Vi drunknar i bilder

Ingen vet väl hur många bilder det produceras och publiceras dagligen. Facebook, Instagram, alla andra sociala medier – alla innehåller bilder. Och alla är ju fotografer, åtminstone i den bemärkelsen att alla har kameror. Och har med sig dem, dagligen, dvs jämt.

Och då är det väl inte underligt att man inte orkar hålla jämna steg – det tappade vi säkert för flera år sedan. Vilket säkert gör och har gjort att exempelvis våra bloggar här på Fotosidan mattas av i intensitet, samtidigt som det paradoxalt nog är flera bloggare i farten.

Och då är också frågan vad vi vill med våra bloggar. Flera efterlyser mer fokus på bilden, vilket för mig blir lite oklart – bättre beskrivningar av hur bilden kom till? Mer bildkritik? Mer exifdata?

Jag tror inte en sekund att bloggen är särskilt utvecklande när det gäller mitt fotograferande, eller, möjligen och kanske utvecklande i den bemärkelsen att jag fotograferar mera för att få underlag till min blogg och ibland är mer noggrann med vilka bilder jag vill visa. Men egentligen alltså inte annars.

Bloggen är inte ett bra forum för bildkritik, dvs om man inte uttryckligen ber om det. Vill man ha speciell kritik av bilderna, få goda råd om hur man ska komponera dem, hur man bäst beskär dem, om de betyder något eller bara är tråkiga (och hur man gör nåt åt det), så finns det bättre fora. Grupperna på Fotosidan.se kan då till exempel vara sådana ställen.

Men även där mattas flödet av. Visserligen läggs det ut många bilder, men kommentarerna uteblir och det blir mer sällan de här utvecklande diskussionerna.

Det är för enkelt att publicera sig. Det blir för många bilder. Och då orkar man alltså inte.

För mig är bloggen inte heller bara bilder. Den är en plattform för tankar och reflektioner (om fotografi visserligen), ett sätt att göra nån slags dagbok, ett ställe där jag kan visa och berätta vad jag är med om. Och göra det i både bild och text.

Bloggen är också en plats, ett sätt för mig att ”ställa ut” mina bilder och interagera med andra kring det jag skapar. Ett ställe där jag ”utbyter semesterbilder med andra” – och gott så!

Så jag tror att den eventuella besvikelsen när det gäller vad våra bloggar är och hur vi vill ha dem bottnar, som vanligt, i för höga förväntningar.

Det är för många bilder i omlopp. Vi har ingen koll, egentligen. Det får vi leva med. Och därför ta våra bloggar för vad de är – exempelvis här på Fotosidan en liten grupp som visar bilder för varandra och berättar lite historier för varandra om våra intressen, vad vi är med om.

Jag är övertygad om att om vi vill utvecklas som fotografer handlar det om vägledning, kritik och återkoppling, vilket bäst sker i det verkliga livet; fotokurser, diskussioner i verkligheten, våra fotofikor, mentorer etc.

Bilden har inget egentligt samband med bloggtexten, utom att vara ett exempel på "visa bilder och berätta för varandra". En elefant i Okawangodeltat, resa till Namibia och Botswana för några år sedan.

Under tiden kan vi blogga, dvs visa våra bilder för varandra och berätta våra historier. Och det är inte heller dumt.

På återseende//Göran

Spelar skillnaden någon roll?

Som intill nördighet intresserad hobbyfotograf ser jag både mycket bilder och litteratur om fotografi, plus en hel del på nätet. Fotosajter, bloggar om fotografi och en massa videobloggar på Youtube inte minst, det finns hur mycket som helst.

Diskussionerna och ämnena man hanterar går också åt alla håll; egna erfarenheter, information, massor av subjektivt tyckande, mer eller mindre meningsfulla tester och en massa svammel.

Ett kärt ämne som ligger och skvalpar mest hela tiden, när det inte gör plötsliga eruptioner, är sensorstorleken. Det handlar framför allt om Full Frame, dvs 24x36mm, mot den övriga sensorvärlden. I nära anslutning till detta finns pixeltätheten- och antalet. Så, ju större sensor och ju mera pixlar, desto bättre. Verkar det som.

Då blir frågan bara: -Vad är egentligen ”bättre”?

Det är klart, vid laboratorieförsök och tester kan man se skillnad på kurvor för olika kameror.  Röda kurvor som ligger högre än blåa kurvor, som korsar gula kurvor etc. Sen har vi fysikens lagar förstås; större sensor - mer ljus. Etc. Skillnaden i brus är en annan faktor, den mellan ISO 6 400 och 12 800 förefaller viktig, det är visserligen brus hela tiden oavsett sensor, men möjligen påvisbart mer eller mindre ibland.

Fast sedan ser vi bilder från kameror med mindre sensorer än FF, till och med mobilkameror som är helt OK och där vi inte ser skillnaden mellan dem och FF eller vet vad kamera som ligger bakom bilden. Och vad spelar då skillnaden i sensorstorlek för roll?

Rolls Royce lär aldrig ha lämnat ut specifikationerna på sina bilar. De gick ”tillräckligt” fort, hade ”tillräckligt” många hästkrafter etc. Och så är det ju med bilderna vi ser också. Tillräckligt bra, under praktiska förhållanden och med normalt betraktningsavstånd kan man inte se skillnad!

