Lite tankar om oskarpa bilder

Det här med oskärpa och suddiga bilder har ju diskuterats nu, även här bland bloggarna. Många kloka ord har blivit sagda. Jag vill här bara  berätta lite kort om hur jag ser på det. 

När jag återupptog fotograferandet på 00-talet, efter att det i flera år legat i träda hos mig, var skärpan viktig. Och möjlig på ett helt annat sätt än på den analoga tiden. Mina svårigheter att sätta fokus med hjälp av ett raster i sökaren… och då blev mina bilder ofta mjuka och suddiga. Det blev de för all del även med digitala grejor, men då kunde jag slänga de bilderna och fokusera på de skarpa.

Det finns många anledningar till att bilder blir suddiga, och gryniga, olyckshändelser men också avsiktligt.  Men, givet att alla suddiga bilder inte är dåliga bilder kan även oavsiktligt suddiga bilder vara bra, i efterhand.

Å andra sidan behöver inte alla suddiga bilder per definition vara bra heller. Man kan inte alltid skylla ifrån sig. 

Allt handlar om bildens budskap. Och då är det varken skärpan eller oskärpan som är det viktiga, utan känslan. Alla bilder behöver inte vara tydliga och skarpa.

Jag vågar behålla fler oskarpa, eller suddiga, bilder nu, vågar se eventuella kvaliteter i dem som jag inte kunde förut.

Exempel kan vara sådana bilder som är svåra att ta, när ljuset inte räcker till och man får skruva upp ISO men ändå inte får tillräckligt snabba slutartider, med suddiga och gryniga bilder som resultat.

Här hade vi i kören stått på gradängerna flera timmar och repat. Och när repet var slut smet de här iväg och fortsatte sjunga i kvartett - snacka om hängivenhet för musiken. 

Och sen handlar det om betraktningsavståndet. Om bilden ser suddig ut – ta ett (eller flera) steg tillbaka!

Men jag måste ändå säga att jag gillar skärpa, skarpa bilder, eller att skärpan åtminstone sitter nånstans i bilden. Och jag har inte kommit så långt att direkt avsiktlig oskärpa är nåt jag kan hantera fullt ut.

På återseende//Göran

Lite ytterligare bilder från fotofika i Viksängen idag

Har inte mycket annars att tillägga när det gäller sammankomsten i Viksängen idag. Man kan väl ändå säga att det diskussionsmässigt var drag under galoscherna idag!

En och annan Leica bland alla Fujikameror

Och en Hasselblad - det är klass på verktygen

Ett väldigt trevligt fikaställe - inte bara vi som tycker så

Frågan är om Bengan vet vad han skriver på...

Jag tror på allvar att sånt här är bra för själen!

På återseende//Göran

Självbild

Begreppet självbild har många bottnar.  Vi har en bild av oss själva, hur vi ser ut, hur vi rör oss, hur vi låter, men det är inte alls säkert att det stämmer med hur andra ser oss. Eller ser på oss. Och vår egen bild rimmar inte alltid med hur vi tror att vi blir sedda.

Vi ser oss ju i spegeln dagligen och har gjort så troligen i många år. Det vi ser där är vi förtrogna med, vi har följt oss i olika skeden av livet och möjligen också i olika tillstånd. Och frågan är om vi i spegeln egentligen ser hur vi ser ut, när vi tittar efter kvisslor och blemmor och samtidigt far med handduken över ansiktet, eller hur kavajen sitter, eller vem vi ser där – själv ser jag mer och mer farsan se tillbaka på mig, även om vi inte är så väldigt lika. Vi ser oss genom våra egna ögon.

Sen har vi självporträttet. Men det är lite grand som spegeln. V i har grad av kontroll där, vi bestämmer vinklar, ansiktsuttryck och vi kan alltid greja med den bilden i datorn. Så selfien är inte heller särskilt märkvärdig eller ens hotfull. Det är fortfarande vi som vi själva ser oss.

