Action portraits

Eller porträtt i flykten, under pågående aktivitet, actionporträtt  - lite svårt att blanda in främmande ord, dvs svengelska, men ”action” är väl nästan svenska nu, eller?

Alltnog; kören Stockholm City Voices, en av världens bästa körer med framförallt a capellasång i barbershopstil i sitt program har sin replokal i Älta Kulturknut, som alltså är nåt slags Folkets Hus i Älta centrum.

Igår bjöd kören på en vårkonsert där. Fullt med folk, i det närmaste fullsatt. Älta Kulturknut ligger således i centrum, mitt bland alla affärer och restauranger, och det verkade som det blev ett välkommet avbrott i shoppandet, alltså att passa på att gå på konsert. 

Väl där fick man höra nästan 2 timmars högklassig kör- och a capellasång- och musik. Programmet var väldigt varierat, repertoaren sträckte sig från svensk folkmusik via klassiska stycken över till barbershop, som i sig är ett speciellt sätt att arrangera fyrstämmig a capellamusik och ofta bygger på både gamla och mer moderna örhängen, jazzstandards eller evergreens. Och som vanligt synnerligen välsjunget och proffsigt framfört. Kören Stockholm City Voices är en bland de tio bästa körerna i sin genre i världen, och det är alltid en direkt fröjd att höra, och se, dem.

Att fotografera musikaktiviteter är att jämföra med sportfoto, eller actionfotografering. Det gäller att försöka hitta rätt ögonblick i exempelvis en sång för bilden, så man ser att det är nånting på gång, att det sjungs, så det inte bara blir blanka ansikten utan uttryck. Dvs precis som i sportens värld, att hitta rätt ögonblick i fotboll, eller höjdhopp etc., alltså när aktiviteten är som störst och tydligast. Och då underlättar det om man kan sporten, så man kan förutsäga vad som kommer att hända och vara beredd.

Vidare, när det handlar om att fotografera en kör som sjunger, är det en fråga om utsnitt – översiktsbilder eller närbilder, och hur man i så fall gränsar av personerna i kören om man inte får med hela kören i bilden.

Jag har en förkärlek för närbilder, ansikten, dvs ögonblicksporträtt, jag gillar att komma nära för att fånga uttryck, särskilda drag etc. Och det var det jag försökte göra idag, komma lite närmare, bli lite mer personlig, lite annorlunda körbilder alltså.

Om synes lite olika uttryck.

Till sist en lite mer klassisk körbild.

På återseende//Göran

Favoritobjektiv

Våra bästa fotografiska prylar, eller verktyg, handlar inte alltid om att de har de bästa specifikationerna eller är dyrast och mest påkostade.

Känslan är viktigast!

Så har det blivit, och är det, med mitt objektiv Olympus mZuiko 17mm f1,8. Ett litet, nästan oansenligt objektiv, men samtidigt hanterbart och smidigt och väldigt bra. Brännvidden motsvarar alltså, med Olympus beskärningsfaktor x2,0, 34mm i FF-sammanhang, dvs ungefär det klassiska 35mm’s formatet för gatufoto.

Brännvidden har inte varit självklar för mig, jag har varit van vid ”normalbrännvidden” 50 mm, och det tog ett tag innan jag vant mig vid den lite vidvinkligare varianten. Nu känns den väldigt bra och bekväm, emellertid. Jag har haft det som enda objektiv i otaliga sammanhang, nu senast under en hel resa i Spanien i julas, och det har fungerat perfekt som reseobjektiv och väl täckt mina fotograferingsbehov. Det är emellertid inte bara brännvidden det handlar om, skärpan från kant till kant är väldigt bra, och objektivet reagerar snabbt i alla situationer.,

Lustigt, som en parentes i sammanhanget: bland m43-objektiven finns en pannkaka, Panasonic 20mm, alltså motsvarande 40mm i FF som alla! tycker är så bra! Jag har haft det, men kunde aldrig vänja mig vid det. Det kändes hela tiden ”fel” på nåt sätt, det var nånting som hela tiden skavde utan att jag fördenskull kunde sätta fingret på vad, och till slut sålde jag det. Jag har aldrig saknat det.

När jag nu ganska nyligen införskaffade en PenF följde det med ett Olympus mZuiko 25 mm f1,8 som jag använt hittills, ett i många avseenden anständigt objektiv, med normalbrännvidden alltså motsvarande 50mm. Ett bra objektiv, mångsidigt, hyfsat skarpt och snabbt och trevligt ur många avseenden. Men jag har saknat mitt 17mms’objektiv, så till slut, igår, satte jag på det på min PenF-kamera. Och det funkar lika bra som jag minns det, och passar bra på min nya kamera också. Ingenting som skaver längre, känslan är tillbaka.

Sitter som en smäck på min PenF

Och funkar som porträttglugg (här Barbro Ingvaldsson),

likväl som objektiv för vyer och gatusituationer.

Så, 17mm'sgluggen kommer att få sitta på nu ett tag. 

På återseende//Göran

Vernissage

Det är nåt visst med vernissage. Första dagen på en utställning, en spänning i luften med grad av ovisshet; kommer det några, vad tycker de, har vi tillräckligt med vin etc.