Bilder på nätet är normalt så nedskalade att skillnaderna försvinner. Uppförstorade till exempelvis A3 – och när skriver vi ut större bilder? – och med vad jag hävdar är normalt betraktningsavstånd kan man inte se om det är en mobilkamera eller FF-kamera som ligger bakom bilden.

Skillnaderna finns bara (möjligen) om man förstorar upp bilden in absurdum på skärmen, eller går fram till bilden på väggen och granskar den med förstoringsglas.

Men vem gör det? Är det så vi tittar på våra bilder? Hur kul är det? Och var tar bildens budskap vägen då, om det är pixlar vi letar efter?

Min tes, eller tanke i detta, är att sensorns storlek inte spelar det minsta roll för bildresultatet – det är tillräckligt bra, om vi så tittar på bilden på vår dyra 27-tumsskärm, i mobilen eller ser den hänga på väggen någonstans i A3-4-format.

Och då blir det dags för en kopp kaffe!

Här finns det emellertid skillnader. Men det är en helt annan sak!

På återseende//Göran 

Det finns tårtor och det finns tårtor. Inte att förväxla med Tårtan.

Men inte ens tårtan var huvudpersonen i den här berättelsen.

Idag var jag på födelsedagskalas. Två av mina små favoritflickor i den ryska delen av min familj fyllde år, 3 respektive 2 år, födda på samma dag!

Det är svårt att fotografera barn. De rör sig hela tiden, och varken kan eller, framförallt, vill, posera, så det blev en låg keeping rate (om man säger så).

Men några bilder blev lite bättre, och de är ju så söta så jag kan inte låta bli att bygga en blogg på dem. Och Tårtan.

Men vi fick inte bara tårta. En sak med den ryska mattraditionen är soppor. Alla känner ju till Borjtsj, den berömda rödbetssoppan. Den är bara en i raden av goda och matiga soppor från Ryssland. Idag fick vi Rassolnik, en soppa på lammkött och saltgurka. Sagolikt god.

Så, mätt och belåten önskar jag på återseende som vanligt//Göran

Det fotografiska samtalet med nånting till, dvs fotofika

Det går att täcka av fotofika i hela mellersta Sverige, dvs från Sötälje till Uppsala. Så idag, i det vackra vädret åkte jag till Uppsala där det hade varslats om att samlas och diskutera fotografi med tillbehör. Och jag måste säga, att valet av lokal för såna här sammankomster är imponerande, fullt med anrik historia och hög klass, vart man kommer.  

Konditori Fågelsången i Uppsala… bara namnet sjunger ju av poesi och positiva känslor. Särskilt som idag, den 2:a Mars, med vårsol och värme vid husväggen. Det var inte alls heroiskt att fika ute.

 Roligt att få träffa personer i verkliga livet, och inte bara via bloggarna. Och vi kom från när och fjärran, om nu den större staden söderut räknas som fjärran.

 Men det var inte bara vi som fikade och samtalade där. Stället var rätt så fullt både inne och ute, och folk stod i kö. Stolarna hann aldrig svalna. Och jag kan gott tänka mig att en sen frukost på Konditori Fågelsången sitter bra.  Med DN, eller kanske Uppsala Nya Tidning?

 Till sist lite fågelfotografi. I avsaknad av ett längre objektiv kändes det inte så meningsfullt att leta efter Domkyrkans pilgrimsfalk, men det fanns fåglar precis utanför knuten. Och änder går också att fotografera. Undrar just vad det tänkte på när de for omkring som vettvillingar och skvätte och hade sig.  

Det här med att samlas, prata fritt om sånt som intresserar en är obetalbart. Och lika trevligt var man är, även om maskinparken skiljer sig. Här var det flera stora Canonkameror, jämfört med den större Fujidominansen söderut.

På återseende//Göran

Sportlovstårta - det blev en semla

Sportlovsvecka och Stockholm är tomt. Det tar hälften så lång tid att komma till jobbet, och det finns plötsligt parkeringsmöjligheter i stan! Men på Café Tårtan på Hornsgatspuckeln på Söder var det business as usual, kanske snarare mer kunder än vanligt, oss fotofikagäster oräknade. Och förutom det vanliga gänget hade vi besök av några ända från Sötäljehållet, plus några för mig nya och trevliga bekantskaper. Tårtan upphör aldrig att förvåna, med nya intryck. 

Kärnan av sällskapet intakt förstås. 

En raritet. Och ett stycke fotohistoria (och då menar jag inte semlan - när det gäller den se nedan). Den här fick Micke när han var 5 år. En Agfa Synchro Box. Kvintessensen av en kamera; ett mörkt rum, ljusinsläpp via några glasbitar, två sökare, en för liggande bilder och en för stående. Inga batterier! Några möjliga  bländarval och en avtryckare. That's all. Och allt som behövs, varken mer eller mindre. Och den gick att ta bra bilder med, och går fortfarande att ta bra bilder med. Och får man en sån present när man är fem år, och allt funkar som det ska, då är det ju givet att ett fotointresse föds.

In action!

Och semlan var ett givet val idag. Tårtans semlor var precis lagom storlek, lite mindre än standard, perfekt för en fika med en latte till (även om jag egentligen föredrar semlan som hetvägg). 

På återseende//Göran