Om betraktningsavstånd, igen... Eller vad man vill se

Inte sällan ser man på utställningar, inte minst fotoutställningar, hur en del besökare ställer sig och nästan kör upp ansiktet i bilden. Det ser nästan ut som om de önskade att de hade med sig förstoringsglas, eller lupp. 

Frågan är vad de tittar efter. Skärpa? Brus? Kromatisk aberration eller andra objektivproblem? Detaljer?

Missar de inte bilden då?

Den man ser bäst när man får en överblick men ändå kan kolla in detaljer?

Och vad spelar lite brus för roll, eller att inte skärpan sitter helt perfekt om man ser på bilden på ett lagom avstånd?

Jag kommer ihåg Zornutställningen i Mora. På lite avstånd var skärpan, till exempel, på ögonen krispigt bra. Gick man närmare var det bara kludd, eller penseldrag. Vilket gjorde mig lite häpen, faktiskt.

Här ser man exempel på hur viktigt det kan vara, i mina ögon , att på lite avstånd skaffa sig en överblick över bilden, i det här fallet nån slags skulptur eller installation. Går man nära ser man de olika elementen verket är gjort av. På lite avstånd, med överblick ser i alla fall jag en stad, med hus och gator...

Frågan är vad man vill se.

På återseende//Göran

Vårtecken

Vi har egentligen inte haft någon riktig vinter i år. Sporadiskt med snö, blandväder med ömsom kallt och snöigt, ömsom varmt (relativt sett) och regnigt. Men ändå är den här första vårsolen så viktig och så efterlängtad. När det blir tvåsiffrigt i solen tänker man inte på att det bara är 4 grader i skuggan, man knäpper upp rocken, lättar på kepsen och sätter sig för att ta en kopp kaffe utomhus och njuta av de värmande solstrålarna. 

Det är häftigt, faktiskt!

Och har man kameran med så dokumenterar man förstås, oaktat det är mitt på dagen, med starkt solsken som ger skarpa kontraster- det här är lika viktiga vårtecken som nånsin en krokus eller vad det är som brukar komma upp bland snödrivorna. 

Som någon så mycket riktigt påpekade går det att via en smal gång ta sig  från Liljevalchs nya restaurang och fik till Blå Porten, denna klassiska pärla bland djurgårdsrestauranger. Och det gjorde vi. Och fick till och med ett bord, fastän det inte såg ut som det var möjligt. 

Och en kaffe sittande ute i vårsolen är något alldeles extra. Även om man inte får något bord.  Och då behöver det inte ens vara kaffe (bilden är tagen mitt utanför Spritmuseet). 

På återseende//Göran

Att ta upp gamla vanor och rutiner

Som till exempel att gå på Liljevalchs vårsalong, på våren. Under pandemitiderna - nu låter det som om de är passerade, men de är ju fortfarande i allra högsta grad aktuella, oaktat många av oss är vaccinerade - så var vårsalongen inte lätt. Ett år ställdes det in, sen var det bökigt med max antal i kön, man fick bara gå in på särskilda tider och då maximerat antal besökare, etc...

Men nu är ju alla (?) restriktioner borta och man kan leva som vanligt. Och alltså ta upp gamla rutiner och vanor. 

Vi är några stycken som har gått på vårsalongen i flera år, förundrats över spännvidden på vad som räknas som "konst" och sen gått och tagit en lunch på någon av de omgivande restaurangerna för att både äta och smälta våra intryck. 

Årets salong var precis som alla andra direkt spretig (vilket ligger i sakens natur). Visst fanns det små guldkorn, men inte så många i år som jag önskat eller hade väntat mig. 

Behållningen var snarare det nya  huset, annexet, så förkättrat (men som jag tycker är så fint och passar så bra till den gamla byggnaden) med sina fantastiska utställningsrum, stora, med ett underbart ljus och just nu en utställning med Harald Lyth, i mina ögon underbara verk med hög beröringsfaktor!

Men alltid lika trevligt med en liten utflykt så här!

På återseende//Göran

Ögonblicksporträtt på en utställning

Det har ju varit utställning i helgen. Vi var 16 fotografer från fotofikagruppen BILDEN som ställde ut i ABF-huset i Södertälje, en stor variation av bilder; från svartvitt till färg, natur, cityscapes, street, drömmar och känslor - allt som allt fanns det något för alla att titta på. 

Men en sådan här utställning handlar förstås inte bara om bilderna som hänger på väggen. En sådan här situation bjuder på direkt osökta tillfällen och möjligheter att ägna sig åt det som jag tycker hör till bland det roligaste att fotografera, nämligen ögonblicksporträtt av människor, snap shot portraits liksom. Och i detta också möjligheter att använda, träna på och utforska mitt ganska nya objektiv OM System mZuiko Digital ED 20/1,4 PRO, ett av de första objektiven som lanserats under de nya Olympusägarna.

Min tidigare normalbrännviddsfavorit har varit 50 mm, antagligen en rest efter mitt allra första objektiv på min första systemkamera (1968, en Ricoh Singlex). Sedan dess har jag lärt mig att uppskatta street foto-brännvidden 35 mm (i m43-sammanhang 17 mm). 20mm faller däremellan och har verkat spännande.

Objektivet är ljusstarkt och väldigt behändigt i storleken, passar både på mina lite mindre kameror som PenF och EM-5 men också på EM1.kameran. Och brännvidden känns alldeles lagom, faktiskt. Så det blev en del bilder på människorna som rörde sig i lokalen de här två utställningsdagarna, både utställare och besökare.

På återseende//Göran

Utställningsbilder

Fotogruppen BILDEN har just nu, dvs lördagen den 26.e och söndagen den 27.e en fotoutställning i ABF-huset i Sötälje. Första dagen är avklarad, det kom ganska mycket folk, och inte bara  sådana vi kände, även om närmast anhöriga och vänner utgjorde merparten av besökarna. Det var väldigt trevligt!

Att ställa ut är både roligt och lite jobbigt. Det är roligt att visa sina bilder, att släppa ut dem ur datorn så att andra kan ta del av dem. Men det går åt visst jobb att bestämma sig för vad man vill visa, och sedan välja ut vilka bilder i detta  man till slut ska hänga upp. Inte minst urvalsprocessen är både slitsam och rolig- det är ju begränsat utrymme när vi är många som ska samsas om väggplats. Och även om man inte behöver tänka så, finns det alltid tankar om bilderna är tillräckligt bra. 

Temat för vad jag ville visa i år gav sig ganska naturligt. Jag är inte bara intresserad hobbyfotograf, jag är flugfiskare också. Varje år sedan 1973 är vi några från början grabbar, numera gubbar som åker på en veckas fiske. Det har blivit några bilder under åren på de här fiskeveckorna, i flera avseenden personliga bilder, bilder som är jag, liksom. 

Jag tänkte jag skulle visa mina utställningsbilder här - många av er som läser min  blogg har ju inte möjlighet att komma till utställningen. 

Så här ser det alltså ut på väggen i utställningslokalen. 

Och här är bilderna med möjlighet att göra dem lite större.

Men ni som kan, kom till utställningen. Det kan rekommenderas!

På återseende//Göran