Vi får inte glömma accessoarerna…

Vi skriver om allt möjligt i våra bloggar, vi berättar och visar bilder från hela världen; vi visar bilder på objektiv och kameror, natur och fåglar, våra resor blir förevigade i text och bild - vi delar med oss av vår fotografiska värld.

Men, glömmer vi inte bort alla våra grejor runt om fotograferandet? Allt det som kanske inte alltid är nödvändigt, och kanske inte har samma omedelbara värde för vårt fotograferande som kameran och objektivet, men ändå oftast finns med och som alltså egentligen har samma värde för att vi ska kunna fotografera… Sånt är ju också viktigt.

Våra accessoarer således. Våra gamla exponeringsmätare som följer med av nostalgiskäl och för att det är kul, våra stativ där skolorna och åsikterna om vad som är ett tillräckligt bra stativ går isär, våra blixtaggregat etc etc. Och, våra fotoväskor!

Jag kan tycka att det är lustigt att vi inte pratar mer om våra kameraväskor, när de uppenbarligen framstår som viktiga när vi ser dem och kommer att prata om dem.  

Vi män har ju normalt inte handväskor. Men när det gäller våra kameraväskor är vi minst lika fåfänga och böjda att bedöma väskorna ur både skönhetssynpunkt som ur praktiska aspekter som någon annan.

Så, våra kameraväskor ska vara gärna vara praktiska, men vi faller också för utseendet, för hur de är tillverkade, material och känslan av hur de känns över axeln och vi nickar igenkännande med lite berömmande gillanden när vi ser nåt snyggt och gärna exklusivt.

Jag behövde alltså en kameraväska till min Pen F-kamera. Och hittade den här på den stora affären. Inte från början vad jag hade tänkt mig, jag var ute efter nåt enklare (och billigare), men när jag såg föll jag pladask. Äkta läder, av en kvalitet som bara blir snyggare med tiden, bara det! Och då gör det inte så mycket att den i vissa delar inte är så praktisk som man skulle önska när det gäller fickor, remmar och sånt. Svedan i plånboken glömmer man fort.

Och den passar bra till kameran, eller hur? 😉

På återseende//Göran

En innehållsrik dag

Efter en lång och lat frukost med bland annat DN och en kopp kaffe hann jag ner till stan för att be söka den nya stora fotobutiken i City. Stort och maffigt, ljust och rymligt med olika avdelningar - jag fick tankar om andra sådana här stora affärer som vissa datortillverkare har och som kallas "center". 

Väl där kunde jag naturligtvis inte låta bli att handla lite, hade egentligen annat ärende till affären, men den grejen jag var ute efter fanns inte just nu så det fick bli lite annat i stället. Det finns alltid något man behöver när man besöker en sån här butik.

Så blev det precis lagom att fara iväg till fotofikat i Viksängen, Sötälje. Blandning av gäster, med ett inte så litet Tårtaninslag. Intressanta diskussioner, och det är svårt att låta bli att nämna Greta, finns alltid nån koppling. Lustigt förresten att hon får så mycket skit i olika sammanhang, inte minst i media - hon har ju inte fel?

Avslut av dagen med bastu och fisksoppa. Idel höjdpunkter alltså - en bra dag!

På återseende//Göran

Facebook har rätt – ibland och för en gångs skull. Om blogg och bilder.

Eller, vem är jag som fotograf och varför bloggar jag.

Jag är en visuell berättare! Epitetet är inte mitt från början, utan Facebooks. Men det stämmer in väldigt väl. Och funkar när det gäller vårt vanliga behov av att kategorisera och gruppera, och när man ställer sig den där existentiella frågan: Vem är jag när det gäller fotografi, vad för fotograf är jag egentligen?

Jag har haft svårt att passa in. Jag fotograferar rätt så allmänt; lite natur, ibland svartvita träd, porträtt förstås och till och med fåglar ibland, förutom vanliga semesterbilder etc etc. Alltså lite här och där, utan att egentligen bli bra på nåt speciellt. Inte minst i bloggarna här ser jag fotografer som är duktiga på sitt; nattbilder, broar och arkitektur, fåglar och natur, stämningsfulla gryningsbilder etc. Men jag har alltså mer och mer hamnat i det mer allmänna reportage- och dokumentationsfacket.

Jag har ett stort engagemang i musiksammanhang, i körvärlden, barbershopgenren. Men förutom att sjunga så fotograferar jag också, dokumenterar vad jag är med om, och mycket av den dokumentationen sker på Facebook och i viss mån på Instagram, som alltså fungerar som kommunikationsplattformar i den världen. Det betyder att det är många som ser mina bilder och tycker om dem fastän de många gånger inte är så märkvärdiga. Men människor känner igen sig, de ser sig själva och de återupplever situationer och minns, och då gör bilderna nytta, då gör de jobbet. Det har Facebook lagt märke till, och så har jag alltså fått epitetet ”visuell berättare”. Och då har jag funnit att det är så jag funkar med mina andra bilder också, dvs utanför musiken och körvärlden – jag dokumenterar och berättar med mina bilder.

Det känns bra, jag känner att jag på nåt sätt hittat min nisch och då behöver jag inte vara sportfotograf eller naturfotograf per definition (även om jag fotograferar sånt också…).

