört väl tillagad, med höga smaker och genomgående hög kvalitet. 

En liten promenad i området efter maten. Ett trevligt område verkar det vara, lite undanskymt och ganska nytt för mig, där det ligger lite bortom allfartsvägarna. Men det verkar sjuda av verksamhet där, inte minst med Gröna Lund i omedelbar närhet och området är dessutom fullsmockat med historia. Lite kul att se nya ställen, och faktiskt lite skärgårdskänsla mitt i stan. 

På återseende//Göran