Det blir annorlunda n är andra tar bilder på oss, särskilt när det handlar om ögonblicksbilder. Ofta har vi ingen kontroll, vi bestämmer inte hur vi ska te oss, och även om vi hinner ordna anletsdragen och posera är det långt ifrån säkert att vi hamnar i enighet med slutresultatet – typ; ”Ser jag verkligen ut så där”.

Att se sig själv genom andras ögon är helt annorlunda än att se sig själv genom egna ögon.

I någon mån kan man jämföra med att höra sig själv genom inspelning när vi pratar eller sjunger. För många kan första gången vi hör oss själva vara minst sagt traumatiskt, särskilt om man sjunger. För det är inte samma sak vi hör i våra huvuden som kommer ut genom munnen.

Det är flera som fotograferar i min familj. Min svåger till exempel (med här i bloggvärlden på Fs), och min systerdotters man, en mycket duktig och erkänd bröllopsfotograf i England där de bor. Och nu har även min niece skaffat kamera, för egen fotografering och videobloggande

Photo: Tova Gillespie

Och jag borde ha anat oråd när hon hade sin kamera framme under hela vår promenad i Tyresö häromdagen – det var tydligen inte bara jag som tog bilder.

 Så jag fick se mig själv på bild igen. Först hajade jag som vanligt till, men sen försökte jag se bilden utifrån så att säga, och jag måste ändå säga att det blev en bra bild, trots min ovana att bli avkonterfejad. Efterbehandling enligt uppgift med benägen och viss hjälp av maken.

Kanske kommer jag nån dag att ännu bättre kunna få ihop min egen självbild med hur andra ser mig, åtminstone hur bilderna kan bli.

På återseende//Göran

Like a walk in the park...

Rubriken betyder ju egentligen att något är enkelt att klara av. Men här betyder det verkligen en promenad i parken (jag ville bara var rolig).

Min systerdotter är på jobbesök i Stockholm. Eftersom hon och hennes familj bor i England är det inte så ofta man ser henne. Nu är det inte så ofta jag är i Tyresö Slottspark heller, fast jag bor i kommunen. Så det är extra roligt att få besök, så man kommer ut, och då är ju den här parken väldigt tacksam att visa. Och det är trevligt att vara här oavsett årstid. 

Det har varit en vacker dag, och kvällsljuset fanns fortfarande kvar, åtminstone till dels. 

Vårtecken: Isen börjar släppa och ge med sig

Vårtecken: Uppstickare bland löven.

Alltid roligast bakom kameran!

Tyresö Slott med tillhörande park och trädgård är alltid värd att besöka. 

På återseende//Göran 

Spring has come to The Cake - Våren har kommit till Tårtan

Håller med Peter S (ibland) - engelskspråkiga rubriker gör sig inte i bloggen ...

Men vi har lätt att anglifiera vårt språk i fotograferandets värld, vilket man ser av o till i blogg och forum. Det pratas om linser (eng. "lens"), vi svänger oss med "bokeh (som i och för sig egentligen är japanska) för bakgrundsoskärpa eller bakgrundsteckning, man läser om Straight out of the camera eller SOC, dvs direkt ur kameran (?!?) och inte sällan stöter man på begrepp som stacking, spotmätning, Full Frame etc. Det finns många fler exempel. 

Nu gör väl det inte så mycket, fotografering är ju internationellt och engelska uttryck fungerar väl som ett slags fackspråk. Men, alltså, i rubriker gör det sig inte. Som synes. Även om det inte betyder så mycket. 

Men Tårtan har sammanträtt igen, som vanligt varannan onsdag. Fastän det var ett fantastiskt vårväder ute var uppslutningen god och det blev som vanligt trångt kring borden trots att vi flyttade runt dem och försökte möblera om så vi skulle få plats. Men trångt är ofta trivsamt, och så var det här. Och som vanligt brännheta diskussioner!

Ett säkert vårtecken när människor börjar sitta utomhus och fika. 

Och diskussionen fortsatte ute, efter stängning.  

Och apropå efter stängning - ikväll är det Sveriges Mästerkock. Det drar ihop sig. 

På återseende//Göran