Och här kommer då bloggen in. I bloggen kan jag lägga till ytterligare en dimension, texten, och utvidga mitt berättande. Och det är alltså därför jag bloggar, jag vill dokumentera och berätta, både med text och med bilder. Bloggen är ett forum för att dela med sig, egentligen en slags utställningshall; man möter andra fotografer och kan interagera om bild och det som tagits upp i texten.

Första ledet i kören har i vissa låtar en ganska avancerad koreografi och behöver alltid drillas lite extra. 

Innan varje repetition bygger vi gradänger, dvs sätter upp de avsatser som vi står på när vi sjunger. 

Vi är alla olika i vårt bloggande här på Fotosidan, vilket är mycket av charmen. Det är en salig blandning av bilder, motiv och text. Och det är precis som det ska vara i mina ögon. Då blir bloggsidan intressant. Mångfalden berikar.

Och då kan det aldrig bli för många bilder på fåglar, eller gamla kameror.

På återseende//Göran

Inte bara fotodiskussioner

Café Tårtan är ju som bekant känt för sina sammankomster där man diskuterar fotografi ur en massa avseenden och har väldigt trevligt tillsammans. Inte minst står de historiska aspekterna av fotograferande högt i kurs. Just detta att kunna diskutera och endera bryta åsikter eller finna sig vara (ibland rörande) överens kan vara påfallande positivt, även om man spetsar till diskussionen, eftersom det sker i det verkliga livet och inte i någon chattråd på nätet. Här sitter vi med ögonkontakt, vi kan reagera på de vi diskuterar med, både personligt och sakmässigt och man kan komma överens om att inte vara överens utan att det känns surt. 

Men man lär sig också. Erfarenheter och kunskap delas. Och som jag förut sagt; Även om livet ter sig svartvitt eller grått  när man  kommer så ser man tillvaron i nya färger när man lämnar  Tårtan.

Och apropå färger: Jag har haft ett oönskat färgstick i mina bloggbilder på sistone, en gulaktig ton, nästan sepiafärgat, som jag inte riktigt kommit tillrätta med. I den här gemenskapen som vi har på Tårtan och i förlängningen här på Fotosidan fick jag tips och råd om vad som skulle kunna ligga bakom, vilket ledde till att jag kunde lösa problemet.

Och när nu det problemet är löst kan jag visa den bilden som jag inte ville ta med i förra blogginlägget. Tårtan är alltså inte  bara fotodiskussioner. Vi fikar ju också förstås. Och Tårtan har förutom ett väldigt trevligt sortiment av olika kaffemöjligheter både sallader och pajer, semlor och chokladbollar etc.  Mycket rawfood och med ett tydligt vegetariskt stuk. 

Nu ser det nästan ut som den Västerbotten(?) paj det är.

Bilden tagen med Olympus Pen F med mitt favoritobjektiv i de här sammanhangen  mZuiko 17mm/1,8, 1/10 sekund vid f/8,0, ISO 1600. Naturligt (lamp)ljus. 

På återseende//Göran

En riktig, eller verklig, diskussion!

En temperatur runt nollan och kombinerat snöblandat regn (eller regnblandat snö, det varierade) var väl inte de bästa förutsättningarna för att ta sig ut och till Tårtan, och vi var en tämligen decimerad skara i början.

Men det tog sig, vi blev flera och var det snålkallt ute så var diskussionerna inne på Tårtan desto hetare. En stor del, vid vår sida av bordet, upptogs av frågan om nån som tar bra bilder, alltså kan sägas vara en duktig fotograf, inte skulle vara intresserad av sina prylar, dvs sina verktyg för att ta bilder. Personligen tvivlar jag på det. Är man en hyfsad fotograf kan man det här med vad som gäller för att fotografera, dvs slutare, bländare och exponering etc, och då vill man ha grejor som man tycker om och som gör jobbet – det finns intresse för grejorna. Så jag tror inte riktigt på den som säger att vederbörande inte är intresserad av sina prylar. De hör till.

Det fanns lite delade meningar runt bordet om detta, eller ska vi säga att det snarare fanns nyanser i argumenteringen. Men, vi satt mitt emot varandra, kunde avbryta när det passade och i någon mån trycka till argumenteringen utan att diskussionen spårade ur, vi såg varandra i ögonen och respekterade våra känslor, lyssnade och höll oss till ämnet, i det stora hela. Dvs, vi betedde oss som man gör i det verkliga livet, utan att ha en skärm och ett tangentbord mellan oss. IRL, alltså. Skillnad!

Se så fint den är sliten, där mässingen tittar fram. Som nya, fast redan slitna och trasiga jeans...

Sen hade jag tänkt att visa en bild på en paj - de har goda pajer på Tårtan, möjligen en Västerbottenspaj, vilket skulle passa bra i sammanhanget, men mina bilder blir underliga nu när jag laddar upp dem, en anstrykning åt gult, eller nästan sepiatonade på nåt sätt, vilket gjorde pajen en smula oaptitlig...

Dvs, det är inte samma färger på mina bilder i Lr eller exporterade som jpeg jämfört med när jag laddat upp dem här. Någon som har en idé?

På återseende//Göran