Enligt Wikipedia: ”Ordet vernissage är franska och betyder "fernissning, lackering". Ordet kommer från den tiden då konstnärerna fernissade sina målningar, när de gjorde detta precis innan öppningen av en utställning luktade det fernissa om utställningslokalen, därav namnet.”

Nu luktade det inte fernissa den här gången på Galleri Svea i Gamla Stan, snarare var det krita och akvarell som gällde. Barbro Ingvaldsson som jag skrivit om förut och som man kan njuta av varje söndag i DN, på Namn och Nyttsidan - Barbros Bilder -ställer åter ut sina bilder med Stockholmsmotiv från forna dagar, mest 1900-talets mitt. 

De här teckningarna, bilderna, är väldigt charmiga, man blir glad av att titta på dem. Och de bygger på känsla i hög grad, inte alltid så ”perfekta” vad gäller detaljer och perspektiv, men känslan finns där hos dem alla. Och den går direkt till hjärtat.

Det hade varit full rulle hela dagen med massor av besökare, och det var (som synes) röda pluppar på nästan alla tavlor. Så det hade varit en bra dag. 

Utställningen fortsätter ytterligare någon vecka, mellan 8 - 14. mars. Se den!

På återseende//Göran 

Är framtiden vår trots allt?

Vi har ett komplicerat förhållande till solen här upp på de nordligaste breddgraderna, vilket går långt tillbaka. Ura-Kaipa, hövdingen med de oräkneliga stenyxorna och hans folk, i Heidenstams Svenskarna och deras hövdingar, misströstade gruvligt om solens återkomst – ” Sol, sol, har du övergivit oss? Vänder du aldrig mer tillbaka?” ropade de, och gladdes när den slutligen dök upp. Den mörka årstiden tar på oss.

Just nu lever vi i en brytningstid. Är vintern slut, eller inte? Några dagar av stadiga plusgrader och torra vägar fick oss nästan att byta tillbaka till sommardäck, trots att vi borde veta bättre, men så kom snön igen, på den internationella kvinnodagen.

Men snön gör inte så mycket, den lyser snarast upp, särskilt som solen kommer fram. Och att då vakna tidigt en lördagsmorgon och titta ut genom köksfönstret och se den rena vitheten lysas upp av en klar sol mot en blå himmel kan vara magiskt. Våren varslar om sin ankomst!

Men mycket kan hända än. Och det är ingen tid att byta däck nu,

På återseende//Göran

Tableau vivant - Part of The Picture

Tableu vivant (franska, levande bild) eller iscensatta bilder har funnits sedan romartiden och har under århundraden som följt varit populärt i perioder. Kort innebär det iscensättning av exempelvis historiska händelser med levande människor, och sedan blir det en bild. Antingen som förr en målning, men nu som fotografi.

Kända moderna fotografer (verksamma i Sverige) med iscensatta bilder är till exempel Elisabeth Olsson-Wallin – tänk på Ecce Homo och andra bilder hon har gjort, och så Aida Chehrehgosha som bland annat gestaltar uppgörelser med egna tankar och minnen med sina bilder. Hon ser sig inte riktigt som en fotograf som iscensätter bilder, utan mer som en performanceartist, men ändå. 

Aida Chehrehgosha gästade Fotoklubben på Fotografiska nu senast. Upplägget var att hon skulle fotografera en iscensatt bild, där vi gäster fick vara med som ”statister”. Bilden handlade om en händelse hon varit med om för flera år sedan, när hon var ut och gick med sin man och de plötsligt blev överfallna av en totalt främmande man som helt oprovocerat gav sig på dem. Maken fick en ordentlig smäll, men Aida fattade humör och gav sig i sin tur på förövaren. Trots markant storleksskillnad utmanade hon honom framförallt verbalt, och människor som stod runtom (och filmade och fotograferade med sina mobiler) fick hålla i henne för att hon inte skulle ge sig på honom fysiskt.

Så den händelsen skulle alltså återskapas och bli till en bild. Kvällen gick åt till att placera oss rätt enligt Aidas regi varpå hon fotograferade olika alternativ. Det var en både märklig och mäktig upplevelse att få ta del av processen, och att sedan vara del av bilden. 

 Bilden tagen från "publikplats". I bakgrunden ser man hur bilden skulle kunna te sig ur kamerans perspektiv.

Regi!

Och en koll av inställningarna och eventuellt resultat.

Och nu börjar det hetta till. Deltagarna tog sin uppgift på fullaste allvar. Aida i bakgrunden fotograferar.

Och Fjellis var också där, och blev övertalad att vara med på ett hörn i bilden. 

Fotoklubben på Fotografiska är alla de eller vi som har nåt slags medlemskap i Fotografiska, årskort eller liknande, och som träffas med ett program, där vi alla kan vara med och, inbjuds att delta, med Göran Segeholm som primus motor. Tidigare träffar har exempelvis handlat om porträttfototävling, att vara med om att deltagarnas bilder blir tonsatta eller fått en omgång i Photoshop av professionella bildbehandlare.

Det är väldigt roligt att vara med, och det pekar också på det verkliga livets överlägsenhet när det gäller det fotografiska samtalet och umgänget jämfört med nätet. Nya erfarenheter, nya kunskaper och impulser. Nästan jämförbart med Tårtan!

På återseende//Göran